Måndag, tisdag, onsdag

Long time, no see. Har varken haft tid eller ork att sitta vid datorn. Så jag gör väl en liten sammanfattning då:

Måndag
Sjuk och förkyld med feber. Allmänt eländig. Men jag åkte till jobbet ändå. Dels för att det inte finns någon annan veterinär som kan hoppa in för mig, dels för att jag visste att det garanterat skulle bli lugnare på jobbet än hemma med sjuk kråka och sjuk Kärlek. Och visst hade jag det lugnt och skönt. Hann till och med lägga mig på soffan mellan vissa av patienterna och slumra lite. Kärleken hade ett litet helvete här hemma och det såg ut som en krigszon när jag kom hem. Men kråkan sov. Kärleken också :) Stackars sjuka familjen :)

Tisdag
Föräldraledig. Inskolningssamtal på kråkans dagis. Det kändes mycket bättre än när vi var där första gången! Det är två andra barn i samma ålder som kråkan som också börjar nu och de tre verkade komma bra överens. Kråkan tyckte att dagis var värsta bästa plejset! Vilken lycka när hon kom in i den stora leksalen med en rutchkana, ett hav av madrasser och några bollar i! Whohooo, tjöt och och kastade sig in!
För att inte tala om lilla lekrummet med klossar, dinosar och bilar! Hon hade inte alls lust att komma ut därifrån :)
1 sept börjar inskolningen. Om jag känner min lilla kråka rätt, så kommer det ta mer än 3 dagar, så jag har tagit ut föräldraledigt 5-7 september. Men jag tror att kråkan kommer ha jättekul på dagis! Och det ska bli så skönt att faktiskt få ha lite tid över för sig själv. (Jo, i början ska hon gå på dagis även de dagarna jag är ledig, för att det inte ska bli för långt emellan.) Tänk att kunna åka och handla själv. Eller STÄDA! Alldeles ensam hemma och med bra musik i högtalarna! Eller BAKA! Ljuva tanke! (Sen kommer det bli ett väldigt meck med hämtningar och lämningar och vem ska köra vilken bil och hur ska vi egentligen få plats med vagnen i Yarisen och får kråkan öht plats i liggdelen? Men det löser sig nog. Det har en tendens att göra det med tiden.)

När vi kom hem satte jag igång att fixa lite med gamla Hondan som stått här på uppfarten ett helt år. Stackars bortglömda lilla bil! Jag bytte batteriet, men tänkte att det nog inte skulle gå att starta den ändå – att tändstiften var igenbeckade eller vad vet jag. Men den startade direkt, utan att tveka en sekund och gick som en klocka. Enda problemet var att vänster bakbroms kärvat fast. Kärleken hissade upp bilen, tog av hjulet och mixtrade lite, sen var det problemet löst. Vi bytte en glödlampa också. That’s it.

Onsdag
Operationsdag för mig. Den inbokade honkatten kom aldrig, så jag behövde bara kastrera två hankatter och en liten hanhund (som vägde mindre än den lättaste katten :) ). Inga problem där. Jag fixade lite med diverse prylar och pappersarbete, sen drog jag hem. På semester :) Kommer åter 12 september :)

När jag kom hem möttes jag av en kråka på ett strålande humör! Hon börjar bli frisk nu :) Jag åt lite och sen tog jag Hondan in till stan för att lufta däcken och tvätta av ett års skit av stackars lilla bilen. Den gick som ett spjut hela vägen in till stan och när den var tvättad var det som en helt ny bil. Den ser inte längre ut som en skrotbil utan som en riktigt fin bil, om än med lite rostiga bakskärmar.

Så iväg till besiktningen. Tänkte att jag väl skulle få ett papper fullt med anmärkningar. Kärleken och jag slog vad om en glass. Han trodde att den skulle gå igenom, det trodde inte jag.

Om vi säger såhär: På vägen hem stannade jag och köpte en glass till Kärleken!

