Hinner inte…

… orkar inte.

Helgen var bra och fin på alla vis. Lördagen var en underbar dag med ljuvligt väder och en massa utelek för kråkan. I söndags var vi på 4H och tittade på djuren, åt korv med bröd och kråkan fick en ballong av Pippi Långstrump :)

Men nu är det vardag igen och fullt ös medvetslös. Jobbade hela dagen igår, kom hem runt 19. Kråkan sov redan och sov hela långa natten till 4.30 då hon fick välling och somnade om i vår säng. Till slut fick vi väcka henne 6.40 för att hon skulle till dagis med pappan. Då hade hon sovit 13 timmar. Det tar på krafterna att vara på dagis 10 timmar. Stackars lilla barn! :(

Idag har varit en galen dag på jobbet. Operationsdag och en sköterska sjuk och en annan bortrest. Så. Att. Jag hade ingen sköterska. Det är inte det att jag inte KAN grejorna operationssköterskan gör, men allt går ju så mycket snabbare med en sköterska. Då kan hon förbereda nästa djur medan jag opererar, så går jag bara och skriver journal och debiterar och gör pappersgörat, tvättar mig, sätter på mig sterilt igen och kör nästa.

Idag fick jag söva, raka, tvätta, sätta kanyler, fixa dropp, vaccinera och allt sånt. Receptionisten var jättehygglig och kom in och sederade djuren åt mig när jag ropade på henne och hon hjälpte mig att öronmärka alla katterna. Bara att sätta kanyl… det var 2½ år sen sist eller så. Men jag lyckades på andra försöket och jag var SÅ himla nöjd!

Hankatterna trodde vi skulle vara klara innan lunch. När första djurägaren kom för att hämta sin katt var han inte ens sövd än. Så. Att.

Jag jobbade så svetten lackade och receptionisten jobbade för tre (sig själv och två sköterskor). Men om ingen av katterna eller hundarna drabbas av komplikationer, så gick det bra.

Stressen gjorde att jag inte hann äta frukost som jag i vanliga fall gör medan första operationspatienten förbereds. Och när alla operationer var klara var jag så uppe i varv att jag inte kunde äta för det. Jo, ett par mackor fick jag i mig.

När eftermiddagens patienter var avklarade körde jag som en biltjyv till dagis och hämtade min kråka. Vi har kramats hela eftermiddagen och tog en dusch tillsammans innan kvällsgröten och sängen.

När kråkan somnat började jag med maten. Och nu sitter jag i soffan och har inga planer på att resa mig nåt mer ikväll.

Jag är helt slut. Och imorgon är en helt galet fullbokad dag på operation. Jag ska kastrera två hanhundar, en honkatt och fyra hankatter. Och allt kringarbete. På fyra timmar. Tur att ena sköterskan är tillbaks från sin semester imorgon.

Jag är glad att jag bara jobbar halvtid! Det är fullt tillräckligt!

Veckan som gick

Oj, ursäkta, förlåt. Jag lever och har hälsan, som man säger. Har bara prioriterat diverse annat den här veckan. Jobb, dagis, barn och soffhäng för att vara precis.

Jodå, det gick bra att jobba. Operationerna gick bra och sen var det bara lite småplock, lite pyodermi och en bitskada bara. Sen full rulle till dagis och hämta kråka.

På onsdagen vaknade jag med migränen von helvete, komplett med spyhink och allt. Tur att jag bara hade en hanhundskastration inbokad och att kollegan kunde ta den. Jag vaknade inte till liv förrän 13.30 den dagen, lagom tills att jag skulle åka och hämta kråka på dagis.

Och igår gick hela dagen åt att först fara in till Uppsala och världens bästa vårdcentral. Sen köra till stan och leta parkeringsplats för att sen traska till Läkarhuset och ta diverse prover. Sen köra till Enköping för att veckohandla.

När jag körde ut från Uppsala började ratten vibrera lite, det kändes som om det var lite obalans i däcken. Några km senare tyckte jag att vibrationerna blev värre och lät inte bilen lite konstigt? Näää, jag inbillar mig nog bara och fortsätter köra några km till. Men, jo, nu låter bilen jäkligt märkligt och beter sig inte som den brukar, bäst jag stannar och kollar.

Inte en gnutta luft kvar i vänster bakdäck.

