Deprimerande

Vi kan sluta tänka på det där huset.

Faktum är att vi kan sluta tänka på att köpa hus överhuvudtaget.

I mitt stilla sinne har jag trott att vi åtminstone varit medelklass. Dumt trott av mig. Vi är de lägsta av låginkomsttagarna, tydligen. Jag har bara lyckats hitta ett halvtidsjobb och Kärleken tjänar sämre än uselt. Han tjänar lika mycket som han gjorde för 3½ år sen när han började och han kommer inte få mer i lön när han byter tjänst. Det kommer faktiskt bli en reallönesänkning, eftersom han inte kommer jobba obekväma arbetstider. Tillsammans får vi ut kanske 30 000 efter skatt.

Av Nordea får vi låna 850 000 kr.

Det får man inget hus för. Inte här omkring.

Så att. Vi får väl fortsätta hyra då. Resten av våra liv.

En smula deprimerande. Ja!

Lite av varje

Jag orkade inte riktigt underhålla rastlös, prillig liten kråka idag (pappan var upptagen med att ringa mäklare och bank och söka lånelöfte och sätta sig in i hela alltet med att köpa hus), så vi drog iväg till Öppna Förskolan. Whohoo, tyckte kråkan om det när hon väl kommit över den första blygseln. Det var ju ungefär tre månader sen vi var där senast. Hon ägnade gott och väl en halvtimme åt att gå upp och ner för en liten trappa. Hon åkte rutchkana, lekte med bollar, bilar och tåg och utforskade världen i största allmänhet. Oss struntade hon ganska hårt i efter ett tag :) Det känns skönt inför dagisstart på torsdag. Att hon inte är helt beroende av oss för att roa sig.

På ÖF fanns en liten pojke i kråkans ålder, kanske några månader äldre. Han var väldigt våldsam av sig. Tog alla de andra barnens leksaker, slog dem med leksaker osv. Han petade kråkan i ögat med en leksak och stal hennes leksaker hela tiden. Och mamman då? Hon gjorde inte ett smack. Satt bara leende och tittade på. Samma sak när pojken vevade med en stor traktor i närheten av ett spädbarn som ammades. Till slut fick den ammande mamman säga till pojken att han skulle gå bort med leksakerna så att han inte slog bebisen i huvudet med traktorn.

Och i mitt stilla sinne funderar jag om mamman förhållit sig lika passiv om barnet i fråga varit en flicka. Pojkar “får” ju generellt sett vara mer bråkiga och gåpåiga medan flickor “ska” vara försynta och sitta tysta och leka. Och jag undrar hur man öht som förälder bara kan sitta och titta på när ens barn slår andra barn och stjäl deras leksaker. Barnet förstår ju inte bättre, herregud, det är ju bara ett barn – av naturen egoistiskt och gränslöst. Men varför hjälper man inte sitt  barn att sätta gränser och visa hur man “ska” bete sig? Jag tillåter inte att Elvira stjäl andra barns leksaker! Herregud, hela bygget är fullsmockat med leksaker, det är bara att välja och vraka. Det där barnet riskerar ju att bli utanför, ingen kommer vilja leka med en bråkstake. Stackars barn, tänker jag.

Igår var vi och tittade på det finaste huset ever! Hade det bara varit större, så… Vi står i valet och kvalet om vi ska vara med och buda eller inte. Det ligger perfekt – mittemellan våra respektive jobb. Det ligger avskilt, precis som vi vill. Mitt ute i skogen. Det är helt nybyggt och otroligt påskostat. Visst, det är ganska dyrt, men jag tror inte de kommer få det sålt för det priset, de kommer nog behöva gå ner i pris för att få det sålt.

Kärleken är oroad över bristen på utsikt från tomten. Det är bara skog runt om. Det bekymrar inte mig. Jag tycker bara att huset är för litet. Det är två sovrum. Ett pyttepyttelitet rum vid entren som man skulle kunna göra till ett arbetsrum. Pyttelitet vardagsrum. Däremot ett gigantiskt kök. Vi kommer inte få plats med våra saker, det kommer bli trångt. Och ska vi ha fler barn kommer de behöva dela rum. Det har väl barn gjort i alla tider utan att ta skada av det, men om man nu ska köpa ett hus, så tycker jag nog att man ska köpa ett tillräckligt stort direkt. Vi kommer behöva bygga ut och det känns bara som att vi slänger pengar i sjön. För det är pengar vi aldrig kommer få igen. Vi kommer aldrig få lika mycket pengar om vi säljer huset om några år som vi kommer ge för det. Helt enkelt för att det då inte kommer vara helt sprojlans nytt.

