Upplopp

Idag har det varit en fin dag :) (Trots det grå, regniga vädret.)

Kråkan har sovit som en söt liten stock i natt, hon vaknade några gånger på kvällen, sista gången 23.30. Jag trodde det var alldeles för tidigt när hon vaknade imorse och försökte lägga henne igen, men hon tvärvägrade att somna om. När jag tittade på klockan såg jag att den var 6.20! Jag kan inte ens minnas när hon sov så länge senast!

Vi låg och myste en stund i vår säng innan vi gick upp och startade dagen med grötfrukost.

Jag försöker flytta fram förmiddagsvilan, men det är svårt. Kråkan är så väldigt trött på mornarna och risken är att hon hinner bli övertrött om jag inte lägger henne när hon gäspar och drar sig i öronen.

Så klockan 9 låg hon i sängen och fem minuter senare sov hon. Jag gick och la mig och sov, jag med :) Vi vaknade 1½ timme senare.

Efter lunch åkte vi till mitt jobb för att lämna in tidrapporterna. Där var chefernas två hundar och en av sköterskornas hund. Kråkan blev eld och lågor – det blev hundarna också! Kråkan blev attack-pussad av två hundar. Hon blev inte rädd, trots att de var så på och så närgångna, men hon tyckte att det nästan blev lite för mycket av det goda. Särskilt när den ena hunden gärna ville smaka på hennes välling och öppna asken med hennes kex :)

I bilen på vägen hem somnade kråkan och när vi kom hem sov hon fortfarande, jag satt kvar i bilen och lyssnade på radio tills kråkan vaknade.

Framåt kvällningen startade kråkan ett upplopp här hemma. Det startade med lite fredlig jordgubbskastning, rakt i mammans huvud. Det fortsatte med bollkastning på mamman och därefter smiskade hon mamman med flugsmällan. Det hela började spåra ur när hon tog en kloss i varje hand och sprang omkring i vardagsrummet och kastade klossar omkring sig. Rätt vad det var tog hon tag i sin lilla bondgård och hystade omkring med den också. Böckerna for all världens väg. Allt under högljudda stridsvrål. Hon kunde inte springa så långa sträckor innan hon föll omkull, men sablar så snabbt hon var uppe igen :D

Jag bara satt och stirrade och skrattade. Och funderade på att be pappan ta med sig kravallutrustningen hem från jobbet för att försöka styra upp det hela.

Men kråkan hann somna innan pappan hann hem.

Nu jobbar Kärleken bara imorgon och sen har han också semester :)

Tio tusen

Semester var det ja… Kråkan har sovit som en potta skit i natt och det tog 1 timme och 45 minuter av vrål innan hon gick med på att sova förmiddagsvila.

Jag längtar verkligen tills att den här fasen går över!

Annars har vi haft det mysigt idag. Kråkan har varit go och glad, kexchoklad. Vi har läst alla böcker flera gånger, lekt med hennes bondgård, varit ute och hämtat posten, hälsat på hästar och hundar, tittat på en traktor, tittat på flugor, kramats en massa. Kråkan har roat sig med att prova om hennes solglasögon passar på hennes leksaker. Först skulle jag ha dem på, sen tigern, sen jag, sen nallen, sen jag, sen fåret, sen jag, sen kossan, sen jag, sen skolbussen, sen jag, sen taxibilen, sen jag, sen grisen. Hon tyckte det var hemskt roligt när skolbussen hade på sig glasögonen :)

Hon har även gått en massa alldeles själv idag :) Hon har till och med sparkat till sin boll en gång och sedan gått efter den för att sparka igen. Lycka! :)

Dock kom vi aldrig iväg till jobbet för att lämna tidrapporter. Efter den där dusten innan vilan tappade jag all ork att ta mig för något alls.

Igår satt jag och redigerade en liten historia som jag skrev för ett tag sen. Jag ändrade, la till, tog bort. Hittade andra, bättre ord. Efter ett bra tag kände jag mig äntligen nöjd. Så tittade jag på reglerna för tävlingen till vilken jag tänkt skicka historian. Max tio tusen tecken. Fint, tänkte jag, min berättelse är ju kort, kanske får jag försöka klämma in några extra meningar någonstans.

He. Hehe. Fel. När jag kollade efter var min berättelse 15 000 tecken. Så. Att. det var bara att hitta 5000 tecken att radera utan att ta bort något väsentligt. En tredjedel av berättelsen, alltså. Det var inte så lätt! Det tog ett bra tag. Men nu är den styckad och klar att skicka in.

Jag är färdig, jag med. Helt slut. Somnade som en sten på soffan efter middagen.