:)

Jag fick med mig ett helt blankt papper hem! Inte en endaste anmärkning! Helt otroligt! Där har vi en bra bil! En riktigt, riktigt bra bil! Det känns nästan lite sorgligt att jag måste göra mig av med den…

Nu ska jag bara meka lite med kupéfläkten som är full med frön och löv och annat skräp, sen är Hondan redo att hitta ett nytt hem. Ja, jag ska städa den på insidan också :)

Så, vill du köpa en riktigt, riktigt bra Honda Civic 5dr från -97, så skicka iväg ett mail! Den har gått 17 000 mil och har minst lika mycket kvar att ge. Den har lite rost på bakskärmarna, men nya bromsar fram, nya sommardäck, den är servad regelbundet och kamremmen är bytt. Avtagbart drag. C-lås, CD-spelare, elsäten, elspeglar, relativt nya ljuddämpare. Vinterdäcken håller en säsong till. Den är billig i drift, billig att både köra och äga. Den är skattad och försäkrad. Bara att tuta och köra. Och nybesiktigad utan anmärkning, som sagt :) Har du 18 000 kr över och vill ha en superbra bil? Köp min bil! Ok? Bra!

Envisa unge!

Inte begriper jag var den här ungen fått sin enorma vilja och envishet ifrån! ;)

Idag på förmiddagen var hon så trött, så trött. Jag försökte lägga henne flera gånger, men hon skulle INTE sova. Hon kastade ut kudden, kastade ut nappen, tog av sig strumporna och kastade ut dem. Det var bara att ge upp. Jag orkar inte bråka. Inte med feber och huvudvärk och ont i vänster öra.

Till slut blev hon såklart övertrött och gapade och skrek och var allmänt hysterisk. Jesus!

När hon ätit sin lunch tog jag upp henne ur stolen och satte inte ner henne på golvet igen. Istället bar jag omkring på henne. Efter två minuter lutade hon huvudet mot min axel. En halv minut efter det hade hon somnat. Jag kan inte ens minnas när hon somnade i min famn senast. Det kan ha varit ett år sen, ungefär.

Hon vaknade inte när jag gick upp för trappan, inte ens när jag öppnade vår gistna sovrumsdörr (Kärleken låg där inne och sov efter nattjobb och jag tänkte lägga mig i sängen och sova jag med) vaknade hon, hon plirade lite och suckade när jag la henne i sängen.

Men varför, varför, varför sover du inte när jag lägger dig i sängen när du är så trött ?! Lilla envisa barn!

“Alla” har sagt att “när hon börjar gå, då kommer hon sova bättre, för då kommer hon vara så trött av allt gående”. Aldrig i helvete, har jag tänkt i mitt stilla sinne. För se, jag känner mitt lilla barn. Jag vet att när hon lärt sig en sak, då ska hon bara göra det. Dygnet runt. Hela tiden. Och så blev det.

För övrigt så vill jag bara länka till ett suveränt inlägg av Ketchupmamman.

För vet ni, jag gnäller precis hur mycket jag vill! Det är fan skitjobbigt att inte få sova, att ha ett kontant gnäll i öronen dagarna i ända (just nu när kråkan är sjuk). (Gnällgenen har hon garanterat fått av mig :) ) Jag kommer inte sakna det! Jag njuter inte! Jag kommer säkert sakna bebisen och barnet kråkan var och är nu, men jag kommer ALDRIG sakna sömnlösheten, frustrationen, hopplösheten, de trötta tårarna, ilskan, känslan av instängdhet. När dagarna gick ut på att överleva utan att förlora förståndet alldeles.

Och  det betyder INTE att jag inte älskar min lilla unge! Det gör jag! Mer än livet! Det andra står jag ut med. För att jag älskar henne.

Lycka

Idag hände det igen, det där som drabbar mig med jämna mellanrum nu för tiden. Lyckan.