Nu har vi i alla fall ansökt om lånelöfte, så får vi se vad som händer.

Det är det vackraste huset på den vackraste platsen. Vi kommer aldrig springa över ett liknande hus igen för det priset. Men det är för litet.

På torsdag börjar kråkan på förskolan. Jag tror det kommer gå bra – jag tror hon kommer ha superkul där. Det känns som om hon är uttråkad här hemma. Hon är less på sina leksaker och less på att kuta runt runt här hemma. Det blir mycket gnäll när vi bara är hemma. Samtidigt känns det läskigt. Herregud, lämna bort det käraste vi har till kompletta främlingar och vi kan bara hoppas att hon blir väl omhändertagen.

Och det ska bli fantastiskt skönt att faktiskt kunna få några timmar för sig själv. För kråkan ska vara på dagis några timmar även de dagar då jag inte arbetar. Åtminstone i början så att hon kommer in i dagisrutinerna ordentligt och så att det inte blir så långt mellan dagarna hon är på dagis. Tänk att åka och lämna henne på dagis och sen kunna åka hem och städa i lugn och ro. Eller baka. Eller handla. Eller gå till frissan. Ljuva, ljuva tanke!

Vi börjar som sagt lite försiktigt på torsdag. Bara en timme till att börja med. Det ska bli kul! :)

Värdig

När Elvira tultar omkring här hemma, nyvaken med sovrufsigt hår och småpliriga, sömniga ögon. Då vet jag inte var jag ska ta vägen av kärlek.

När hon vänder sig om och ler busigt mot mig när jag säger att hon ska stanna kvar – för att sedan sätta fart på de små benen och rusa iväg. Bort. Upp i soffan. Då sprängs jag av kärlek.

När Elvira kravlar sig upp i soffan, rullar runt och skrattar högt när jag sniffar på hennes öra och hals, när jag nafsar henne i vaden och gnuggar hakan mot hennes rygg. Då vill jag gråta av kärlek.

När hon sträcker upp sin lilla hand mot min, tar ett stadigt tag och drar mig med till tomatplantorna eller ner för sluttningen eller bort till plaskdammen. Då stannar nästan mitt hjärta av kärlek.

När hon lägger sig huvud mot mitt bröst och vill mysa, när hon sträcker sina små armar mot mig och vill komma upp, när hon säger “äpple” eller “hemma” eller “mamma” eller “pappa” eller “gräs” eller när hon gör slängpussar genom att slicka på sin hand och sedan vinka. Då står jag nästan inte ut – då är det som om jag går sönder av kärlek.

Allt som du är, allt som du gör mitt älskade lilla barn – allt är underbart och ljuvligt och alldeles perfekt. Du är underbar och ljuvlig och alldeles perfekt.  Jag försöker varje dag att vara dig värdig.

Jag kommer aldrig att lyckas.

Kalas

Idag har kråkan varit på sitt första barnkalas. Förutom sitt eget, vill säga.

Det sprangs omkring i trädgården, lektes med traktorer och bilar, åts tårta, bulle och russin, snubblades på fallfrukt från äppelträden och var allmänt livat. Det var en trött liten unge vi packade in i bilen efter ett par timmar.

När vi kom hem rengjorde vi kråkans plaskdamm och fyllde den med vatten. Jo, för här har det varit rena rama sommarvärmen idag med sol och 25 grader varmt.

Kråkan badade och badade. När hon började bli blå försökte vi övertyga henne om att det var en bra idé att komma upp, men det tyckte inte kråkis. Nej, hon badade tills att hon var knallblå om läpparna och skakade så hon varken kunde gå eller prata. Då kurade hon ihops sig under en handuk mot pappas bara bröst och värmde sig.

Det var en helt utschasad liten unge som slocknade som ett ljus kl 18.10 Vi hoppas på en bättre kväll än föregående då kråkan böd upp till skrikfest i över en timme av okänd anledning.

Själv mår jag bättre idag. Om man bortser från det där tunga, stora, heta bowlingklotet som ligger och trycker i bäckenbotten och är irriterande. Kan inte sitta ordentligt, det bästa är att ligga på mage. Men så kan man ju inte tillbringa en hel dag.

