Rädsla

Vi pratar syskon till kråkan. Kärleken är väldigt sugen. Jag inte så.

Eller kanske? Eller kanske inte?

Jag vet inte vad det är.

Jag är rädd, tror jag. Jag tror det är det som gör att jag inte vill. Eller vågar. Eller vill.

Jag är rädd för själva graviditeten. Jag är rädd för den brutala tröttheten och illamåendet. Jag är rädd att drabbas av havandeskapsförgiftning – det måste bara varit någon dag bort när vattnet gick. Jag är rädd för månaderna av smärta när kroppen rasar sönder, när den svullnar upp och samlar på sig liter efter liter med vätska. Det gör ont att ha 15 liter extra vätska i kroppen, så mycket ni vet det!

Jag är rädd för allt det samtidigt som jag ska jobba, pendla, hämta och lämna på dagis, ta hand om kråka, hus och hem. Inte ensam, naturligtvis. Men att vara två om det utan att vara gravid är slitigt nog.

Jag är rädd för missfall. Jag är rädd för missbildningar. Rädd för downs sydrom. Rädd för ryggmärgsbråck.

Jag är rädd för förlossningen. För smärtan. För att något ska gå fel. För att bebisen ska bli skadad eller dö. Nu när jag vet hur det är att ha barn, nu när jag vet hur mycket man är förmögen att älska, så blir allt sånt så mycket läskigare. Man blir så skyddslös, så hudlös, av att älska såhär hämningslöst. Inget får hända. Jag kommer aldrig bli människa igen om något händer!

(Ibland kan jag börja gråta bara av tanken på att något skulle hända kråkan.)

Jag är rädd för att dela min uppmärksamhet mellan kråkan och bebisen. Att inte räcka till för någon. Jag är rädd för sömnlösheten. Jag är rädd att jag ska må som jag gjorde i höstas när kråkan inte sov och allt kändes hopplöst och meningslöst. Rädd för tröttheten och att aldrig, aldrig få vara ensam. Själv. Ifred.

De säger att man glömmer hur jobbigt det är. Jag måste ha ett väldigt, väldigt bra minne, för jag glömmer inte. Har inte glömt. Kommer inte glömma.

Frågan är ju om det är värt det.

När jag tittar på filmer och bilder från när kråkan var liten bebis och när jag håller en liten en, så är det klart att jag längtar efter en till.

Men just nu är jag för rädd. Vill inte. Vågar inte.

Men OM det skulle råka fasta något litet frö där inne nu när jag inte har någon spiral längre, så är det inte hela världen. Jag skulle ALDRIG ta bort det.

Phew!

Läget är under kontroll för gårdagens hund. Kollegan hade tittat på honom idag och tagit bort trycktampongen. Spongostansvampen fick vara kvar, den hade redan börjat absorberas.

Stor, stor utandning!

Jag har varit hemma hos min lilla familj idag. Det var meningen att jag skulle ha sovmorgon, men eftersom jag fått sova ostört hela natten och kände mig utsövd (ovan känsla!) medan Kärleken var ett vrak av okänd anleding, så gick jag upp med kråkan. Jag har ju saknat henne alldeles kopiöst de här två dagarna när jag inte hunnit hem innan hon somnat.

Stackars liten kråka är verkligen genomförkyld. Det enda som är bra med det, är att hon sover som en medvetslös på natten. När hon får näsdroppar, vill säga. Annars sover hon inte alls.

I går kväll somnade hon redan 17.30. Hon vaknade till runt 20-snåret och hade tappat nappen. Sen hojtade hon till runt midnatt och runt 6-snåret, men inte så jag behövde gå upp. Morgon var det 6.45. Rena rama sovmorgonen!

Vi har varit och veckohandlat, jag har dammusgit och torkat golv på nedervåningen och så har vi busat och myst hela dagen. Kråkan fick syn på pappans skärmsläckare med bubblor och blev alldeles fascinerad. Hon älskar såpbubblor. “Bubblor” hojtade hon :) Pluttan! Hon som annars bara säger “där” eller “mamma” eller härmar djur och fordon. Men nu kan hon säga “bubblor” också :)

Jag har just beställt ett broderi inför julen. En julkalender till kråkan. Jag längtar efter att brodera! Jag kanske ska ta tag i ett gammal broderi som jag har liggande. Bara för att…