Envisa unge!

Inte begriper jag var den här ungen fått sin enorma vilja och envishet ifrån! ;)

Idag på förmiddagen var hon så trött, så trött. Jag försökte lägga henne flera gånger, men hon skulle INTE sova. Hon kastade ut kudden, kastade ut nappen, tog av sig strumporna och kastade ut dem. Det var bara att ge upp. Jag orkar inte bråka. Inte med feber och huvudvärk och ont i vänster öra.

Till slut blev hon såklart övertrött och gapade och skrek och var allmänt hysterisk. Jesus!

När hon ätit sin lunch tog jag upp henne ur stolen och satte inte ner henne på golvet igen. Istället bar jag omkring på henne. Efter två minuter lutade hon huvudet mot min axel. En halv minut efter det hade hon somnat. Jag kan inte ens minnas när hon somnade i min famn senast. Det kan ha varit ett år sen, ungefär.

Hon vaknade inte när jag gick upp för trappan, inte ens när jag öppnade vår gistna sovrumsdörr (Kärleken låg där inne och sov efter nattjobb och jag tänkte lägga mig i sängen och sova jag med) vaknade hon, hon plirade lite och suckade när jag la henne i sängen.

Men varför, varför, varför sover du inte när jag lägger dig i sängen när du är så trött ?! Lilla envisa barn!

“Alla” har sagt att “när hon börjar gå, då kommer hon sova bättre, för då kommer hon vara så trött av allt gående”. Aldrig i helvete, har jag tänkt i mitt stilla sinne. För se, jag känner mitt lilla barn. Jag vet att när hon lärt sig en sak, då ska hon bara göra det. Dygnet runt. Hela tiden. Och så blev det.

För övrigt så vill jag bara länka till ett suveränt inlägg av Ketchupmamman.

För vet ni, jag gnäller precis hur mycket jag vill! Det är fan skitjobbigt att inte få sova, att ha ett kontant gnäll i öronen dagarna i ända (just nu när kråkan är sjuk). (Gnällgenen har hon garanterat fått av mig :) ) Jag kommer inte sakna det! Jag njuter inte! Jag kommer säkert sakna bebisen och barnet kråkan var och är nu, men jag kommer ALDRIG sakna sömnlösheten, frustrationen, hopplösheten, de trötta tårarna, ilskan, känslan av instängdhet. När dagarna gick ut på att överleva utan att förlora förståndet alldeles.

Och  det betyder INTE att jag inte älskar min lilla unge! Det gör jag! Mer än livet! Det andra står jag ut med. För att jag älskar henne.