Det är som om jag inte kan gå omkring och vara så lycklig som jag är hela tiden, för då skulle jag vara outhärdlig. Istället är det som om jag samlar på mig en massa lycka och helt plötsligt bubblar den upp i mig och fyller mig med värme och kärlek.

Det hände igen idag. Kärleken satt vid datorn med kråkan i knät. De var så vacra där de satt. Min man och vårt barn. Min familj. I vårt lilla hus på landet. Jag är så kär i min lilla unge! Jag är så kär i min vackra man! Jag är så kär i mitt liv!

Och himmel, så het han är, min man! Han är vacker som en grekisk gud. Att se på honom får det att ske underliga saker med min kropp :) Och när han tar på mig stannar tiden. Våra kroppar är som gjorda för varandra, vi passar som hand i handske. Han är så vacker – ända från insidan och ut. Han är så genuint god, han är smart, rolig, generös, omtänksam. Han är allt, han har allt.

Och min lilla kråkunge älskar jag mer än livet. Trots att hon ibland retar gallfeber på mig. Det ena utesluter inte det andra. Hon är det vackraste jag vet. Hon är fulländad! Hon har en underbar humor när hon tvingar oss att gå omkring med tigertofflor, tomteluva och soglasögon en hel dag mitt i smällheta sommaren (man gör bäst i att lyda om man planerar att ha kvar sin hörsel). Hon luktar så gott och hon är så mjuk och len. Jag älskar varenda millimeter av henne. När hon sover saknar jag henne (men passar på att njuta av egentid och tystnad).

Mitt liv är nästan för bra för att vara sant. Jag är så oerhört lycklig!

Lördag

Kråkan är kanske, kanske på bättringsvägen. Istället är det jag som börjar bli krasslig. Feber, ont i huvudet och i halsen, tjock i bihålorna. Fint, jag som går på semester på onsdag…

Jag kände mig så risig på förmiddagen att jag blev tvungen att jaga upp Kärleken redan kl 10 (han jobbade natt och kom och la sig när kråkan och jag gick upp kl 6) för att han skulle ta över – jag var bara tvungen att lägga mig ner en stund. Klenast i stan… eh, på landet.

Jag sov till 12.45 när kråkan vaknade från sin vila. Mycket piggare och gladare efter det. Kärleken fick sova vidare (han gick och la sig igen när kråkan somnade).

Idag har vi:

  • Samlat ekollon i en hink
  • Plockat tomater
  • Matat häst med äpple från egna äppelträdet
  • Torkat näsan 53 gånger
  • Tittat på jodbruksmaskinerna vid maskinhallarna
  • Försökt mata hund med sten
  • Fått en låda med en kanin på av grannen
  • Gjort smoothie med vaniljyoghurt, banan och jorgubbar. Kanske det godaste kråkan smakat!
  • Kammat håret med gaffel full med bruna bönor
  • Busat i soffan
  • Tittat på barn-tv (Nicke Nyfiken bla)
  • Gått upp och ner för slänten 36 gånger
  • Gått upp och ner för grannens trappa 43 gånger
  • Blåst såpbubblor

Imorgon blir vi solo hela dagen, kråkan och jag. Kärleken kommer hem vid 6 och måste åka till jobbet igen kl 13. Har jag tur, så kanske jag kan få vila mig en stund mellan 12 när han går upp och 13 när han måste åka. På måndag är det min tur att åka till jobbet och vila upp mig.

Eländes elände

Jag önskar så att kråkan snart blir frisk! Gärna innan jag förlorar förståndet. Puh, det är riktigt slitsamt att ha en sjuk unge.

Jäklar vilket uselt humör hon har! Idag var det morgon kl 5 efter en jobbig natt med en två timmar lång vakenperiod. Det har gapats och skrikits och gnällts precis HELA dagen.Vill inte äta. Vill inte leka. Vill inte sova. Vill inte, vill inte, vill inte. INTE! När jag väl fick henne att sova sov hon faktiskt 1½ timme, sen grät hon i min famn i trekvart av okänd anledning.

