Hemgång

Ja men hurra, jag är så bra på att argumentera. Äntligen får jag åka hem. Två dygn på sjukhus räcker alldeles förträffligt, tack. (Stackars tanten i sängen mittemot som varit här sen 14 april!)

Nu väntar jag på Kärleken och kråkan. Det är nog bäst att jag blir skjutsad hem, det känns inte helt bekvämt att köra bil med morfin i kroppen. Kärleken får åka och hämta Toyotan här sen.

Hur ska vi fira detta, nu? Hmm. Lite coca cola, kanske? Ja, det blir bra.

För tre år sen var jag mitt uppe i min personal hellweek. Ni kan läsa om det här och framåt. Det slutade ju så bra att jag fortfarande ibland slås av häpnad. Att den där mannen faktiskt är min.

Nu har jag genomlevt ännu en hellweek om än inte av samma slag. Nu kan det bara bli bättre. Eller hur? Bara kråkungen lär sig sova som folk, så skulle allt vara tipptopp.

Dags att packa ihop.

Snögg

Okej, jag har gått med på att stanna tills läkaren kommer.

Jag fick inget bra svar på min fråga om varför jag inte kan bli adekvat smärtlindrad. Inte mer än att nattsköterskan nog missförstått ordinationen. Morfinet är satt vid behov.

Nu mår jag ok. Jag gör det när jag inte har så ont. Jag fick mer smärtlindring för trekvart sen. Specialisterna på Ackis som gårdagens läkare pratade med hade ordinerat kortison, doxyferm och adekvat smärtlindring. Ja, så nu verkar det lösa sig. Men kortisonet väntar jag med tills läkaren kommer (man sover som en kratta med de doserna kortison).

Jag vill ha hennes ord på att jag kommer sova i natt – man blir fan psyksjuk av att ha ont och inte kunna sova. Jag känner inte igen mig själv. Jag är sällan helt omöjlig att ha att göra med, men i natt och idag innan jag fick pratat med sköterskan och få mer smärtlindring kände jag mig helt omöjlig. Som en trotsig treåring.

Jag vill ändå komma hem idag och jag hoppas jag kan övertyga läkaren om det förträffliga i den idén. Jag längtar efter kramar och kråktjatter!

Jag är inte bara sjuk på ett ovanligt sätt,
jag är snygg på ett ovanligt sätt också!

Drapa

Idag är det jag som åker hem, varesig de säger att det är ok eller inte.

Jag är inte så imponerad.

Här kommer en drapa. Ber om ursäkt för den. Jag är trött, arg, ledsen och har ONT.

Jag förstår inte vad det är som är så fel med att ha mig så pass smärtlindrad att jag kan sova om nätterna? Om de har någon bakomliggande tanke med det, vore det fint om de kunde meddela mig den.

Tror de jag är en knarkare som lagt in mig för att få droger? Jag har för sjutton egen förskrivningsrätt på hyfsat tunga grejer om det skulle vara så. Vilket det nu alltså inte är!

Igår envisades de med att peta i mig Alvedon som jag sagt inte hjälper. Inte första, inte andra och inte tjugofjortonde gången heller. Efter psykbryt med tårar på läkaren fick jag morfin. En halv tablett. Det höll mig smärtfri i tre, fyra timmar. Himmelrike! Sen blev det natt och jag skulle sova. Fem timmar efter den halva tabletten bad jag om mer. Nej. Läkaren hade ordinerat tre halva tabletter på ett dygn. Så jag fick en sömntablett istället. Tack, det hjälper bra mot huvudvärk.

15 mg morfin på ett dygn. Man tackar.

Jag förstår inte varför. Och jag förstår inte varför de inte lyssnar.

Kortisonet tänker jag inte ta. Jag vill inte sova ännu sämre än vad jag redan gör.

Jag är förmodligen världens jobbigaste patient och förmodligen kommer jag ställa till en scen när de kommer in här och märker att jag inte tagit min medicin. Eller senast när jag tagit ur infarten ur handen och är på väg hem.

De har gjort alla undersökningar, tagit alla prover. Om de inte ens kan smärtlindra mig så att jag får sova ser jag faktiskt ingen anledning till att jag ska vara kvar här.

Faktiskt.

Då kan jag precis lika gärna vara hemma och ha ont och krama på mina kära, se på tv, äta mat som faktiskt förtjänar att kallas människoföda.