Närhetsbehov

Kråkan vill vara nära, nära hela tiden. Kramas, bli buren, sitta hos, sitta nära. Hon blev jätteledsen när pappan kom hem för att sen gå upp och lägga sig.

Separationsångest.

Det är nog därför det varit så himla krångligt vid läggningarna. Hon vill inte att vi ska gå. Hon blir som helt hysterisk.

Lilla plutt.

Kärleken fick sitta hos henne nu på kvällen för att få henne att somna. Inte bra. Men jag vet inte, ibland behöver man ta ett steg tillbaks känns det som.

Just nu är hon rädd att bli lämnad. Just nu räcker inte vetskapen att vi kommer tillbaks. Kanske var det smärtan från vaccinationen som utlöste det eller så är det helt enkelt en fas. I vilket fall som helst kan vi inte bara envisas med att hon ska somna själv just nu – det känns bara hemskt och elakt.

Jag vill att hon ska känna sig trygg och veta att vi alltid, alltid finns här.

Vi älskar dig mest i hela världen, älskade lilla kråkbarn!

Vänder det?

Jag vågar inte ens hoppas på det, men efter en helvetesnatt då jag inte sovit med än 1½-2 timmar i stöten förrän kråkan väckt mig, så verkar det vända.

Eller?

Det har i alla fall inte bråkats eller vrålats hysteriskt vid läggningarna idag. Det tog tio minuter på förmiddagen och ungefär lika lång tid idag och jag behövde gå in två respektive tre gånger.

Återstår att se hur kvällen blir.

Åh, som jag hoppas att det vänder nu! Hoppas jag slipper bli besviken!

En annan sak som ändrats med kråkan den senaste veckan är att hon är väldigt “mysig”. Hon vill kramas mycket och ofta, sitta i knät, pussas. Hon riktigt gosar in sig och gör sitt “mysljud”. Förr fick man nästan tvångskrama henne, hon ville bara bort och iväg.

Så idag har vi kramats mest hela dagen.

Mysigt!