Stackars liten

Heldag på jobbet med relativt mycket att göra. Skönt att komma hemifrån dock, kråkan har inte varit sitt gladaste jag i helgen, oklart varför.

Idag var det dags för kråkans 1-årsvaccination och läkarkontroll. Det fick bli pappan som åkte med kråkis dit. Hon fick stora A på alla punkter, växer och utvecklas precis som hon ska. 76 cm lång och 9540 gram tung. Dock tyckte hon det var läskigt att mäta sig och att vara hos doktorn i största allmänhet. Det har hon aldrig tyckt förut.

Vaccinationen var tydligen för bedrövligt jättehemsk! Hon blev så ledsen att hon tappade andan, min lilla plutta :(

Efter några timmar fick hon feber och har varit ledsen och trött hela dagen. Stackars, stackars lillis! :( Mitt mammahjärta värker. Och det känns hemskt att jag inte var med och inte var hemma när hon mådde så dåligt. Inte för att jag inte litar på att Kärleken är fullt kapabel att ta hand om kråkis, tvärtom. Jag tror han är nästan mer kapabel än jag att bära på ledsen och febrig kråka än vad jag är. Men jag hade velat vara med ändå. För att trösta och hålla och pussa och krama. Och det känns läskigt att släppa kontrollen, att inte vara med och kontrollera att allt “går rätt till”.

Maken till hönsig mamma jag blivit :D

Ännu mer hönsigt är det att jag “tvingade” Kärleken fråga på BVC om det är ok att lämna kråkan ett dygn när vi ska på bröllop. Hon ska få vara hos sina kusiner och farbror och faster med farmor och farfar i huset intill. Inte för att jag inte litar på att hon blir omhändertagen på ett bra sätt, för det vet jag att hon blir. Herregud, de har ju tre barn själva, så nog vet de hur man gör :D

Nej, jag är rädd att hon ska bli traumatiserad för livet av att bli lämnad av oss ett helt dygn, att hon ska känna sig övergiven och ensam.

Behöver jag säga att BVC tyckte att det var helt ok? ;) Att det förmodligen är mer traumatiskt för föräldrarna än för barnet.

Frågan är om hon ens märker att vi är borta, hon ÄLSKAR att leka med sina kusiner :)

Men jag tror jag ska hålla mig nykter ändå. För säkerhets skull. Tänk om det skulle hända något och vi inte kan ta oss hem till henne. Hemska tanke.

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle bli en sån hönsig mamma!

Nu är det bara att hoppas att kråkis snabbt repar sig från vaccinationsbiverkningarna. Sist tog det två dygn, fast då hade hon inte feber. Då var hon bara arg och missnöjd ett par dagar. Hoppas det går snabbare över nu.

Mammas älsade lilla unge! Stackars, stackars lilla plutt!