Semester, var det, ja.

Semester

Jahapp, då har man semester då.

På något vis känns det inte riktigt som semester när man är hemma med kråkan :) Det nästan mer semester att vara på jobbet :)

Lite småplock idag, bara. Lite provsvar, några uppföljningar, några vaccinationer och en honkattkastration.

Tyvärr glömde jag ta med mig tidrapporten för juni till jobbet, så jag och kråkan tar oss en tur dit imorgon och lämnar in tidrapporterna för både juni och juli.

Idag fick vi besök av en mycket efterlängtad man – nämligen diskmaskinslagarmannen. Han skruvade och fixade och trixade och en knapp timme senare hade vi en fungerande diskmaskin som vi genast proppade helt full med disk och drog igång medan vi åkte och handlade.

Jag kan inte begripa hur vi någonsin klarat oss utan diskmaskin! Vi har nästan gått under här den här veckan då vi fått diska för hand. Närå, det har vi inte, men det har sett ut som ett snusk i köket med diskad och odiskad disk huller om buller, kalkavlagringar på diskbänkarna. En sabla röra helt enkelt.

Så medan kråkan åt melon efter middagen passade jag på att sanera diskbänkar och hoar och göra ett allmänt litet miniröj i köket.

Kråkan, ja. Hon har lärt sig en helt livsfarlig grej; att ställa sig upp i sin stol!

Herrejisses, jag fick hjärtstillestånd för ett par sekunder när jag höll på med hennes middag och hon helt plötsligt stod i sin stol. Från och med nu får vi antingen spänna fast henne i stolen (det finns ett “säkerhetsbälte” i den) eller aldrig någonsin vända ryggen till när hon sitter i den.

En annan sak som kråkan börjat med är att attackkrama mig :) När jag sträcker ut mina armar och säger “Vill du ha en kram?” så tar hon ett par steg mot mig, sen kastar hon sig framåt och in i min famn, gosar in ansiktet och gör “mysljudet” :) Väldigt, väldigt gulligt är det. Tills den dagen då jag inte hinner fånga henne och hon far med näsan före i golvet.

Nu har vi ätit pizza, sovit en stund på soffan och alldeles strax börjar Morden i Midsomer.

Idag

Jodå, jag tog mig allt iväg till jobbet idag och det har gått bra att jobba, så länge jag stått och gått och inte suttit någon längre stund.

Dagen har bjudit på lite av varje – ett par katter som inte vill äta, några vaccinationer, besiktning, chipmärkning, sårskada och en (vad jag tror) akut anaplasmos.

Ett gäng provsvar och urinprov, några återbesök.

Kråkan och pappan kom och hälsade på mig på lunchen. Det var mysigt att pussa och krama lite på kråkan. Hon satt och bläddrade i en hundbok i brist på riktiga hundar att titta på.

Jag hann precis hem för att natta kråkan. Hon sov inte sin eftermiddagsvila och var väldigt trött. Men sova? Näpp! Inte förrän man bråkat en stund.

Vi ska nog försöka senarelägga förmiddagsvilan lite successivt och göra den till den enda vilan på dagen, det börjar ju ändå bli dags för det iom dagisstart om 1½ månad.

Hon har sovit suveränt bra de senaste två nätterna, bara vaknat en resektive två gånger på hela natten. Men idag är det dåligt igen – jag vet inte hur många gånger vi varit upp hittills.

Kanske sover hon bättre när hon sover i bara blöja som hon gjort de senase 2 nätterna och inte i pyjamas som hon har i natt (kortärmad och med korta ben, iofs, men ändå)? Men man vill ju inte att hon ska frysa, lillpluttan.

Imorgon är sista dagen innan jag har 2 veckors semester. En hel del provsvar att ringa ut och några uppföljningar. Annars ska jag bara kastrera en honkatt så vitt jag vet.

Har faktiskt inte alls lust med semester, jag trivs alldeles för bra med att jobba :) Och jag trivs verkligen på nya jobbet. Jag tror det kan bli riktigt, riktigt bra detta. Bara det funkar med dagis, så!

Färdigheter

Vi har slutat hjälpa kråkan att gå. Det har liksom blivit för mycket – hon har blivit som besatt av att hålla nån av oss i handen och sen går hon varv på varv runt, runt, runt på nedervåningen. Hon skulle lika väl kunna gå själv, men då behöver hon inte anstränga sig, vår lilla loppa.

