Färdigheter

Vi har slutat hjälpa kråkan att gå. Det har liksom blivit för mycket – hon har blivit som besatt av att hålla nån av oss i handen och sen går hon varv på varv runt, runt, runt på nedervåningen. Hon skulle lika väl kunna gå själv, men då behöver hon inte anstränga sig, vår lilla loppa.

Så nu har vi slutat curla under massiva protester från kråkan. Och se, plötsligt går hon själv. Inte så långt, men några steg åt gången. Det är fortfarande lättare och det går snabbare att krypa. Hon är som jag – otålig! :)

Idag när vi myste en stund i sängen tittade vi ut genom fönstret och jag sa att det blåser ute. Då tog kråkan ut nappen ur munnen (hon får ha den när vi myser i mammas och pappas säng – annars blir hon bara arg av att vara i vår säng :) (hon är inte som andra barn, vårt barn) ) och blåste upp kinderna och lät “Pffffsch” och så skrattade hon. Och hon blåste och blåste. Bara för att vi skrattade och klappade händerna, såklart.

Det där med att äta och dricka själv går inget vidare. För det mesta sitter hon och vevar med skeden, slänger den på golvet, slår den i tallriken eller ritar fina mönser på bordet med maten innan hon slänger sked och mat på golvet.

“Gröt” kan hon säga ibland. “Gott” också. Och “namnam”. När hon ligger på skötbordet säger hon “mamma”. Hon ser för himla rolig ut när hon gör det. Hon liksom viker in underläppen och så visar hon framtänderna som en liten, liten gnagare och så säger hon det “mamma” eller snarare “mamamamamamama”.

Hon ser ut som en liten brottare med den där kulmagen och de stabbiga benen. Särskilt de här varma dagarna när hon bara haft blöja och shorts på sig.

Hon älskar att klättra i soffan och klättra över oss när vi sitter eller ligger på golvet. Hon älskar att böka in sig i soffkuddar och filtar. Och jag är glad att hon börjat gilla att mysa, pussas och kramas.

Nu ska jag gå upp och stänga av babyvakten och passa på att stå och titta en stund på vårt lilla underverk när hon sover. Imorgon är det jag som ska till jobbet, kosta vad det kosta vill!

Upp & ner, fram & tillbaks

En sak ska man ha klart för sig; hon är inte ett dugg förutsägbar, vår lilla kråka!

I natt sov hon som en liten, liten söt och svettig stock. Hon vaknade bara en enda gång på tolv timmar! (Att jämföra med 7 ggr mellan 24 och 05 natten innan dess.)

Men idag på dagen var det bråk och skrik igen innan vilorna. En timme på förmiddagen och på eftermiddagen fick vi ge upp, eftersom hon ändå inte får sova efter kl 15.

Men å andra sidan inget bråk på kvällen. Och nu har hon sovit 3 timmar utan att vakna.

Man blir ju lite lätt förvirrad av detta!

Trots den lilla sömnen hon fick på förmiddagen har hon varit pigg och glad hela dagen.

Det har dock inte jag.

Nä, serrni, för i lördags kväll sa min rygg KRACK och sen dess har jag knappt kunnat stå, gå eller sitta.

Och en sak är säker: Jag lär aldrig någonsin bli Tramadol-knarkare. Fytirackarn vad risigt man mår av dem! Jag sov hela kvällen igår och var till och med tvungen att kräkas upp middagen. Jag mådde helt enkelt som en förgiftad räv.

Så idag har jag varit hemma från jobbet. När jag väl kommer upp och igång, så går det hyfsat bra, men hur jag skulle ta mig till jobbet är en gåta. Om jag öht kommer in i bilen, så tror jag inte att jag kan sitta i 40 minuter och köra bilskrället.

Jag har försökt klara mig utan Tramadol idag, men märker att jag blir mindre rörlig då. Och ju rörligare jag är, desto bättre mår ryggen. Så jag får helt enkelt försöka stå ut med Tramadol-fyllan och hålla igång så att ryggen blir hel snart. För imorn vill jag till jobbet! Jag riktigt längtar!

Det är bara två arbetsdagar kvar, sen går jag på semester. Betald semester. Visst ska det bli skönt att få umgås lite med Kärleken och kråkan, men jag kommer nog sakna jobbet också.