Imorgon är en annan dag, utan bowlingklot får man hoppas. För imorgon ska vi åka och titta på ett väldigt, väldigt fint hus. Ett väldigt, väldigt dyrt hus. Och tyvärr tror jag det är för litet. Och för dyrt. Men man kan ju alltid titta :)

Uh, ah, uff

Igår runt lunch kände jag första tendenserna till mensvärk. Igår kväll var det bedrövligt. Idag ligger jag i fosterställning och kvider och kräks.

Ett par tramadol senare känns det bättre, men det är inte så att jag går rak i ryggen eller bär på tio kilo kråka.

Kärleken fick stanna hemma från jobbet idag. Nu är han och kråkan iväg på ett möte på pappans jobb. Jag har fått i mig lite föda och en halv kopp kaffe och ännu en tramadol.

Jag trodde man skulle få mindre ont när man tog ut kopparspiralen, inte mer! Det är bara att hoppas att jag inte blöder ihjäl den här månaden, då var det förgäves att jag tog ut kopparspiralen. Då får jag nog uppsöka en doktor tror jag. Det är inte hållbart att blöda två veckor och ha så ont att man kräks.

Jag borde röja lite i kaoset här hemma. Eller åtminstone vika ihop denrena tvätten. Men ärligt talat tar jag mig inte många meter från soffan. Jag känner mig ganska stolt över att jag faktiskt tog mig hit från sängen runt lunch.

Felåt

Jag har prioriterat annat än datorn de senaste dagarna.

Bland annat har vi varit i Hamrane och ätit klengås. Gott och mysigt. Men det var en dålig dag för kråkan och en dålig dag för mamman. Kråkan sov som en potta skit natten efter jag skrev senast och hon vaknade pisstidigt och var på ett jäkla humör hela dagen. Bara gnäll och skrik. Till och med mormor erkände att man blir helt sinnessjuk av det där gnälljudet kråkan har för sig när hon är på det humöret.

Själv var jag helt sänkt hela dagen. Jag sov hela förmiddagen och när vi kom från Hamrane mådde jag så dåligt att jag höll på att trilla av stolen där jag satt med kråkan i knät. Kärleken fick ta hand om kråkan, jag kravlade mig till sängen och sov i nästan 2 timmar! Jag vet inte vad det var för fel som var galet, men jag tror inte att jag varit så trött och slut någonsin i hela mitt liv.

Nåja, i tisdags hade Kärleken och jag en alldeles sagolik dag tillsammans. Ja, alltså på tu man hand. Helt solo, bara han och jag :)

Kråkan var hemma hos mormödrarna och Kärleken och jag tog bilen ut till kusten. Till Lysekil för att vara mer precis. Där satt vi på en solvarm klippa i ett par timmar, sen tog vi en romantisk promenad över klipporna och bort till havets hus. Vi hade sån flax att vi kom precis när fiskarna skulle matas, så vi fick en guidad tur runt hela anläggningen. Superkul och intressant och mysigt!

Men tänk vad vi gör mot vår jord… Det är helt vansinnigt! 98% av all ål är borta. Man vet inte ens om det är tillräkligt många kvar för att de ska kunna vandra till Sargassohavet för att föröka sig. Och torsken – det är nästan sorgligast av allt. Den blir könsmogen sent, när den nått en viss storlek. Men det är tillåtet att fiska upp den innan de är könsmogna. Då blir det inga nya torskar. Helt vansinnigt!

Vi tillbringade ett par timmar där inne och sen åt vi en räkmacka och drack kaffe innan vi åkte hemåt.

Det var så skönt att kunna strosa omkring i lugn och ro, att inte ha någon stress, ingen som behövde ens fulla uppmärksamhet. Vi kunde sitta ner och fika tillsammans utan att behöva göra akututryckningar för att rädda kråkan eller rädda kråkans omgivning :)

Mormödrarna hade haft det bra tillsammans med kråkis. De hade lekt ute i trädgården mest hela dagen. Gått och hämtat posten tillsammans. Kråkan hade skött sig exemplariskt :) Somnade som en söt liten stock på kvällen också och sov helt sjukt bra hela natten. Ända till 7.45! :-O

Igår åkte vi hemåt igen. Jag hade kunnat stanna en stund till. Umgåtts lite mer med bästvännen och bror med familj. Men på lördag ska vi på ettårskalas och på söndag på husvisning. Men det kommer inte dröja allt för lång tid innan vi åker ner igen!