Jaha. Nähä. Så det var bara att leta reda på sina muskler och sen leta reda på reservdäck, domkraft och fälgkors. Om bultarna gick att få loss? Näpp. Jag drog och slet och hoppade på fälgkorset, men det saknades nog några kilo. Jaha. Nähä. Funderar på vart jag ska ringa för att få tag på en bärgare. Såg tusenlapparna flyga sin kos när en snäll medelålders herre stannade sin bil och kom till undsättning.

Han lossade bultarna, jag hissade upp bilen, han tog av hjulet och satte på reservhjulet och jag hissade ner bilen igen. Tackade tusen och åter tusen gånger för hjälpen och puttrade vidare i 80 km/h till Enköping där jag veckohandlade för en förmögenhet. Hem och packa upp allt och sen iväg och hämta kråka på dagis.

Tur vi hade sommardäcken kvar från gamla Saaben. Bara att kränga på ett nytt hjul.

Idag har jag multitaskat. När jag lämnat kråkan på dagis satte jag en bulldeg och medan den jäste städade jag undan det värsta, hängde upp tvätten som var klar och rev ur alla lakan ur sängarna. Gjorde dubbel sats bullar (60 st) och medan de gräddades sprang jag upp och ner i trappen och bäddade rent i sängarna. Så in med all disk i maskinen, dra igång den, dammsuga och torka golven, ta in gallret vi har haft mellan verandan och yttertrappen och ställa det på sin rätta plats runt kaminen, bära in ved. Vila 45 minuter på soffan och sen åka och hämta kråka på dagis.

Kråkan och dagis, ja.

Det har gått bättre och bättre, men i måndags var det för bedrövligt! Hon var trött efter att ha sovit som en potta skit på natten (00.30-05.00, bara) och gnällde i princip hela dagen på dagis. På tisdagen var det lite bättre, då gnälldes det bara en halvtimme på morgonen och sen har hon bara haft lite svackor. Idag har det gått riktigt bra. Hon sov till och med 2½ timme på dagen i sin vagn! Personalen väckte henne när de såg att jag kom. Lilla plutt.

Men det är fortfarande hemskt att lämna. Hon gallskriker och klöser sig fast vid en så man får bända sig loss. Förstå hur hemskt det är! Vidrigt, är vad det är! Och egentligen går det emot allt jag tror på. Jag tror inte på att “tvinga” barnen att bli självständiga på det här sättet. Jag tror bara att man skapar någon sorts hjälplöshets- och maktlöshetskänsla. Att de till slut gillar läget för att de ger upp. Jag tror inte man kan skämma bort barn med för mycket trygghet.

Men vad ska man göra?

Vi måste ju jobba, annars klarar vi oss inte ekonomiskt. För en polis i yttre tjänst i Uppsala tjänar uruselt. Jag blir arg och bitter när lärarna klagar och när sjuksyrrorna klagar. Deras medellön ligger på 4-6000 kr mer/mån än vad Kärleken får. Och han riskerar sitt liv varje dag. Och som klinikveterinär blir man inte rik. Jag får ut knappt 12 000 per månad efter skatt för en halvtid.

Nåja, ångestklumpen för att lämnna kråkan på dagis finns där. Särskilt måndagar är jobbiga. Dels för att hon kommit ur rutinen över helgen, dels för att hon måste vara där så hiskeligt många timmar just den dagen eftersom Kärleken jobbar 8-16 och jag 8-18. Så hon får vara där 7-17 ungefär. Alldeles, alldeles för länge för en 15-månaderskråka :( Det dåliga samvetet, jag säger bara det…

Men nu är det helg och vi har inga planer alls mer än att städa ur vedboden så vi får in vinterns ved nästa helg. Jag har hamnat i ett broderistim och ägnar hela kvällarna åt att brodera på en adventskalender åt kråkan. Det är ju bara 3 månader kvar till jul!

10 år

Jag tror att alla minns vad de gjorde på eftermidagen den 11 september för 10 år sedan. Jag gör det. Och jag minns hur händelserna som utspelade sig där på andra sidan Atlanten rammade mig.

Jag var på behandlingshemmet. Vi hade haft någon aktivitet på eftermiddagen och när den var slut gick jag in på mitt rum och slog på tvn, precis som jag brukade göra. Jag låg i sängen och slötittade på tvn, jag minns inte vad jag såg på. Jag har för mig att det var en textremsa som rullade i nederkanten av tvbilden om att ett plan kraschat med en skyskrapa i USA.

