Lilla sjukling

Jo, alltså, vår lilla kråka har hostat sedan 25 september. Vi har fått Bricanyl som inte hjälpt. Vi har fått Mollipect som inte hjälpt. Vi har fått mer Bricanyl och mer Mollipect som inte hjälpt. Vi har fått Ventoline som inte hjälpt. Vi har fått inhalationspreparat som Ventoline och Flutide som vi inte fått i kråkis – hon blir helt enkelt hysterisk när vi försöker.

Och hon har bara blivit mer och mer tät i luftvägarna, mer och mer hostig, mer och mer rosslig.

Sedan i fredags eller så har hon inte varit sig själv. Som jag skrev i inlägget under. Inte glad. Inte nöjd. Jag har rutit i åt henne några gånger när jag bara lessnat ur på vrålandet. Hon har sovit som en potta skit, haft långa vakenperioder, vaknat ofta.

Idag fick jag äntligen tid att återigen ringa till barnspecialistmottagningen. De hade egentligen ingen tid, men om jag kunde komma direkt, så kunde doktorn lyssna lite snabbt på henne.

Det räckte med att sköterskorna fick titta på kråkans andning för att de tyckte att hon skulle inhalera. Doktorn tyckte samma sak och dessutom skulle hon få Betapred. Vi hade ett långt och bra samtal, trots att läkaren inte alls hade tid. Hon tyckte nog att jag var lite sjåpig som inte lyckats få kråkan att inhalera hemma, en vecka har vi försökt. Kråkan blir verkligen H Y S T E R I S K när man försöker och ingen som inte sett kråkan när hon är hysterisk har rätt att uttala sig om huruvida jag är sjåpig eller inte. För läkaren fick se kråkan när hon är hysterisk och sen pratade vi inte mer om inhalation hemma.

Istället skrev hon ut en annan medicin som heter Singulair.

Nåja. Inhalera skulle vi. Herregud, min lilla kråka! Hysterin! Jag trodde hon skulle tuppa av, så hysterisk var hon. Aldrig varit med om något liknande. Det var hemskt. Jag höll henne och hon kämpade emot så hårt att hon fick blåmärken. Hon var genomsvettig och jag också. Två gånger på 15 minuter skulle vi inhalera. Och så en slurk Betapred på det.

När vi kom hem igen var det en liten kråka som stensomnade och sov i två timmar.

Sen skulle vi tillbaks och inhalera mera på eftermiddagen. Då hade pappan kommit hem från där han har varit. Det räckte med att hon fick se inhalationssköterskan för att hon skulle börja gråta. Hysterin började lite smått när hon fick se andningsmasken, men mot slutet av inhalationen lugnade hon faktiskt ner sig och satt still och andades. Och andra inhalationsomgången satt hon alldeles still i mitt knä och andades.

Lilla, lilla tappra kråka!

Mitt hjärta brister och går sönder och jag har suttit med tårar i ögonen och gråten i halsen hela dagen.

Vi försökte få ut vår Singulair på sjukhusapoteket, utan framgång. Datorhaveri eller nåt. Men kråkan, speedad på Betapred och Ventoline, röjde järnet inne på sjukhuset. Vi träffade doktorn inne på apoteket (vi träffade aldrig henne på eftermiddagen) och hon tittade lite snabbt på kråkan, trots att hon var civilklädd och på väg hem. Då hade hon kutat sig svettig i korridorerna och hostade och hostade.

Nu sover hon igen, min lilla tappra krigarkråka. Och hon sover lugnt och gott. Ingen hosta. Inga uppvaknanden. Inga pipanden, väsanden eller rosslingar.

Och här sitter jag med skammen. Det är därför hon varit så otillfreds den sista tiden – hon har haft svårt att andas. Det är därför hon sovit så illa – hon har haft svårt att andas. Och jag mitt eländiga pucko och sämsta mamman har inte begripit. Rutit åt henne. Varit arg. Gnällt. Jag har inte förstått.

Mitt älskade lilla barn! Förlåt mig!

Inget ont får någonsin hända dig.

Imorgon ska vi tillbaks och inhalera mera och få mer Betapred. Och hämta ut den dära medicinen.