Så nu har vi slutat curla under massiva protester från kråkan. Och se, plötsligt går hon själv. Inte så långt, men några steg åt gången. Det är fortfarande lättare och det går snabbare att krypa. Hon är som jag – otålig! :)

Idag när vi myste en stund i sängen tittade vi ut genom fönstret och jag sa att det blåser ute. Då tog kråkan ut nappen ur munnen (hon får ha den när vi myser i mammas och pappas säng – annars blir hon bara arg av att vara i vår säng :) (hon är inte som andra barn, vårt barn) ) och blåste upp kinderna och lät “Pffffsch” och så skrattade hon. Och hon blåste och blåste. Bara för att vi skrattade och klappade händerna, såklart.

Det där med att äta och dricka själv går inget vidare. För det mesta sitter hon och vevar med skeden, slänger den på golvet, slår den i tallriken eller ritar fina mönser på bordet med maten innan hon slänger sked och mat på golvet.

“Gröt” kan hon säga ibland. “Gott” också. Och “namnam”. När hon ligger på skötbordet säger hon “mamma”. Hon ser för himla rolig ut när hon gör det. Hon liksom viker in underläppen och så visar hon framtänderna som en liten, liten gnagare och så säger hon det “mamma” eller snarare “mamamamamamama”.

Hon ser ut som en liten brottare med den där kulmagen och de stabbiga benen. Särskilt de här varma dagarna när hon bara haft blöja och shorts på sig.

Hon älskar att klättra i soffan och klättra över oss när vi sitter eller ligger på golvet. Hon älskar att böka in sig i soffkuddar och filtar. Och jag är glad att hon börjat gilla att mysa, pussas och kramas.

Nu ska jag gå upp och stänga av babyvakten och passa på att stå och titta en stund på vårt lilla underverk när hon sover. Imorgon är det jag som ska till jobbet, kosta vad det kosta vill!

Upp & ner, fram & tillbaks

En sak ska man ha klart för sig; hon är inte ett dugg förutsägbar, vår lilla kråka!

I natt sov hon som en liten, liten söt och svettig stock. Hon vaknade bara en enda gång på tolv timmar! (Att jämföra med 7 ggr mellan 24 och 05 natten innan dess.)

Men idag på dagen var det bråk och skrik igen innan vilorna. En timme på förmiddagen och på eftermiddagen fick vi ge upp, eftersom hon ändå inte får sova efter kl 15.

Men å andra sidan inget bråk på kvällen. Och nu har hon sovit 3 timmar utan att vakna.

Man blir ju lite lätt förvirrad av detta!

Trots den lilla sömnen hon fick på förmiddagen har hon varit pigg och glad hela dagen.

Det har dock inte jag.

Nä, serrni, för i lördags kväll sa min rygg KRACK och sen dess har jag knappt kunnat stå, gå eller sitta.

Och en sak är säker: Jag lär aldrig någonsin bli Tramadol-knarkare. Fytirackarn vad risigt man mår av dem! Jag sov hela kvällen igår och var till och med tvungen att kräkas upp middagen. Jag mådde helt enkelt som en förgiftad räv.

Så idag har jag varit hemma från jobbet. När jag väl kommer upp och igång, så går det hyfsat bra, men hur jag skulle ta mig till jobbet är en gåta. Om jag öht kommer in i bilen, så tror jag inte att jag kan sitta i 40 minuter och köra bilskrället.

Jag har försökt klara mig utan Tramadol idag, men märker att jag blir mindre rörlig då. Och ju rörligare jag är, desto bättre mår ryggen. Så jag får helt enkelt försöka stå ut med Tramadol-fyllan och hålla igång så att ryggen blir hel snart. För imorn vill jag till jobbet! Jag riktigt längtar!

Det är bara två arbetsdagar kvar, sen går jag på semester. Betald semester. Visst ska det bli skönt att få umgås lite med Kärleken och kråkan, men jag kommer nog sakna jobbet också.

Vad?

På dagarna går det precis hur bra som helst att få kråkan att sova sen igår. Jag lägger henne, säger sov gott och går. Ibland behöver jag gå in ett par gånger.

Men på kvällen är det som förgjort. Det gapas och det skriks och vrålas så hon kräks. I timmar!

Jag begriper verkligen ingenting! Vad är problemet?

Vi gör likadant som vi alltid gjort. Jag gör likadant på dagen som jag gör på kvällen. Samma rutiner som vi haft sen hon var 4 månader gammal. Samma ord, samma mat, samma tider. Samma allt.

(Fast nu kom jag på att det inte riktigt är sant – vi har börjat äta tillsammans med kråkan. När hon äter sin kvällsgröt äter vi vår middag. Tyvärr blir hon sittande en stund efter hon ätit klart, eftersom den som matat gärna också vill äta. Hon brukar sitta och kladda med matrester, smaka på vår mat. Hon är trött men på bra humör.)