“Det var väl bara en tidsfråga innan nåt sånt hände”, tänkte jag. Att det var en olycka, att en full, klantig pilot gjort ett stort misstag och snuddat vid en skyskrapa.

Sen bröts programmet och kanalen jag såg på började sända direkt från CNN. Jag såg i realtid hur det andra planet rände rakt in i det andra tornet. Då förstod jag.

Jag var i chock och gick ut till avdelningsföreståndaren och berättade vad som hänt. Han trodde mig inte. Inte förrän han och alla andra på behandlingshemmet slog på tvn i allrummet.

Det var som att få en snyting. En smocka rakt i solar plexus. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, jag har fortfarande inte hittat de rätta orden.

Självklart tänkte jag på alla tusentals människor som drabbades. Jag grät mig till migrän vid tanken på de stackars människorna som hellre kastar sig ut från 400 meter skyskrapa än att möta döden i eldhavet. Jag tänkte på de som satt på planen. På de anhöriga som fick de mest vidriga sms och telefonsamtal innan allt tog slut.

Men det berörde mig även på ett rent personligt plan. Jag ska göra ett försök att förklara.

Jag hade fram tills dess förnekat och blundat för ondskan. För om det inte finns ondska, så kan jag inte varit utsatt för den. Finns inte ondska, så finns inte onda handlingar. Alltså kunde jag inte varit utsatt för onda handlingar. Det var mitt sätt att hålla min barndom ifrån mig, antar jag. Jag visste vad jag varit utsatt för, men kunde inte se att det varit ont. Men att blunda för ondskan innebär också, rent automatiskt, att man blundar för godheten. Det enda kan ju inte existera utan det andra och jag levde i en värld där varken ondska eller godhet existerade.

I ett slag såg jag det – det finns ondska. Fruktansvärd, svart, kletig ondska. Inget annat än en ond människa kan göra detta, planera detta, hjärntvätta andra till att, med berått mod, styra jumbojets rakt in i skyskrapor. Att sitta längst fram i cockpit och se skyskrapan närma sig och inte tveka, bara fortsätta.

I och med att jag erkände ondskan, erkände jag också att jag varit utsatt för den. Att jag sett den i vitögat. Att jag varit utsatt för onda handlingar och överlevt. Att den som var satt att ta hand om och skydda mig, att älska mig villkorslöst, min egen far, utsatt mig för denna ondska. Att han var den onde. Inte jag.

Men att erkänna ondskan gjorde också att jag kunde erkänna godheten. Jag kunde se de goda människorna som fanns (finns) runt om mig. All personal på behandlinghemmet, min familj, mina vänner, min exman. Den 12 september gick jag till exmannens jobb på lunchen, bara för att kramas. För att tanka godhet, som motvikt till ondskan.

Det var upptakten till att kunna acceptera. Jag visste vad jag varit med om, men inte accepterat. Och om man inte accepterar kan man inte gå vidare. Men där och då började processen att acceptera min barndom, precis som den var. Och att faktiskt kunna se det goda med den. För det var inte bara eländes elände. Det var mestadels fint och bra, men ondskan hade överskuggat allt annat.

Och när jag accepterat kunde jag också se att jag faktiskt hade (har) ett val. Jag kan faktiskt välja sida. Jag kan välja vad som är viktigt i mitt liv, vad som ska få styra i mitt liv. Jag kan välja om jag ska låta ondskan styra eller om jag ska låta godheten styra.

Och när man ser det så, så är valet inte så svårt!

Jag kan välja att se och acceptera onskan, men inte låta den ta mer plats än så. Att fokusera på det goda. På de goda människorna, de goda handlingarna. För de är faktiskt fler än de onda.

Jag kan välja att skämmas för ärren på mina handleder, att dölja dem. Eller så kan jag acceptera att de är där av en anledning och att de är en del av mig, att de format mig till att bli den jag är idag. Jag kan välja att må dåligt över det som varit, eller gå vidare, stolt och rak i ryggen och se att även det format mig till den jag är idag. Jo, faktiskt. Utan övergreppen hade jag inte varit den jag är idag. Och jag trivs ju med den jag är idag. Jag tycker att jag är ganska bra.