Och i natt har kråkan sovit sådär sjukt bra igen. Hon somnade strax innan 19, vaknade 2 ggr på kvällen men sen inget mer alls förrän kl 7.30 :)

För att inte tala om idag på dagen då kråkbarnet sov 2 timmar och 40 minuter. Det är rekord!

Tyvärr gjorde det att det var lite svårt att komma till ro när det var dags att sova för natten, trots att hon var vaken nästan en hel timme längre än vanligt.

Nu börjar det dra ihop sig för dagisstart. Det är en del som ska fixas tills dess. Ska köpa ett extra regnställ och gummistövlar. Det är ju inte säkert att det regnar på morgonen när vi åker dit, menar jag. Då är det bra om det finns en uppsättning på dagis. Och så mockasiner. Mössor och vantar. Lite fleecekläder.

Så håller vi tummarna att det blir ännu en bra natt, folks.

Ljuvliga

Idag har varit en sån där dag som jag kommer leva länge på.

När kråkan sovit och ätit sin lunch åkte vi till grannstaden för att hälsa på bror med familj. Lillan visade sitt rum, vi åt äpplen och plommon i trädgården och jag bar omkring lite på Abbe och sniffade på hans fjuniga lilla huvud.

Sen tog vi en promenad ner till slussarna. Kråkan fick åka vagn. Vid slussarna finns ett fik. Vi satte oss faktiskt inne, trots att vädret var helt ok. Jo för att det är lite läskigt att ha barn i det området. Kanaler, slussar, vatten, höga höjder, berg, läskigt branta trappor. Inte så man släpper lös ungarna och hoppas på det bästa, direkt.

Efter en stund anslöt även bästvännen med familj. Det fullkomligt vimlade av barn och bebisar :) Lillan och Linisen lekte och kråkan försökte hänga med så gott hon kunde. Vi stannade vid en gräsplätt där Linisen och Lillan klättrade på ett gammalt ankare och rullade sidlänges ner för en slänt och åkte bobbycar i en halsbrytande fart nerför en brant backe. Kråkan plockade stenar och blommor, vurpade i en slänt några gånger, försökte åka bobbycar, gick upp och ner i en trappa och rusade runt i största allmänhet.

Jag satt och pratade med bästvännen och sniffade på hennes lillkille (vad fasen ska jag kalla honom då?!). Huuu, vad jag har saknat att snacka med bästvännen. Papporna pratade om pappasaker och mammorna om mammasaker medan barnen röjde runt :)

Vi kom hem till mormödrarna sent, runt 17.45 och kråkan hade inte ätit middag. Så det fick vi ta itu med innan vi gjorde något annat. Själva skulle vi grilla korv ute på grillplatsen och kråkan for omkring som ett skållat troll och betedde sig ungefär som en jordfräs i mormors rabatter. Och som hon skrattade. Det är världens bästa ljud – kråkans underbara trollpackeskratt :) Det finns inget som gör mig lyckligare än det ljudet!

Till slut tyckte jag att det var dags att varva ner lite, klockan var låååångt förbi läggdags för kråkan.

Eftersom ungen var jordig, kletig och allmänt smutsig från topp till tå (inklusive räka och majonnäs i håret) tog vi ett bad innan kvällsgröten och sen hopp i säng 1½ timme senare än vanligt. Återstår att se om hon sover nåt längre imorgon.

I morgon ska vi åka till Hamrane där Kärleken ska få smaka på klengås. Det var många år sen jag åt det nu. Hoppas det blir bra väder så vi kan sitta ute!

Jag är så otroligt lyckligt lottad som har så många vackra människor runt mig! Jag saknar min bror, svägerska, Lillan och Abbe så att det gör ont ibland. För att inte tala om bästvännen med familj! Ja, okejdå, jag saknar mina mammor också ibland :)

Det var längesen jag kände att jag ville bo här nere nu, jag trivs så bra där vi bor nu. Och det gör jag verkligen! Trivs där vi bor, alltså. Jag trivs i huset, på gården, i omgivningarna, med jobbet. Men jag saknar min familj, det gör jag. Nu gör jag det.

