Äventyr

Jojo, nu var det länge sen, vill jag lova.

I tisdags kväll packade vi hela bilen full med förnödenheter och drog iväg till Jämtland och kråkans farmor och farfar. Resan gick bra. Om man bortser från äventyret Kärleken drog ut oss på.

Vår GPS visade en genväg. Man skulle spara nästan en halvtimme.

Jorå, så vi svängde av. Vägen var ganska dålig redan från början. Tjälskadad och eländig. Kurvig. Massor av små djur som kutade omkring. Sen blev glesbygden obyg och obygden ödemark. Asfaltsvägen blev till smal grusväg med krondiken tvärsöver.

Jag satt och bad till högre makter att vi inte skulle få motorhaveri. Såg en man med sex fingrar hållades i en banjo framför mig. Skrik som en gris och så vidare.

Lättnaden när vi tagit oss igenom puckelpisten och kom ut på E14 igen!

Oklart om vi sparade någon tid.

Nu har vi gottat oss hemma hos svärisarna några dagar. Inte gjort särskilt mycket. Varit ute på gården och lekt med kråkan och kusinerna, umgåtts med svärisar, varit en snabb visit till svågerns jobb. Ätit gott och latat oss, kan man sammanfatta det hela med.

Jag har läst ut Kråkflickan. Jag gillade den. Nu väntar jag bara på uppföljaren. Det är skönt att ha kommit igång att läsa igen. Jag har saknat det! För att fira den stora tilldragelsen har jag beställt två böcker från Bokus. Jag måste ju ha något att läsa det dygnet jag ska vara alldeles solo. Sova på hotell. Njuta av tystnad och en hel natts ostörd sömn. Frukost i lugn och ro. När vi kommer hem ska jag boka en hotellnatt.

Ja, det är mycket som jag måste ordna med när jag kommer hem. Måste fixa en att göra-lista. Mitt minne är sämre än det någonsin varit. Och det har varit uselt tidigare. Lägg tio månaders sömnbrist på det och jag börjar fundera på om jag har Alzheimers. På allvar.

Kråkan har gått och blivit genomförkyld. Att det kan finnas så mycket snor i en sån yttepytteliten söt näsa! Febrig är hon också. Men ändå pigg och vill gärna vara med och leka med kusinerna.

Kråkan har också yttrat sina första riktiga ord. Det första var “där”. Nu säger hon där i tid och otid, vad helst hon får syn på. Det andra ordet var “hej”. Igår lät det precis som om hon sa “farfar” också, men det var nog en slump. Det var ljud som kom ut som lät som farfar, skulle jag tro. Men jag tror dock hon försökte säga “pappa” idag. Babbva, klämde hon fram och klättrade längs med pappans ben.

Man tror man älskar för allt man är värd, att det är en omöjlighet att älska mer. Men för var dag som går, så växer sig kärleken större och större. Som jag älskar den här lilla kråkan! När hon gråter, gråter jag. När hon skrattar, ler hela världen.

Det enda tråkiga (som är mer än tråkigt) är att en vän till mig blivit allvarligt sjuk. Jag sitter med en stor klump i magen. Livet är så orättvist! Så ofattbart grymt och orättvist!