Jag vill aldrig mer blunda för ondskan. Jag vill se att den är där, det ser man på nyheterna varje dag. Jag kan må dåligt över det som varit i perioder, jag kan må dåligt över allt elände i världen. Men så fan att jag tänker låta det styra mitt liv! Alrig att jag tänker låta ondskan segra! Jag väljer den goda sidan. Kärlek och åter kärlek.Värme och kramar. Oändligt mycket kärlek och värme.

Och processen fortsätter fortfarande. Sedan jag blev mamma har jag upptäckt ett helt outforskat rum i mitt hjärta. Ett rum jag inte visste existerade. Och det rummet är rött, luddigt och varmt och bara fyllt av kärlek. Och ju mer kärlek jag öser ut från det, desto mer kärlek finns det. Outsinligt.

Jag älskar. Och när jag tror att jag inte kan älska mer, så fyrar min älskade lilla Elvira av ett av sina ljuvliga leenden och så älskar jag lite till.

Så skynda att älska!

Fredag, lördag

Gårdagen gick också bra för kråkan enligt dagispersonalen. Hon var ganska arg på förmiddagen för att hon inte fick göra som hon ville, men lite banan och mys med Lakrits i vagnen rådde bot på den saken. Favvofröken meddelade att vi har ett ovanligt envist och argt litet barn :) Nämen, vad säger du?! :D Jag tror att kråkan får ta över rollen som Lilla My i den här familjen ;)

Hon hade ätit en stor portion mat och en smörgås till lunch och sen somnat på fem minuter i vagnen och sovit i 1½ timme. Bra gjort där, pluttan :) Mammas stora, lilla flicka!

När jag kom var hon yrvaken och rufsig och det allra finaste jag någonsin sett :) Hon ville upp och kramas, men medan jag pratade med favvofröken ville hon ner och fortsätta leka igen :)

Nu är det helg och vi ska bara mysa och ha det bra.

Nackdelen med att pappan har börjat nya jobbet är att utbildningen bara är dagtid vilket innebär att kråkan hänger alldeles för mycket med mamman. Det i sin tur gör att kråkan är extremt mammig. Pappa duger inte alls till att krama eller natta eller komma och stoppa om på natten när man vaknar. Det ska vara mamma. Och så får det väl vara, inte så konstigt om hon känner sig lite otrygg just nu. Mamma ställer gärna upp och kramar och nattar och stoppar om.

För kråkan sover riktigt bra nu för tiden. Hon är superdupertrött på kvällarna och somnar oftast som en sten när man lägger henne. På kvällen sover hon ganska oroligt och brukar vaknar 1-4 ggr innan vi går och lägger oss. På natten behöver jag oftast bara gå upp en eller två gånger.

Jag tror att kråkan är inne i en tillväxtperiod, för hon är i princip konstant hungrig och äter oss nästan ur huset ;) Så hon brukar vakna runt 5 och vara hungrig. Då tar vi upp henne i vår säng och ger henne välling där, så brukar hon somna om en timme eller två. Det är en av de mysigaste och bästa stunderna på dagen! Det är ljuvligt att ha en mjuk, varm, sovande liten kropp bredvid sig i sängen.

Idag har jag ägnat mig åt att sanera huset. Jag tog nedervåningen i torsdags och fredags och fortsatte med övervåningen idag. Nu ska det bara piskas mattor, så är allt klart. Nästa vecka lär det inte ta lika lång tid att städa… Hoppas jag.

Pappan och kråkan har haft lite pappa-kråka tid tillsammans medan jag roddat omkring med dammsugare och svabb. På tal om dammsugare… Det är illa att man dammsuger så sällan att kråkan får ett hysterisk skräckutbrott så fort jag tog ut dammsugarmunstycket ur städskåpet… Att hon dessutom samtidigt ramlade och slog munnen i vardagsrumsbordet gjorde inte saken bättre. Om vi säger så. Ett hack på insidan av läppen och en rejäl fläskläpp blev det. Men lite glass (perfekt att kyla av en ond, svullen läpp med), banan och två avsnitt av I Drömmarnas Trädgård senare var det full fart igen.

På tisdag börjar jag jobba igen. Det känns som om det var en evighet sen jag jobbade. Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer dra på mig pyjamasutstyrseln och stetoskopet igen. Dessutom ska jag operera det första jag gör på tisdag… Håhåjaja.

