Tand

Det blev ändå en hygglig natt. Om man bortser från att kråkan var vaken mellan fyra och halv sex. Hon försökte verkligen somna om, låg och vände och vred sig, suckade, gäspade, pillade med filten, krafsade lite. Gnällde till några gånger, satte sig upp. Stökade runt och kunde inte komma till ro helt enkelt.

Å andra sidan sov hon till 8.20 när hon väl somnade om, så jag var inte helt död av trötthet.

Och nu på kvällen fick hon en Alvedon en timme innan läggdags och hon somnade relativt snabbt. Men vaknade trekvart senare och var jätteledsen :( Hon kliar sig i munnen, gråter, biter tag i sin pyjamasärm och sliter och drar, tuggar på fingrarna och är allmänt olycklig. Stackars liten kråka! :( Och dumma, dumma tand som kliar och gör ont och som inte vill bryta igenom!

Dessutom är aptiten usel. Hon vill helst bara ha välling och vatten. Knapra på smörgåsrån går också bra.

Att det skulle vara så jobbigt när ens allra mest älskade lillkråka har ont och är olycklig – det kunde jag inte föreställa mig innan hon kom. Och jag begriper inte hur man står ut om ens barn blir allvarligt sjukt. Åh, hemska tanke! Jag går närapå sönder bara av tandsprickning.

Det är nog otillräckligheten som är det jobbigaste. Oförmågan att ta bort det onda och obehagliga.

Att jag skulle bli en sån hönsmamma… Vem hade kunnat tro det?

Just den här vargen kan jag inte skydda dig mot, älskade lilla barn. Men jag lovar att det går över och blir bättre och tills dess ska jag trösta och krama precis så mycket du vill och behöver. Mamma finns alltid här. Det finns inget jag inte skulle göra. Om jag bara kunde…