Desperat felsteg

Jag kan inte med ord beskriva hur fruktansvärt less jag är på att det alltid ska vara en kamp varenda gång det ska sovas. Oavsett trötthetsgrad, så ska det gapas och skrikas och vrålas och kastas kuddar i nån timme eller så innan kråkan somnar. Det tär på mig. På oss.

Vi vet inte riktigt vad vi ska ta oss till, vi har provat allt.

Idag var jag och plockade ut den där eländiga spiralen. Det gick bra, inga problem. Kändes inte. Åtminstone inte direkt när den plockades ut. Men på vägen hem började det kännas. Det kändes ungefär som värkarna kändes alldeles i början innan de blev för jävliga, men konstant. Jag blev illamående och yr och ville bara gå och lägga mig. (Särskilt med tanke på att kråkan gjort morgon kl 4.20 imorse.)

Ja, så när det var dags för kråkans tupplur idag på dagen så var jag verkligen i desperat behov av att lägga mig ner och vila, jag med. Jag trodde bannemej att jag skulle svimma där ett tag. (Obra att svimma när man är ensam hemma med en 14-månaderskråka)

Men, nej, det ska gapas och skrikas och vrålas och kastas kuddar. Jag var helt slut, visste inte vad jag skulle ta mig till riktigt.

Så efter 45 minuters gap och skrik fick jag nog. Jag gav henne en napp och det blev tvärtyst – hon somnade på två röda.

Jag är bara sämst på det här med att vara mamma! Här vrålar ungen i trekvart och som belöning får hon napp. Bra drag där, Mysan. Verkligen.

*sämst*