Imorgon måste vi in till stan och köpa en till bilbarnstol till kråkan, för på tisdag är det pappan som lämnar och jag som hämtar. Då duger det inte att ha bilbarnstol i bara en av bilarna! Ett par stövlar och ett regnställ behöver vi också, det vi köpte för ett par månader sedan är på dagis och används flitigt. Städa ur kråkans vagn behöver vi göra också. Den är ett under av banansmet. Hur vi ska kunna få komma åt att tvätta Lakrits har jag inte lyckats lista ut än…

Dagen D…

… som i Dagis.

Idag var det första dagen på dagis för kråkan. Jag var supernervös och kråkan var trött eftersom hon vaknade kl 5 i morse.

Jag tänkte att hon kanske kunde sova en stund i bilen på väg till dagis, så jag körde en väääldigt lång omväg, men det hjälpte inte.

Nåja, in på dagis, lasta av vagnen under taket där de sover, in med kråkan från ösregnet, av med jacka, mössa och skor, på med mockasinerna.

Hon hade med sig sitt favoritmjukisdjur – Lakrits. En hemmasydd tingest som Kärleken påstår är en katt. Jag tycker det ser ut som en säl som försökt klä ut sig till katt. Nåja, hon hade med sig den som trygghet på inrådan av personalen iaf. Hon visade den för favvofröken som mötte oss i hallen och hon visade att hon hade en tröja med en motorcykel på. Sen lyfte jag bara över henne till favvofröken, vinkade glatt och sa hejdå, vi ses sen hjärtat och så gick jag.

Kråkan gnällde lite och sträckte sig mot mig, men inget gråt eller skrik. Jag kom på att jag glömt paraplyet, men jag ville inte vända och gå in för att hämta det ifall kråkan skulle få syn på mig.

Det gick bra ända tills jag kom hem och ringde dagis och frågade hur det gick. De sa att alt gick bra, hon satt i favvofrökens knä och tittade på sina kompisar medan de lekte. Då började jag gråta. Min lilla, lilla skruttunge! Så jag satt och snorade och snörvlade en stund vid köksbordet, sen gick jag och la mig och sov ett par timmar.

Jag har även städat köket riktigt grundligt och tagit en lång dusch. Det var allt jag hann med innan det var dags att åka och hämta kråkan.

Vilken fröjd det var att få se henne och hålla henne igen. Kramas och pussas en massa!

Favvorfröken berättade att det gått jättebra. Kråkan hade en liten tröttmakris runt 10.30, men lite kramar och lite att dricka, så var det full fart på henne igen efter fem minuter. Hon hade ätit två stora tallrikar ärtsoppa och en hel smörgås till lunch och sovit i dryga timmen i sin vagn. Hon hade lagt sig i vagnen utan protester, tagit nappen, tagit ett fast tag om Laktrits och kramat honom medan favvofröken vaggade vagnen tills hon somnade.

Hon hade vaknat på ett strålande humör och lett och sträckt upp armarna mot fröken som hon varit rädd för när jag varit med.

Sen var det röj i lekhallen tills att jag kom.

Och när jag kom var hon arg som ett bi för att de var tvungna att gå ut ur lekhallen för att den skulle städas :D Sötstruten!

Jag fick jaga henne runt i rummen när jag skulle klä på henne, hon ville fortsätta leka :)

Alltså, ni anar inte lättnaden!

Jag vet att det kommer bakslag. Att hon kommer att gråta och kinka och vara ledsen i perioder. Men jag är så himla glad och lättad att första dagen gick bra!

Väl hemma har vi ätit middag, lekt i soffan, tittat på I Drömmarnas Trädgård och kramats en massa.

Nu sover kråkan, men det märks att hon ätit två tallrikar ärtsoppa idag. (Hon har aldrig ätit ärtsoppa förut.) Det är en liten tjej som har magknip och väldigt mycket gaser i magen. Stackars liten :(

Hoppas att morgondagen går lika bra. Eller ännu bättre :)

I morgon eller en annan dag ska jag berätta vilken otroligt klyftig liten unge vi har :) Spännande va?! ;)

Sista dagen

Idag var sista inskolningsdagen.

Dagen till ära vaknade kråkan 4.30 och vägrade somna om, trots att jag försökte få henne att tänka om till kl 5. Som om hon skulle orka vara vaken till 11 när hon vaknade så himla tidigt… Hon fick lite välling i vår säng kl 5 och somnade faktiskt om där, men var uppe och studsade igen kl 6.30. Trots det var hon jättetrött och somnade ett par minuter i min famn runt 8-snåret.

