10 år

Jag tror att alla minns vad de gjorde på eftermidagen den 11 september för 10 år sedan. Jag gör det. Och jag minns hur händelserna som utspelade sig där på andra sidan Atlanten rammade mig.

Jag var på behandlingshemmet. Vi hade haft någon aktivitet på eftermiddagen och när den var slut gick jag in på mitt rum och slog på tvn, precis som jag brukade göra. Jag låg i sängen och slötittade på tvn, jag minns inte vad jag såg på. Jag har för mig att det var en textremsa som rullade i nederkanten av tvbilden om att ett plan kraschat med en skyskrapa i USA.

“Det var väl bara en tidsfråga innan nåt sånt hände”, tänkte jag. Att det var en olycka, att en full, klantig pilot gjort ett stort misstag och snuddat vid en skyskrapa.

Sen bröts programmet och kanalen jag såg på började sända direkt från CNN. Jag såg i realtid hur det andra planet rände rakt in i det andra tornet. Då förstod jag.

Jag var i chock och gick ut till avdelningsföreståndaren och berättade vad som hänt. Han trodde mig inte. Inte förrän han och alla andra på behandlingshemmet slog på tvn i allrummet.

Det var som att få en snyting. En smocka rakt i solar plexus. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, jag har fortfarande inte hittat de rätta orden.

Självklart tänkte jag på alla tusentals människor som drabbades. Jag grät mig till migrän vid tanken på de stackars människorna som hellre kastar sig ut från 400 meter skyskrapa än att möta döden i eldhavet. Jag tänkte på de som satt på planen. På de anhöriga som fick de mest vidriga sms och telefonsamtal innan allt tog slut.

Men det berörde mig även på ett rent personligt plan. Jag ska göra ett försök att förklara.

Jag hade fram tills dess förnekat och blundat för ondskan. För om det inte finns ondska, så kan jag inte varit utsatt för den. Finns inte ondska, så finns inte onda handlingar. Alltså kunde jag inte varit utsatt för onda handlingar. Det var mitt sätt att hålla min barndom ifrån mig, antar jag. Jag visste vad jag varit utsatt för, men kunde inte se att det varit ont. Men att blunda för ondskan innebär också, rent automatiskt, att man blundar för godheten. Det enda kan ju inte existera utan det andra och jag levde i en värld där varken ondska eller godhet existerade.

I ett slag såg jag det – det finns ondska. Fruktansvärd, svart, kletig ondska. Inget annat än en ond människa kan göra detta, planera detta, hjärntvätta andra till att, med berått mod, styra jumbojets rakt in i skyskrapor. Att sitta längst fram i cockpit och se skyskrapan närma sig och inte tveka, bara fortsätta.

I och med att jag erkände ondskan, erkände jag också att jag varit utsatt för den. Att jag sett den i vitögat. Att jag varit utsatt för onda handlingar och överlevt. Att den som var satt att ta hand om och skydda mig, att älska mig villkorslöst, min egen far, utsatt mig för denna ondska. Att han var den onde. Inte jag.

Men att erkänna ondskan gjorde också att jag kunde erkänna godheten. Jag kunde se de goda människorna som fanns (finns) runt om mig. All personal på behandlinghemmet, min familj, mina vänner, min exman. Den 12 september gick jag till exmannens jobb på lunchen, bara för att kramas. För att tanka godhet, som motvikt till ondskan.

Det var upptakten till att kunna acceptera. Jag visste vad jag varit med om, men inte accepterat. Och om man inte accepterar kan man inte gå vidare. Men där och då började processen att acceptera min barndom, precis som den var. Och att faktiskt kunna se det goda med den. För det var inte bara eländes elände. Det var mestadels fint och bra, men ondskan hade överskuggat allt annat.

Och när jag accepterat kunde jag också se att jag faktiskt hade (har) ett val. Jag kan faktiskt välja sida. Jag kan välja vad som är viktigt i mitt liv, vad som ska få styra i mitt liv. Jag kan välja om jag ska låta ondskan styra eller om jag ska låta godheten styra.

Och när man ser det så, så är valet inte så svårt!

Jag kan välja att se och acceptera onskan, men inte låta den ta mer plats än så. Att fokusera på det goda. På de goda människorna, de goda handlingarna. För de är faktiskt fler än de onda.

Jag kan välja att skämmas för ärren på mina handleder, att dölja dem. Eller så kan jag acceptera att de är där av en anledning och att de är en del av mig, att de format mig till att bli den jag är idag. Jag kan välja att må dåligt över det som varit, eller gå vidare, stolt och rak i ryggen och se att även det format mig till den jag är idag. Jo, faktiskt. Utan övergreppen hade jag inte varit den jag är idag. Och jag trivs ju med den jag är idag. Jag tycker att jag är ganska bra.

Jag vill aldrig mer blunda för ondskan. Jag vill se att den är där, det ser man på nyheterna varje dag. Jag kan må dåligt över det som varit i perioder, jag kan må dåligt över allt elände i världen. Men så fan att jag tänker låta det styra mitt liv! Alrig att jag tänker låta ondskan segra! Jag väljer den goda sidan. Kärlek och åter kärlek.Värme och kramar. Oändligt mycket kärlek och värme.

Och processen fortsätter fortfarande. Sedan jag blev mamma har jag upptäckt ett helt outforskat rum i mitt hjärta. Ett rum jag inte visste existerade. Och det rummet är rött, luddigt och varmt och bara fyllt av kärlek. Och ju mer kärlek jag öser ut från det, desto mer kärlek finns det. Outsinligt.

Jag älskar. Och när jag tror att jag inte kan älska mer, så fyrar min älskade lilla Elvira av ett av sina ljuvliga leenden och så älskar jag lite till.

Så skynda att älska!