Värdig

När Elvira tultar omkring här hemma, nyvaken med sovrufsigt hår och småpliriga, sömniga ögon. Då vet jag inte var jag ska ta vägen av kärlek.

När hon vänder sig om och ler busigt mot mig när jag säger att hon ska stanna kvar – för att sedan sätta fart på de små benen och rusa iväg. Bort. Upp i soffan. Då sprängs jag av kärlek.

När Elvira kravlar sig upp i soffan, rullar runt och skrattar högt när jag sniffar på hennes öra och hals, när jag nafsar henne i vaden och gnuggar hakan mot hennes rygg. Då vill jag gråta av kärlek.

När hon sträcker upp sin lilla hand mot min, tar ett stadigt tag och drar mig med till tomatplantorna eller ner för sluttningen eller bort till plaskdammen. Då stannar nästan mitt hjärta av kärlek.

När hon lägger sig huvud mot mitt bröst och vill mysa, när hon sträcker sina små armar mot mig och vill komma upp, när hon säger “äpple” eller “hemma” eller “mamma” eller “pappa” eller “gräs” eller när hon gör slängpussar genom att slicka på sin hand och sedan vinka. Då står jag nästan inte ut – då är det som om jag går sönder av kärlek.

Allt som du är, allt som du gör mitt älskade lilla barn – allt är underbart och ljuvligt och alldeles perfekt. Du är underbar och ljuvlig och alldeles perfekt.  Jag försöker varje dag att vara dig värdig.

Jag kommer aldrig att lyckas.