Det var ett riktigt ruskväder idag, så alla småbarnen fick vara inne i lekhallen. Det är helt klart kråkans favoritrum :) Bollar, kuddar, madrasser och en rutschkana. Hon gjorde långa utflykter och kom sen till mig och kramades lite. Sen gick vi ut i lekköket och var där en stund och där lossnade det ordentligt. Kråkan busade med favoritfröken och lekte med ett annat barn som är lika gammal som kråkan, utan att bry sig det minsta om mig. Rätt var det var var hon försvunnen och där satt jag inne i en garderob (jag hade satt mig i garderoben för att kråkan skulle se mig och kunna kramas, men inte kunna klänga på min rygg som hon gärna gör annars) och pratade med lite andra barn.

Jag satt där bra länge och när en av fröknarna kom in i rummet frågade jag var mitt barn höll hus.
- “Jag vet inte” , svarade hon och tittade ut i det andra rummet. “Tja, hon knatar omkring här inne med de andra barnen.”
Jaja, jag satt kvar i garderoben och pratade med de andra barnen som berättade en väldig massa roliga saker. Jag längtar tills kråkan börjar prata, det ska bli roligt att höra vad hon har att säga och vad hon funderar på :)

Och kråkan orkade faktiskt hela tiden ut idag.

Resten av dagen har vi hållit oss inne. Kråkan har ätit som en hel karl och lärt sig göra kullerbyttor i soffan :)

Vi har förresten dragit oss ur budgivningen. Inte för att priset blev för högt (inte än åtminstone), utan för att Kärleken började känna sig tveksam till om han ville bo där. Eller som han uttryckte det “Jag ser inte fram emot att bo där.” Och då är det ju ingen idé, för 17! Visst är det ett fint hus, vi kommer aldrig springa på ett liknande hus igen med det läget och det priset. Ändå är det inte på något sätt ett drömhus. Det är inte Huset Jag Måste Ha.

Men nu har vi ett lånelöfte och vi vet vad vi har att röra oss med och vi trivs ju alldeles förträffligt där vi bor nu, så vi sitter ju inte på något vis i sjön.

Men när Huset Jag Måste Ha dyker upp, då har vi ett lånelöfte och slipper rodda med det. Bara att leta vidare. Förr eller senare kommer det :)

Så, pretty please with sugar on top, håll tummarna för kråkan och mamman imorgon när det ska lämnas på dagis för första gången. Om det är hyfsat väder ska jag greja lite i trädgården och sen fortsätta inne och städa. Gudarna ska veta att det behövs. Sen ska jag ta mig en lååång skön dusch innan jag hämtar kråkan.

Jag har saknat att vara ensam hemma. Jag har saknat att duscha i lugn och ro. Jag hoppas jag klarar av att njuta av det imorgon! Risken är att jag är alldeles för uppriven, ledsen och angstig för att kunna det. Vi får väl se…

Separationsångest

Idag var näst sista dagen på inskolningen. Det gick bättre än igår, men inte lika bra som i torsdags och fredags. Jag tror det beror på att kråkan är så trött på förmiddagarna. Tror jag det – hon vaknar ju i svinottan och är omöjlig att få att somna om. Och när hon är trött är allt bara dåligt. Hon är mycket piggare och gladare på eftermiddagarna. Egentligen borde hon ta sig en powernap på förmiddagen för att orka ända fram till lunch. Vi kanske ska testa det imorn – 10 minuters sömn i mammas famn innan vi åker till dagis. Återstår att se om hon känner för att sova redan strax efter 8…

På torsdag ska jag lämna henne på dagis och åka hem några timmar. Jag kommer behöva hålla mig själv sysselsatt precis hela tiden för att inte angsta allt för mycket över min lillkråka, alldeles ensam (neeeej, hon har massa pedagoger och massa andra barn omkring sig, men utan mamma eller pappa) ute i stora världen.

Jag har så många farhågor, jag sitter här med en stor ångestklump i magen. Hon är alldeles för liten för att lämnas på dagis. Hon är inte van vid andra barn eller andra vuxna. Hon har aldrig sovit ute i vagn tillsammans med en massa andra ungar. Hon kommer vara för trött och inte orka vara vaken till 12 då alla ska sova. Hon kommer vara ledsen och skrika och gråta hela dagarna och ha panik och inte vilja äta eller sova eller leka alls på dagis. Hon kommer bli traumatiserad för livet och bli ett olyckligt litet barn.

