Elakt?

Vi bor ju mitt ute på landet – en mil till närmsta by där också kråkans dagis ligger. När vi kollar efter hus väljer vi alltid bort hus som ligger i villaområden. Det kryper i hela mig vid tanken på att bo i ett villaområde. Jag. Vill. Inte! Det känns som om jag skulle förtvina och skrumpna bort av att bo så. Oklart varför egentligen. Jag är ju uppvuxen i ett villaområde och där trivdes jag bra. Nära till affär, bibliotek och vänner samtidigt som det fanns en skog att leka i.

Och just det där med vänner… Jag är rädd att vi är elaka mot kråkan som vill bo ute på landet utan grannar för nära inpå. Vi är medvetna om att vi kommer få skjutsa kråkan när hon vill någonstans. Men den när friheten att bara kunna gå över till en kompis när hon vill – den kommer hon aldrig få. Är det elakt?

Ena sidan av mig tänker att hon kommer få träffa kompisar hela dagarna på dagis och i skolan och jag tror faktiskt att det kan vara bra för barn att ta det lugnt ibland. Barn har ju vuxit upp på landet i alla tider. Andra sidan av mig tycker att vi är elaka som inte ger kråkan den möjligheten att kunna springa över till kompisar om hon vill.

Vad tycker ni? Ärligt nu! Är det elakt av oss att inte vilja bo i ett villaområde?