Jag tycker så synd om henne samtidigt som jag blir tokig på ljudet av gnäll eller gallskrik. Och så får jag dåligt samvete över att jag blir irriterad och tycker det är jobbigt. Vad är jag för en mamma? Som inte bara kan ta hand om och tycka synd om sin sjuka lilla kråka?

Hon somnade som en sten ikväll. Men nu har hon varit vaken i två timmar igen. Sitter jag hos henne håller hon bara på och stökar i sängen. Går jag ut så gallskriks det.

Jag. Blir. GALEN! En lite, liten stund för mig själv…. Det skulle verkligen inte skada!

Stackars plutt

Hur mycket snor kan det få plats i en liten, liten kråknäsa? Svar: otroliga mänger, oändligt mycket.

Det blev inte så mycket sovmorgon för mig. För när kråkan skulle sova på förmiddagen var det stört omöjligt, hon blev hysterisk och det går inte att sova med en hysterisk kråka i rummet bredvid. Två gånger försökte Kärleken, sen kom han och väckte mig och bad mig ta över.

Jag vet hur det är. Man håller på att gå upp i limningen. När det bara gapas och skriks och gnälls. Av trötthet. Men sova, nej det går inte. Hon ville så gärna sova. Hon grät och pekade upp mot sitt rum när Kärleken tog ner henne, men när han la henne i sängen blev hon som helt tokig. Stackars kråkan och stackars pappan!

Jag gick upp och gav kråkan lunch och gjorde ett nytt försök. Hysteri. Och det är klart. Har man hela huvudet fullt av snor och inte kan andas när man ligger ner, då är det inte lätt att sova. Hon hade ändå fått näsdroppar. Men det hjälpte inte.

Vi kom på en lysande idé. Vi satte oss i bilen och tog en tur. Då sitter kråkan upp och har förmodligen lättare att andas. Om hon somnade? Jo, det kan man väl säga. Vi hann inte ens komma till Långtora 1½ km bort så sov hon. Och hon sov hårt. Så hårt att jag trodde hon dött – hennes huvud hängde och slängde som på en trasdocka när jag gasade, bromsade eller svängde.

Vi tog en tur runt på landsbygden här och kikade på ett par hus som vi är lite intresserade av. Ett av husen verkar lovande. Lite litet, dock. Och vägen dit är inte mer än en traktorstig, en mil bara rätt ut i skogen. Och det är dyrt som skam. Men det är precis nybyggt och det ligger mitt emellan mitt och Kärlekens jobb. Visning är 28/8. Spännande!

Kråkan sov i 1 timme och 40 minuter i bilen. Hon vaknade på väg till Uppsala och Kärlekens jobb. Han var där och ansökte om semester nästa vecka medan kråkan sprang omkring och rev och slet i en massa polisprylar och charmade en massa poliser :) Fast två av poliserna var lite läskiga :)

Kärleken fick semester och på torsdag om en vecka åker vi ner till mormödrarna. Vi ska hälsa på kråkans nya kusin och vara med på bästvännens Litens dop. En dag ska vi lämna kråkan hos mormödrarna och hitta på något, bara Kärleken och jag. Åka till Liseberg, kanske. En dag ska vi försöka ta oss iväg ut till kusten, kanske till Smögen. Där har jag inte varit på många år. Bada i havet och äta färska räkor. Och kråkan kan springa omkring på klipporna. Men inte på bryggan. Inte utan flytväst!

Jag längtar efter min mamma. Hon var här alldeles för kort tid sist. Jag och kråkan kanske ska stanna kvar där nere när Kärleken åker upp för att jobba. Tål att tänkas på.

Rädsla

Vi pratar syskon till kråkan. Kärleken är väldigt sugen. Jag inte så.

Eller kanske? Eller kanske inte?

Jag vet inte vad det är.

Jag är rädd, tror jag. Jag tror det är det som gör att jag inte vill. Eller vågar. Eller vill.

