The Story

Till min älskade lilla kråkunge! Jag älskar dig mest i hela, hela världen!

The Story

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I’ve been
And how I got to where I am
But these stories don’t mean anything
When you’ve got no one to tell them to
It’s true…I was made for you
I climbed across the mountain tops
Swam all across the ocean blue
I crossed all the lines and I broke all the rules
But baby I broke them all for you
Because even when I was flat broke
You made me feel like a million bucks
You do
I was made for you
You see the smile that’s on my mouth
It’s hiding the words that don’t come out
And all of my friends who think that I’m blessed
They don’t know my head is a mess
No, they don’t know who I really am
And they don’t know what
I’ve been through like you do
And I was made for you…
All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I’ve been
And how I got to where I am
But these stories don’t mean anything
When you’ve got no one to tell them to
It’s true…I was made for you

Tröttisen

Hon var så trött, vår älskade lilla kråka. Så trött, så trött.

Det tog bara en kvart, så sov hon. Den längsta kvarten i världen för föräldrarna.

Återstår att se hur natten blir. Och de kommande kvällarna. Jag kommer vara själv med kråkan i princip dygnet runt tills på måndag morgon. Kärleken jobbar kväll och natt och då ser man inte röken av honom. (Åker kl 16, kommer hem kl 05, sover till 13, åker kl 16 osv) Det är bara att bita ihop. På måndag är det min dag – ett helt dygn :)

Samlar mod

Okej. Nu är det dags att ta tag i kråkans sömn igen.

Inte nog med att det är långa vakenperioder mitt i natten. I natt har hon vaknat så ofta att Kärleken knappt hunnit lägga sig förrän han måstat upp igen. Och så har han somnat och snarkat så att jag inte kunnat sova. Sen vaknar kråkan och så höll det på hela natten.

Trött?

Jovars, hyfsat. Såpass att jag vaknade med lite lätt migrän, men det var bara att pallra sig upp med kråkan. Tänkte att jag kan ju sova när hon sover sin förmiddagsvila. Hon brukar sova dryga timmen. Jag skriver brukar. Idag sov hon 35 minuter. Och 35 minuter på eftermiddagen.

Vi är helt slut, både Kärleken och jag.

Men man måste komma till det här stadiet när man känner sig desperat och känner att man är redo att göra nästan vad som helst, bara man får sova. För det vi måste göra för att få det bättre är så himmelens jobbigt att det nära på sliter hjärtat ur bröstet på en.

Kråkan måste lära sig att somna själv. Igen.

Det är som att hon blir besatt av att se att vi finns där. Hon väcker sig själv och ser efter och när vi inte är där gråter hon tills vi kommer och stoppar om henne. Då kan hon somna om. Hade det varit en eller ett par gånger per natt hade det väl inte varit något att tala om. Men när det blir fyra gånger i timmen hela natten, då kan man verkligen hålla sig för skratt.

Somna och somna om själv. Det är grejen. Det vet vi ju sen förr.

Inte nog med att Kärleken och jag är trötta – kråkan är nog tröttast av oss alla. Hon gnäller, gråter och skriker av trötthet. Vi måste hjälpa henne att sova bättre.

Det här är ohållbart.

Så nu samlar vi mod inför kvällens nattning. Förhoppningsvis är hon så trött att det inte blir ett flera timmar långt skrikmaraton.