Trots…

Nej men hej på er!

Livet går sin gilla gång.Varken orkar eller hinner med särskilt mycket mer än att jobba, pendla, lämna/hämta på dagis, ta hand om barn och hem, sova, äta. Det är väl det som kallas livet, antar jag :)

Kråkan är ljuvlig för det mesta och världens bästa barn. Ja, för det mesta. Men sedan i fredags eller så, så är det ilska och trots som gäller mest hela tiden. Herrejisses, jag är helt slut! Var har hon fått sitt humör ifrån?! Jag förstår inte! Hon är ökänd på dagis för sitt humör. Hon kan få såna anfall där hon vrålar så det är fysiskt omöjligt för henne att vråla mer. Hon blir som en sprättbåge och bara vrålar och är helt okontaktbar. För det mesta förstår jag inte ens varför, det är till synes helt utan anledning. Jag skriver till synes, för självklart är det NÅT som inte är som det ska i hennes värld.

Jag tror det är mycket frustration. Som det var innan hon började krypa. Som det var innan hon började gå. Och som det är nu när hon börjar kunna prata, men inte så bra att man förstår mer än enstaka ord. Och när mamma och pappa inte förstår blir man ju vrålarg. Såklart!

Eller nåt.

Nu senast ikväll hystade hon sin vattenflaska på mig, rakt på min fot. Ajajaj. Fint blåmärke. Arg mamma. Argt barn. Av oklar anledning (jag tror det var för att hon inte fick mer russin innan gröten). Någon minut senare var det kört igen. Gröttallriken kastades i golvet/på mamma. Gröt på hela mammas ben och i halva köket. Arg mamma. Argt och ledset barn.

Och jag vet inte vad jag ska göra. Mer än låta det vara som det är och ta smällarna när de kommer.

Jobbigast är kvällar och nätter. För det ska vrålas i tid och otid, gärna timvis. Mamman är förbi av trötthet.

Men sen är hon också ljuvlig, min lilla kråka. När jag ser henne genom fönstret när jag ska hämta henne på dagis vill jag bara stanna tiden och alltid låta henne vara såhär liten och underbar. Hon är det vackraste lilla barnet med sitt lockiga hår och sina stora tänder. Sin outgrundliga blick och leendet – det där leendet som kan smälta glaciärer.

Hennes mjuka, hud som man bara vill pussa och pussa och pussa. Jag vill begrava min näsa i hennes halsgrop och stanna där resten av mitt liv. Jag är så kär i mitt barn!

Hon kan säga banan (NAAN), ballong (LÅÅÅNG), traktor, boll (LÅÅLL), vagn (NANG), blommor (bvlovvlov) och så gör hon en massa ljud för andra ord. Och så har hon börjat pussas. Hon plockar upp valfri leksak, håller den mot sin mun och säger “putt”, så tar hon upp nästa leksak och säger “putt”.

Sedan sist har jag även fyllt år – det var en finfin dag där jag blev grundligt firad av finaste, vackraste, mest underbare Kärleken och kråkan.

Jag har även gjort en rektosigmoideoskopi och knarkade lustgas så hårt att jag tuppade av. Fick diagnosen IBS. Jahapp. Jag är bara lättad att det inte var något läskigt. Och jag vet ju att de där vidriga smärtorna ffa kommer i samband med stress (det hela började i somras, lagom till jag skulle börja nya jobbet, lämna kråkan för första gången etc osv.). Hur som helst är det där en undersökning jag INTE tänker göra om igen. Och definitivt inte förberedelserna innan heller! På några timmar hade jag tappat 2½ kilo och det i bara vätska. Kanske inte jättekonstigt att jag hade ett blodtryck på 82/47 liggande innan undersökningen…

Nu ska jag passa på att ta mig en liten lur innan kråkan bestämmer sig för att det är dags att vakna och terrorisera mamman i några timmar.