Så går tankarna.

Och jag inser att det är en släng av gammal hederlig separationsångest. Ja, kråkan kommer säkert bli jätteledsen när jag går på torsdag, men sen tror jag det kommer gå bra. Jag hoppas på det. Förmodligen kommer jag ha det jobbigare än kråkan.

Mammas lilla, lilla skruttfia. Herregud, jag sitter här med tårar i ögonen bara vid tanken på att lämna henne på torsdag. Det trodde jag aldrig om mig själv. Jag trodde inte jag var förmögen att älska så innerligt, så helhjärtat, så totalt.

Hon får aldrig bli stor och lämna mig! Hon ska alltid vara min älskade lilla unge!

Och förrsten har vi budat på huset och ännu inte fått något motbud. Spännande, detta :)

Inskolning dag 3

Jag bestämde mig för att åka till dagis med kråkan idag, hon verkade pigg och glad.

Eller glad och glad. Hon har ett hemskt morgonhumör den här lilla ungen! Det måste hon ärvt av pappan ;) Men så fort hon får i sig lite frukost, så är allt frid och fröjd igen :)

Favoritfröken C var inte där idag och det var bara hälften av all personal, eftersom den andra halvan hade planeringsmöte, så det var ingen som liksom kunde ägna sig åt kråkan och få henne att lossa sitt grepp om mig.

Hon var extremt mammig idag, mer än hon någonsin brukar vara. Det gick ändå relativt bra, hon gav sig ut på några längre utflykter på egen hand och kom sen och tankade lite kramar. Men sen blev hon trött och gnällig och då var det inget alls som var bra. Jag såg tecknen redan efter en timme och egentligen skulle vi väl åkt redan då, men jag ville ändå försöka. Men det höll på att spåra ur alldeles, så vi fick åka hem redan efter 1½ timme idag med.

Hon var så trött att hon grät när vi kom hem, så det fick bli lite välling istället för att laga en ordentlig lunch och sen somnade kråkan som en sten.

Riktig mat blev det när hon vaknade.

Sen åkte vi in till stan och träffade Fredrik på Sparbanken. (Nej, inte Swedbank, de här heter Sparbanken och är fristående från Swedbank.) Vi åt en glass på torget också :)

Nu kan vi alltså köpa hus för 2,3 miljoner. Kärleken ringde mäklaren och det ligger ett bud på 2 miljoner på huset. I morgon lägger vi ett högre bud.

Hm, då kommer det bli flytt mitt i vintern igen och jag kan inte gräva upp plantorna jag vill ha med mig. Och så kommer kråkan få byta dagis och med det ännu en inskolning.

Ja, om vi nu köper huset vill säga.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag dragits med en bedrövlig huvudvärk. Två Alvedon och en stor kopp te senare går den att stå ut med. Men särskilt bra mår jag inte. Bara jag inte åker på kråkans förkylning… Jag ska ju börja jobba nästa vecka.

Dubbelt upp. Eller f**k you, Nordea

Idag träffade jag Fredrik på Sparbanken i Enköping. Han lånar gladeligen ut 1,9 miljoner till oss om vi kan lägga 400 000 kontant, vilket vi kan.

Hur f*n kan det komma sig att Nordea inte ens ville låna oss hälften av den summan?

SBAB lånar oss 1,5 miljon.

F**k Nordea, säger jag bara. De kan ta sig på ett ställe där solen aldrig lyser! Heja Sparbanken i Enköping. Nu ska vi buda på vårt hus :)

Lilla sjukling

Innan jag blev mamma tyckte jag att föräldrar var så himla pjåskiga och sjåpiga så fort deras barn blev sjuka.

- “Herregud, det är ju bara en förkylning”, kunde jag tänka. “Ungen är förkyld, inte döende!”

Och nu sitter jag här själv och är inte alls så tuff. Ungen är ju bara förkyld, inte alls döende! Ändå gnager oron i mammamagen. Tänk om hon får lunginflammation, tänk om hon inte kan andas, tänk om hon dör.