Jag är rädd för själva graviditeten. Jag är rädd för den brutala tröttheten och illamåendet. Jag är rädd att drabbas av havandeskapsförgiftning – det måste bara varit någon dag bort när vattnet gick. Jag är rädd för månaderna av smärta när kroppen rasar sönder, när den svullnar upp och samlar på sig liter efter liter med vätska. Det gör ont att ha 15 liter extra vätska i kroppen, så mycket ni vet det!

Jag är rädd för allt det samtidigt som jag ska jobba, pendla, hämta och lämna på dagis, ta hand om kråka, hus och hem. Inte ensam, naturligtvis. Men att vara två om det utan att vara gravid är slitigt nog.

Jag är rädd för missfall. Jag är rädd för missbildningar. Rädd för downs sydrom. Rädd för ryggmärgsbråck.

Jag är rädd för förlossningen. För smärtan. För att något ska gå fel. För att bebisen ska bli skadad eller dö. Nu när jag vet hur det är att ha barn, nu när jag vet hur mycket man är förmögen att älska, så blir allt sånt så mycket läskigare. Man blir så skyddslös, så hudlös, av att älska såhär hämningslöst. Inget får hända. Jag kommer aldrig bli människa igen om något händer!

(Ibland kan jag börja gråta bara av tanken på att något skulle hända kråkan.)

Jag är rädd för att dela min uppmärksamhet mellan kråkan och bebisen. Att inte räcka till för någon. Jag är rädd för sömnlösheten. Jag är rädd att jag ska må som jag gjorde i höstas när kråkan inte sov och allt kändes hopplöst och meningslöst. Rädd för tröttheten och att aldrig, aldrig få vara ensam. Själv. Ifred.

De säger att man glömmer hur jobbigt det är. Jag måste ha ett väldigt, väldigt bra minne, för jag glömmer inte. Har inte glömt. Kommer inte glömma.

Frågan är ju om det är värt det.

När jag tittar på filmer och bilder från när kråkan var liten bebis och när jag håller en liten en, så är det klart att jag längtar efter en till.

Men just nu är jag för rädd. Vill inte. Vågar inte.

Men OM det skulle råka fasta något litet frö där inne nu när jag inte har någon spiral längre, så är det inte hela världen. Jag skulle ALDRIG ta bort det.

Phew!

Läget är under kontroll för gårdagens hund. Kollegan hade tittat på honom idag och tagit bort trycktampongen. Spongostansvampen fick vara kvar, den hade redan börjat absorberas.

Stor, stor utandning!

Jag har varit hemma hos min lilla familj idag. Det var meningen att jag skulle ha sovmorgon, men eftersom jag fått sova ostört hela natten och kände mig utsövd (ovan känsla!) medan Kärleken var ett vrak av okänd anleding, så gick jag upp med kråkan. Jag har ju saknat henne alldeles kopiöst de här två dagarna när jag inte hunnit hem innan hon somnat.

Stackars liten kråka är verkligen genomförkyld. Det enda som är bra med det, är att hon sover som en medvetslös på natten. När hon får näsdroppar, vill säga. Annars sover hon inte alls.

I går kväll somnade hon redan 17.30. Hon vaknade till runt 20-snåret och hade tappat nappen. Sen hojtade hon till runt midnatt och runt 6-snåret, men inte så jag behövde gå upp. Morgon var det 6.45. Rena rama sovmorgonen!

Vi har varit och veckohandlat, jag har dammusgit och torkat golv på nedervåningen och så har vi busat och myst hela dagen. Kråkan fick syn på pappans skärmsläckare med bubblor och blev alldeles fascinerad. Hon älskar såpbubblor. “Bubblor” hojtade hon :) Pluttan! Hon som annars bara säger “där” eller “mamma” eller härmar djur och fordon. Men nu kan hon säga “bubblor” också :)

Jag har just beställt ett broderi inför julen. En julkalender till kråkan. Jag längtar efter att brodera! Jag kanske ska ta tag i ett gammal broderi som jag har liggande. Bara för att…