Tja, vi får väl se vad framtiden har att komma med. Man vet aldrig vad som komma ska. Kanske flyttar vi, kanske inte. Hur som helst är jag glad att jag har min familj och min bästvän, även om de är långt borta. Men viktigast av allt är kråkan och Kärleken! Mina två största kärlekar.

Bebisar

Vi lever livets glada dagar och njuter av att bli uppassade på av mormödrarna. Tar långa, sköna (välbehövliga) sovmornar och slappar i största allmänhet.

Igår kom bror med familj hit och hälsade på. Jag fick äntligen träffa och sniffa på kråkans minsta lilla kusin som jag kommer kalla för Abbe här på bloggen :) Jag höll honom länge och bara luktade och luktade! Han är inte ett dugg lik Lillan när hon var bebis, men väldigt lik morfar och morbror. Fast många andra säger att han är lik min bror. Jag vet inte det, jag. Mysigt var det att gosa med honom en stund, hur som helst.

Och idag var vi på dop i grannstaden. Det var bästvännens lillkille (vad ska jag kalla honom här i bloggen då?) som skulle döpas. Kråkan tyckte det var pisstrist i kyrkan, ända tills hon fick lov att kuta omkring lite. Då blev det helt okej. Klart man vill gå och gå och springa och springa när man äntligen kommit på hur man gör :) När hon skulle klättra upp till altarringen, fick mamman rycka in och ta ner henne från trappan igen.

Efteråt var det kalas hemma hos bästvännen och jag fick klappa lite på lillkillen som gav mig världens smajl :) Sötstrut! Kråkan lekte med Linisens alla roliga leksaker, men blev till sist så trött och hungrig (trots korv och melon och bröd) att vi beslöt oss för att dra hemåt. Gissa vem som somnade på 30 sekunder i bilen? :)

Hemma blev det bad och lite lek och bus, gröt och sen sängen.

Att sniffa på Abbe igår gjorde mig lite bebissugen. Men bara lite. Det verkar helt galet att ha två barn! Får man öht något gjort? Får man öht någon endaste liten minut för sig själv? När ska man kunna gå på toa, bara en sån sak? Eller duscha? Äta?

Nej, det får nog lov att vänta ett tag.

Imorgon åker vi till grannstaden igen för att hälsa på bror med familj. Lillan ville så gärna visa sitt rum som hon fått nytapetserat. Det vill hon visa för alla, inklusive brors poliskollegor, hantverkarna och random gäster. De behöver också få veta att Abbe kom ut ur mammas snippa! Det är viktig info, det. Gissa vilken treåring som gjorde stora ögon och som såg hemskt skeptisk och förvirrad ut när vi berättade för henne att faster Nenne kom ut ur farmors snippa! Och att Elvira kom ut ur faster Nennes snippa.

Mycket märkligt, det där med blommor och bin :)

Det ska bli kul när kråkan börjar prata. Det ska bli spännande att höra vad hon har att berätta och vad hon funderar på.

Mammas lilla pluttfia. Mammas hjärtegryn och sockertopp.

Sämästööör

Jahapp, då har man semester, då.

Igår åkte vi hela långa vägen hem till mormödrarna. Bilresan gick bara bra, kråkan sov i 1½ timme och själva resan tog 4½ timme. Sista biten var ganska lite gnällig, dels för att det var varmt (AC’n slutade fungera ungefär halvvägs), dels för att klockan började närma sig 17 och normalt är det mattdags runt 16. Lite hungrig och allt mamman hade att bjuda på var majskrokar…

Men när vi kom fram for kråkan ut i trädgården och letade reda på den enda gropen som finns på den 3000 kvadrat stora tomten och klev ner i den. Den var full med vatten. Lycka! Sen gick hon på upptäcktsfärd i huset medan maten blev klar. Lite mat i magen, lite lek, lite gröt och så sängen kl 19. Somnade som en stock utan så mycket som ett endaste litet vrål eller gnäll. Och har sovit hyfsat i natt.

Idag ska vi åka in till stan och köpa doppresent till bästvännens nya bebis och en välkommen till världen-present till Lillans bror.

Eventuellt ska vi åka och bada på äventyrsbadet tillsammans med Lillan också.

Pappan ligger fortfarande och snarkar i sängen, kråkan sover sin lur (det fick bli lite tidigare idag, hon var så trött, så trött) och jag ska nog också lägga mig en stund.

Riktigt sjusovarväder här i västsverige idag.

Sen blir det fredagsmyyyys :)