Igår var hon så trött, så trött vår lilla kråka. När hon vaknade efter 1½ timme på dagen var hon otröstligt ledsen. Jag bar omkring på henne och sjöng lite för henne. Helt plötsligt hade hon somnat om i min famn. Feberhet och snörvlande. Lilla, lilla skruttunge! Jag satte mig försiktigt i soffan och hon fortsatte sova. Hon snörvlade, hostade och pratade lite i sömnen där hon låg. Vi tittade på Dexter på DVD och kråkan bara sov och sov. Det var nog den ljuvligaste stunden hittills i mitt liv.

Tidigare, när kråkan var yttepytteliten, uppskattade jag inte de där stunderna då hon sov på mig. Nu kan jag tycka att det är synd att jag inte kunde uppskatta dem, jag ville bara vara ifred. Kanske inte så konstigt efter att ha burit på en kinkig kråka timme ut och timme in och därefter amma, amma, amma och så bära några timmar till. Ibland vill man bara ha sin kropp ifred, även som mamma. Men nu, när det är så sällsynt att hon vill mysa och gosa och kramas, då uppskattar jag det så mycket att jag faktiskt började gråta. Av ren och skär lycka. Över att jag älskar det där lilla livet så att det är plågsamt.

Efter ytterligare en timme och femton minuter satte hon sig upp med ett ryck. Tittade på mig, pekade på mitt öga och sa “DÄÄÄR”, sen la hon sig ner igen. Herregud, som jag skrattade! Tokiga lilla barn! Hon var så yrvaken att hon nog inte riktigt visste vad hon gjorde. Hon tittade på Kärleken som om han var från yttre rymden.

Men en flaska välling senare var det fullt ös i kråkslottet :) Pappan och kråkan lekte ute i trädgården medan jag rensade lite i rabatterna och klippte ner rosenbusken utanför köksfönstret inför höststormarna. Det låter så läskigt när grenarna rispar mot fönsterrutorna annars.

I  morse vaknade kråkan ohemult tidigt och var på ett uselt humör. Hon var så trött att hon grät, men sova? Icke! Så det var bara att pallra sig upp och fixa frukost.

Den där hostan hon har – den är riktigt otäck. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen och de bokade en tid åt mig på jourcentralen åt kråkan. Lilla pluttan somnade redan 8.45 (i vanliga fall brukar hon sova 11.30) och sov i 1½ timme. Jag hade inte hjärta att väcka henne för att åka till jourcentralen (vi hade tid 10.30), det kändes viktigare att hon fick sova. När hon vaknade drog vi hela familjen direkt in till sjukhuset. Vi var 20 minuter försenade.

Det var nog det värsta kråkan varit med om i hela sitt korta liv. Stackars liten! :( Först blodprov – själva sticket i fingret gick bra. Det var sen, när vi skulle trycka en liten tuss mot det blödande fingret som det urartade. Arg och ledsen så det förslog och inget var bra. Men hon lugnade ner sig lagom tills det var dags att komma in till doktorn. Det började skrikas redan innan doktorn lyssnat på lungorna. Inte lätt att vara läkare i den situationen, kan jag tro. Illskrikande unge där inget alls hjälper. Inte så lätt att höra något då. Men jag fick henne att vara tyst i ett par sekunder så att läkaren fick lyssna väldigt snabbt. Sen var det ju temp i örat. Hemska, hemska tant doktor! :) Och sen titta i öronen… Jag höll på att bli döv av skrikandet. Och sen var det koll i halsen och prov för att kolla om det var några streptokocker där nere. Det var ju inte så svårt att få henne att gapa i alla fall. Om vi säger så :)

Summa sumarum: slemmig i luftrören, ingen feber idag, normalt crp, inga streptokocker. Lite Mollipect för att hon lättare ska få upp slemmet.

Sen ska man få i ungen det där vidriga också. Men med ett äpple i handen går det mesta ner. Om än under vissa protester och äcklade grimaser :)

Framåt eftermiddagen blev kråkis trött igen och hon somnade ovaggad i 75 minuter. Sov du, lilla skrutt, så blir du pigg och frisk snabbare.

Och nu sover hon igen efter lite lek i trädgården, en dusch med pappa och lite gröt.

Återstår att se hur hon mår imorgon, om vi ska fortsätta inskolningen eller om vi ska hoppa över en dag. Hon har i alla fall inte haft någon feber idag.

Mammas älskade lilla unge.

Nu kom Kärleken hem med pizza. Mmm! Söndagsmys!