Någon som vet vad det här är? Vad är det som är fel? Jag förstår ingenting!

Närhetsbehov

Kråkan vill vara nära, nära hela tiden. Kramas, bli buren, sitta hos, sitta nära. Hon blev jätteledsen när pappan kom hem för att sen gå upp och lägga sig.

Separationsångest.

Det är nog därför det varit så himla krångligt vid läggningarna. Hon vill inte att vi ska gå. Hon blir som helt hysterisk.

Lilla plutt.

Kärleken fick sitta hos henne nu på kvällen för att få henne att somna. Inte bra. Men jag vet inte, ibland behöver man ta ett steg tillbaks känns det som.

Just nu är hon rädd att bli lämnad. Just nu räcker inte vetskapen att vi kommer tillbaks. Kanske var det smärtan från vaccinationen som utlöste det eller så är det helt enkelt en fas. I vilket fall som helst kan vi inte bara envisas med att hon ska somna själv just nu – det känns bara hemskt och elakt.

Jag vill att hon ska känna sig trygg och veta att vi alltid, alltid finns här.

Vi älskar dig mest i hela världen, älskade lilla kråkbarn!

Vänder det?

Jag vågar inte ens hoppas på det, men efter en helvetesnatt då jag inte sovit med än 1½-2 timmar i stöten förrän kråkan väckt mig, så verkar det vända.

Eller?

Det har i alla fall inte bråkats eller vrålats hysteriskt vid läggningarna idag. Det tog tio minuter på förmiddagen och ungefär lika lång tid idag och jag behövde gå in två respektive tre gånger.

Återstår att se hur kvällen blir.

Åh, som jag hoppas att det vänder nu! Hoppas jag slipper bli besviken!

En annan sak som ändrats med kråkan den senaste veckan är att hon är väldigt “mysig”. Hon vill kramas mycket och ofta, sitta i knät, pussas. Hon riktigt gosar in sig och gör sitt “mysljud”. Förr fick man nästan tvångskrama henne, hon ville bara bort och iväg.

Så idag har vi kramats mest hela dagen.

Mysigt!

Dålig, sämre, Mysan

Jag vet inte vad det är. Jag reagerar så himla… konstigt av allt det här gapandet och skrikandet.

Idag tog det 1½ timme att få kråkan att somna för natten. 1½ timme av gap och skrik. Och jag klarar det inte. Eller, jag klarar det dåligt.

Det ångestkryper i hela kroppen. Jag får närapå panik, på riktigt. Jag vill lägga benen på ryggen och dra. Abdikera som mamma.

Igår lackade jag ur på eftermiddagen och skrek åt kråkan. Jag skrek åt min älskade lillunge! :( Det hjälpte inte, om vi säger så.

Jag kände mig bara som världens sämsta, kråkan skrek än värre och jag ville bara dra något gammalt över mig.

Det blir som en ond cirkel. Jag har dåligt tålamod och känner mig som sämsta mamman, vilket gör att jag mår ännu sämre och därför får ännu sämre tålamod och så fortsätter det.

Om kråkan ändå var nöjd och glad på dagarna. Men nej. Det bråkas och skriks vid varje måltid, det gapas och skriks när hon inte får som hon vill, det gapas och skriks så fort man inte sitter på golvet och underhåller henne eller bär på henne.

Ibland, bara ibland, vill man gå på toa och skita ifred. Ibland, bara ibland, vill man dricka en kopp kaffe ifred. Ibland, men bara ibland, vill man vara ifred en liten stund och göra något annat.

Inte vet jag om det är någon sorts utvecklingsfas eller om det är efterslängar efter vaccinationen, men nu är det inte jättekul att vara mamma hela tiden. Det är roligt också, men inte som det var för en vecka sen.

Men det går väl över, det här med. Det gäller bara att stå ut tills det gör det. Jag måste hitta ett sätt att hantera mig själv. Jag vet inte varför jag reagerar med den här ångesten. Och jag har lust att prygla mig själv för att jag lät den gå ut över kråkan!

Till råga på allt har min mage rasat alldeles. Jag har skitit (och torkat) sönder röven, sanna mina ord. Xyloproct är min bästa vän nowadays.

Och som om det inte var nog, så har vår diskmaskin pajat. Den pajade i onsdags. Reparatören kommer på onsdag. En vecka utan diskmaskin… Och en kråka som inte tillåter att man ägnar sig åt något annat än åt henne.

Sablar!