Snorkråkan

Inte nog med att jag är förkyld och sippar coccilana för att slippa hostan, nu har jag smittat ner lillkråkan också.

Hon har snor i hela ansiktet, hostar och är trött.

Stackars, stackars lilla kråka! :(

Hon har sovit som en kratta i natt, trots näsdroppar innan nattning. Antar att hon haft ont i halsen eller nåt – det hade jag precis när det bröt ut.

I går eftermiddag somnade hon till och med i Kärlekens famn när han bar henne och pratade i telefon samtidigt. Det har inte hänt sen hon var ett par månader gammal! Snacka om vissen!

Trots två tupplurar idag på dagen var hon så trött att hon drog sig i håret och i örat så det blev rött när klockan bara var 17. Hon var så trött att hon grät hjärtskärande när jag gav henne näsdroppar och en Alvedonsupp. Jag kände mig som värsta barnmisshandlaren :(

Hon somnade som en sten men vaknade och var hysteriskt ledsen bara trekvart senare. Usch, jag får ont i magen av de där skriken :( Och i hjärtat!

Jag tror nästan jag ska campa på golvet i kråkans rum i natt, så jag har lite koll på henne. Inte trodde jag att jag skulle bli en sån där orolig hönsmamma som tror att ungen ska dö av en förkylning.

Mammas lilla hjärtegull!

Ser ni att hon fått en ny räknare, kråkan? *pekar snett ner åt höger*

Mardröm

Vilken ågren!

Kastrerade katter och en hund idag. Allt gick bra ända till sista honkatten.

Den var väldigt, väldigt kissnödig. Blåsan var så stor att den skymde cervix (livmoderhalsen). Jag försökte klämma blåsan innifrån buken, men katten bara vägrade kissa. Urinblåsan blev jättearg på mig, så jag slutade bråka med den. Det vore ju onödigt att spräcka blåsan, menar jag. När jag la ner blåsan i buken igen hände det – ett kärl i det vänstra lateralligamentet till blåsan sprack.

Paniken!

Innan jag hittade läckan och fick klämt på en peang på den… Herregud! Panik! Min chef var inte ens i stan. Jag fick till sist tag på honom på telefon – han var på väg till Öland. Så där satt jag och min kollega som (om möjligt) kastrerat ännu färre honkatter än jag.

Men vi hjälptes åt. Hon höll och jag ligerade. Vi släppte försiktigt och så började det pissa blod igen. Fiska tag på kärlet igen (for your information – kärl på katt är INTE så stora. Får man plats med två fingrar inne i en öppnad kattbuk, så är det inte mer.), klämma på peang, ligera, släppa. inget blod.

Vi tittade och tittade, men ville ju inte hålla på och peta allt för mycket.

När jag stängde igen buken blödde hon inte!

Jag var alldeles genomblöt av svett och skakig av adrenalin i säkert en timme efteråt. Det var knappt jag kunde skriva journalen som jag skakade. Jag skrev noggrannt och utförligt vad som hänt och vad jag gjort. Jag skrev även ett litet brev till matte där jag förklarade vad som hänt och vad hon skulle hålla utkik efter.

Så det blev en timmes övertid idag. Det var inte så att jag släppte mina instrument och sa tack och adjö när klockan blev tolv, hur gärna jag än hade velat.

Jag ringde innan kliniken stängde och katten hade precis åkt hem. Levande. Jag hoppas att hon hade tänkt fortsätta leva. Och jag hoppas hon kan kissa! Jag vet att jag inte ligerat av något livsnödvändigt, men det var väldigt svullet runt om och i ligamentet var det ett stort hematom.

Om blåsan var arg innan blödningen, var den tvärilsk när jag stängde katten! Hon fick lite kortison för att förhoppningsvis få ner svullnaden något.

Jag vet att jag inte gjort något fel. En buköppning är en buköppning och blödningar kan uppstå. Jag stoppade blödningen och kontrollerade att det inte började blöda igen. Mer än så kan ingen människa göra.

Ändå känner jag mig usel.

Det var en fullt frisk katt som bara skulle kastreras. Jag kommer inte kunna sova lugnt förrän jag vet att katten lever och kan kissa imorgon!

Och jag lär ha ångest galore vid min nästa honkattskastration.