Deprimerande

Vi kan sluta tänka på det där huset.

Faktum är att vi kan sluta tänka på att köpa hus överhuvudtaget.

I mitt stilla sinne har jag trott att vi åtminstone varit medelklass. Dumt trott av mig. Vi är de lägsta av låginkomsttagarna, tydligen. Jag har bara lyckats hitta ett halvtidsjobb och Kärleken tjänar sämre än uselt. Han tjänar lika mycket som han gjorde för 3½ år sen när han började och han kommer inte få mer i lön när han byter tjänst. Det kommer faktiskt bli en reallönesänkning, eftersom han inte kommer jobba obekväma arbetstider. Tillsammans får vi ut kanske 30 000 efter skatt.

Av Nordea får vi låna 850 000 kr.

Det får man inget hus för. Inte här omkring.

Så att. Vi får väl fortsätta hyra då. Resten av våra liv.

En smula deprimerande. Ja!