Nu ska det väl äntligen bli ordning på torpet.

Jag har just varit uppe hos kråkan och för första gången på två månader måste jag känna på henne för att veta att hon andas. Det rosslar, väser och piper inte om henne.

Äntligen har vi fått hjälp. Något som faktiskt hjälper. Inget mer Mollipect eller Bricanyl.

Trots…

Nej men hej på er!

Livet går sin gilla gång.Varken orkar eller hinner med särskilt mycket mer än att jobba, pendla, lämna/hämta på dagis, ta hand om barn och hem, sova, äta. Det är väl det som kallas livet, antar jag :)

Kråkan är ljuvlig för det mesta och världens bästa barn. Ja, för det mesta. Men sedan i fredags eller så, så är det ilska och trots som gäller mest hela tiden. Herrejisses, jag är helt slut! Var har hon fått sitt humör ifrån?! Jag förstår inte! Hon är ökänd på dagis för sitt humör. Hon kan få såna anfall där hon vrålar så det är fysiskt omöjligt för henne att vråla mer. Hon blir som en sprättbåge och bara vrålar och är helt okontaktbar. För det mesta förstår jag inte ens varför, det är till synes helt utan anledning. Jag skriver till synes, för självklart är det NÅT som inte är som det ska i hennes värld.

Jag tror det är mycket frustration. Som det var innan hon började krypa. Som det var innan hon började gå. Och som det är nu när hon börjar kunna prata, men inte så bra att man förstår mer än enstaka ord. Och när mamma och pappa inte förstår blir man ju vrålarg. Såklart!

Eller nåt.

Nu senast ikväll hystade hon sin vattenflaska på mig, rakt på min fot. Ajajaj. Fint blåmärke. Arg mamma. Argt barn. Av oklar anledning (jag tror det var för att hon inte fick mer russin innan gröten). Någon minut senare var det kört igen. Gröttallriken kastades i golvet/på mamma. Gröt på hela mammas ben och i halva köket. Arg mamma. Argt och ledset barn.

Och jag vet inte vad jag ska göra. Mer än låta det vara som det är och ta smällarna när de kommer.

Jobbigast är kvällar och nätter. För det ska vrålas i tid och otid, gärna timvis. Mamman är förbi av trötthet.

Men sen är hon också ljuvlig, min lilla kråka. När jag ser henne genom fönstret när jag ska hämta henne på dagis vill jag bara stanna tiden och alltid låta henne vara såhär liten och underbar. Hon är det vackraste lilla barnet med sitt lockiga hår och sina stora tänder. Sin outgrundliga blick och leendet – det där leendet som kan smälta glaciärer.

Hennes mjuka, hud som man bara vill pussa och pussa och pussa. Jag vill begrava min näsa i hennes halsgrop och stanna där resten av mitt liv. Jag är så kär i mitt barn!

Hon kan säga banan (NAAN), ballong (LÅÅÅNG), traktor, boll (LÅÅLL), vagn (NANG), blommor (bvlovvlov) och så gör hon en massa ljud för andra ord. Och så har hon börjat pussas. Hon plockar upp valfri leksak, håller den mot sin mun och säger “putt”, så tar hon upp nästa leksak och säger “putt”.

Sedan sist har jag även fyllt år – det var en finfin dag där jag blev grundligt firad av finaste, vackraste, mest underbare Kärleken och kråkan.

Jag har även gjort en rektosigmoideoskopi och knarkade lustgas så hårt att jag tuppade av. Fick diagnosen IBS. Jahapp. Jag är bara lättad att det inte var något läskigt. Och jag vet ju att de där vidriga smärtorna ffa kommer i samband med stress (det hela började i somras, lagom till jag skulle börja nya jobbet, lämna kråkan för första gången etc osv.). Hur som helst är det där en undersökning jag INTE tänker göra om igen. Och definitivt inte förberedelserna innan heller! På några timmar hade jag tappat 2½ kilo och det i bara vätska. Kanske inte jättekonstigt att jag hade ett blodtryck på 82/47 liggande innan undersökningen…

Nu ska jag passa på att ta mig en liten lur innan kråkan bestämmer sig för att det är dags att vakna och terrorisera mamman i några timmar.