Ja de e våååren

Det är väl på sin plats med en uppdatering, kan jag tro.

Igår kväll efter kråkans kvällsgröt packade vi in oss i bilen och styrde kosan västerut. Kråkan somnade på motorvägen mellan Enköping och Västerås. I Örebro stannade jag och kissade och köpte kaffe – kråkan vaknade och var ledsen, men somnade på stört när hon fick nappen. (Jo, i bilen får hon fortfarande ha napp. Man vill helst slippa skrikfest i bilen och napp fungerar bra som ljuddämpare.)

Strax innan Götene vaknade kråkan med ett vrål. Jag stannade och pratade med henne, hon fick vatten och napp och allt var frid och fröjd tills jag satte mig där fram igen. (Kråkan sitter bakåtvänd i baksätet – alla tester jag läst visar att det tryggaste stället i bilen är i baksätet.) Det vrålades å det grövsta i kanske fem mil. Vad gör man? Det var “bara” ilskevrål, hon var inte ledsen eller rädd. Bara heligt förbannad. Jag pratade med henne, sjöng för henne, tände lampan där bak så hon kunde se mig i spegeln. Till slut somnade hon. Av utmattning, antar jag.

Det är så fruktansvärt hemskt, jag känner mig som världens absolut sämsta mamma. I mina mörka stunder tänker jag att jag skadat älskade kråkan för livet, att hon kommer bli en otrygg liten unge som inte känner sig älskad. Hu! Jag som älskar mig halvt ihjäl varje dag. Jag tänker att nu måste hon bara hata mig och inte vilja se mig mer. Ändå så ler hon mot mig och vill komma upp i min famn och kramas.

Och jo, jag tror hon är trygg. Hon är inte rädd för främligar (eller fan själv – om hon inte är trött, då blir hon rädd bara man nyser) och hon ger sig iväg på långa upptäcksfärder utan att se sig om efter oss. Och när hon utforskat klart kommer hon tillbaks och vill kramas lite. Hon blir inte rädd om någon höjer rösten – då skrattar hon bara.

Nåja. Sidospår.

Vi kom fram 22.45 och jag packade ur bilen och fällde ut resesängen. Bytte blöja och sen hopp i säng för kråkan. Jag trodde det skulle dröja evigheter innan hon skulle somna av allt ståhej som blev när vi kom hit. Och dessutom i en ny säng. Jag hade visserligen med hennes täcke, hennes kudde, lakanet och snuttefilten. Hon låg och krafsade på nätet i resesängen ett tag, stökade och körde sin “nanananananablablabla”-ramsa och sen somnade hon. Tjugo minuter, kanske.

Och sov hela natten till klockan 6 då hon satte sig upp halvt i sömnen. Jag la henne ner och hon somnade om till klockan 7.

Sen har det varit full rulle hela dagen. Hon har jagat hund, jagat katt, läst alla mormors tidningar, rivit sönder mormors blommor, pekat ut varenda lampa i hela huset, utforskat alla rummen, närapå ätit ur kattlådan och klättrat lite i mormors gardiner.

Hon har dock varit ganska trött och sovit mycket mellan varven. Och som en slagen hjältinna slocknade hon som ett ljus sju minuter efter jag lagt henne i sängen nu i kväll.

Mormödrarna har telefonen på döv-volym och likaså radio och tv. Så kråkan vaknade just när telefonen ringde – hon är ju inte van vid alla dessa ljud och det är mer lyhört här än hemma. Dessutom sover hon på övervåningen hemma och här finns det bara en våning. Hon sover i rummet mellan vardagsrummet (tv’n) och arbetsrummet (telefonen). Men hon somnar ju om direkt, bara man stoppar om henne.

Imorgon ska vi in till stan och träffa nattmamma från behandlingshemmet. Vi tar nog en sväng till grannstan och träffar bästvännen med tjocka magen också! (Bebisen kan ju komma när som helst nu! Wiiiii!)

Ja, det är många som ska hälsas på och mycket som ska göras den här veckan. Det blir så när man bor långt bort och kommer “hem” så kort tid som en vecka ändå är.