Livet är en fest…

Vissa människor drabbas av mer skit än andra. Jag tillhör tydligen den sorten.

Man kan drabbas av biverkningar när man vaccinerar sig mot TBE: Huvudvärk, yrsel och feber är relativt vanligt.

Till de mycket, mycket ovanliga biverkningarna hör hjärnhinneretning samt facialispares. Ses nästan aldrig.

Men om man heter Lilla Mysan och vaccinerar sig mot TBE då kan man hoppa upp och sätta sig på att det allra mest osannolika inträffar.

Så. Sen igår har jag åkt CT (för tredje gången på lika många månader – de stråldoserna vill jag inte ens tänka på!), tagit EKG, blivit stucken i alla vener på båda armarna, gjort ett försök till lumbalpunktion vilket misslyckades så gravt att undertecknad svimmade sittandes, fått massor av smärtlindring utan effekt, blivit underökt varannan timme hela natten och dagen, sovit sammanlagt två timmar på hela natten (och sju timmar på tre dygn), tagit ännu mer prover, gjort en lyckad lumbalpunktion, fått stesolidrus, fått psykbryt med tårar och desperation för att jag har så ont i skallen att jag inte kan sova och inget hjälper, fått morfin, fått ögondroppar, fått kortison, fått Doxyferm, fått en liten bytta att ha över ögat på natten så att det inte torkar ut.

Så har jag haft besök av kråkan och Kärleken, men jag orkade inte riktigt. Kråkan känner av att pappan är orolig och mamman inte är hemma och vrålar och kinkar och sover inte. Stackars, stackars Kärleken!

Det är bara att konstatera – jag är ett riktigt måndagsexemplar!

Det är tur att jag har sån ofantlig tur i kärlek, annars skulle jag nästan misströsta. Men bara nästan.