Hej då, rummet!

Jag har sovit ostört i natt. Ändå har jag vaknat några gånger, ungefär de tider när kråkan brukar vakna. Strax efter kl 5 trodde jag det var morgon (det brukar ju vara det) och gick upp och gjorde morgontoalett. Tills jag tittade igen på klockan och förstod att jag kunde sova 1½ timme till innan frukostmatsalen öppnade.

Så det gjorde jag.

Det bästa med hela vistelsen var faktiskt frukosten. Jag åt och läste en bok samtidigt. I lugn och ro. Jag satt i över en timme vid frukostbordet. Och jag åt så mycket att jag blev alldeles luddig i hjärnan. Så jag gick upp och la mig i sängen igen och sov till 11.

Jag duschade, packade ihop mina saker och checkade ut. När jag klev ut på parkeringen kändes det jättekonstigt. Som om jag tillbringat nästan ett dygn i någon sorts bubbla, en alternativ verklighet. Men utanför den hade livet fortsatt som vanligt.

Jag vet inte, det känns inte helt bra.

Vad jag tänkt på de timmar jag fått ha mina tankar ifred? Ingenting särskilt faktiskt. Och det känns olustigt. Det känns nästan som om jag inte finns om jag inte är kråkans mamma. Som om allt som var jag på något mystiskt vis försvunnit. Vilket det naturligtvis inte har, men var har jag begravt det? Var har jag tagit vägen?

Det var ändå ljuvligt att komma hem till vårt röda lilla hus med vita knutar här ute på landet. Kärleken och kråkan var ute på verandan och väntade på mig. Som jag saknat! Och ändå inte på något märkligt vis. Parallella verkligheter…

Jag kramade min lilla kråka och luktade på henne, länge. Och sen kraschade verkligheten ner i huvudet på mig när hon vägrade sova sin eftermiddagslur. Gap och skrik i nästan en timme. Jag känner mig redan utmattad igen.

Kärleken har haft en jobbig natt då kråkan för det första inte ville sova, för det andra vaknat en gång i timmen hela natten.

Jaha, det var det. Nu då? Räkna ner tills jag börjar jobba? Det är tre veckor kvar…

Jag känner mig inte så utvilad som jag trodde jag skulle göra. Jag tror nästan att jag sovit för mycket. Jag känner mig som kokt i mitt eget spad, helt mör och slut. Kanske ska jag vara borta en hel helg nästa gång? Synd att det kostar så mycket att bo på hotell. Det är ju inte så man har råd att göra det här så ofta som jag skulle behöva/vilja.

Nu sitter jag på verandan medan kråkan sover och Kärleken är ute och springer. Jag njuter av tystnaden och av utsikten. Av doften av gödsel från åkrarna och varm uthusvägg som liksom kommer svävande över gräsmattan från vedboden.

Det var meningen att jag skulle åka till västsverige till helgen. Nu vet jag inte hur det blir. Det blir hur som helst inte som jag tänkt mig av en väldigt dum anledning. Jag har en annan idé, jag hoppas att mamma hoppar på den. Jag kanske ska slå henne en signal?