Gott Nytt År!

Klockan fyra igår morse ringde väckarklockan och en halvtimme senare rattade vi bilen mot Jämtland. Jag hade inte sovit en enda sekund på hela natten. Kråkan somnade om i bilen när vi kommit till Uppsala och vaknade inte förrän vi nästan var i Sundsvall. Sen tittade hon på Totoro på min dator två gånger på raken och sen var vi framme.

Kråkan trivs förträffligt hos farmor och farfar – hela deras hus är som en enda stor lekstuga. Full med spännande saker. Men det mesta får man bara titta på och inte röra.

Det är trist att vi inte fått någon snö hemma än i år – kråkan älskar snö! Hon kastade sig i snön och rullade sig igår, hon tog upp grabbnävar med snö och bara tittade på den och log och skrattade. Vi åkte kälke ner för hela långa uppfarten och nästan ända ner till vattnet och kråkan tjöt av glädje och log med precis hela ansiktet. Och hon tjoade och skrattade åt kusinerna som åkte madrass och kälke och pulka.

Fast det var lite svårt att somna igår. Nytt rum, ny säng, massor av nya intryck hela dagen. Och det har inte sovits så värst mycket i natt.

(Mamman har lyckats skrapa ihop nio timmars sömn på två dygn. Zzzliten!)

Idag var det julklappsutdelning och tomten hade visst lämnat julklappar här till litet kråkbarn. Jösses, hon dränks ju nästan i presenter, det här lilla barnet. Till nästa år får det nästan bli klapprestriktioner. Jag vill verkligen inte ha ett bortskämt barn som får massor av saker som hon inte ens känner tacksamhet för!

Det var Duplo, lekmat, bok, traktor med bonde och djur, lekdammsugare (perfekt – kråkan är livrädd för dammsugaren hemma, så vi hade tänkt köpa en liten lekdammsugare till henne i terapeutiskt syfte), body, morgonrock och liten cape.

Det här med presenter har hon förstått. Så fort farfar sa hennes namn gick hon och hämtade sin klapp och räckte den till mig eller pappa så att vi skulle hjälpa henne öppna. Helst ville hon ha sina kusiners klappar också, om hon fått bestämma :)

Tyvärr äts det dåligt, det är väl det enda som inte är riktigt bra med kråkis just nu. Hon har inte ätit riktig mat på två dagar. Bara välling, gröt och frukt. Jag tror det kanske är tänder på gång, hon krafsar sig mycket i munnen. Och så länge hon får i sig något så är jag nöjd. Jag är inte den som trugar – hon äter när hon vill och är hungrig.

Någon dag, någon helg ska pappan och barnet få åka bort utan mig. Jag bara måste få vara ifred och ensam. Klart att jag skulle kunna åka hem till mamma, men då blir jag ju inte ifred och ensam ändå.

Problemet är ju att hit är det så långt och att sitta ensam i bilen med kråkan i 6½ timme kan aldrig sluta bra. Det kommer ofelbart sluta i hysteriskt illskrikande litet barn och därmed en trafikfarlig, stressad förare. Och att åka tåg med all packning (tänk resesäng, madrass, sängkläder, kläder, blöjor, välling, gröt, Lakrits, egna kläder och på det en helvild 1½-åring som inte ens är i stillhet när hon sitter still…) är inte att tänka på.

Vill vara ifred och ensam och slicka mina sår över att jag inte får fortsätta på jobbet. Jag är ledsen. Lite bitter. Känner mig orättvist behandlad. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är för att jag varit borta så mycket som jag inte får vara kvar. Men enligt cheferna beror det på att jag inte kompetensutvecklats som de hoppats på. Man “får” ju inte ange frånvaro som orsak till att inte få vik förlängt. Och visst har de rätt, jag kan inte fler operationer nu än när jag började. Men jag tycker inte att det beror på mig. Jag har en operationsdag i veckan schemalagd. Då är jag ensam veterinär på stället – alltså ingen som kan lära mig. Övriga operationsdagar är jag inte schemalagd. När ska jag då kunna lära mig fler operationer? Det känns hemskt orättvist!

Och ja, jag har varit borta mycket. I snitt två dagar per månad. Det är mycket när man bara jobbar halvtid. Men vad ska jag göra när barnet gått med Mycoplasma hela jäkla hösten, haft feber till och från, haft magsjuka, när jag också fått alla sjukor hon dragit hem. Om de bara väntat till våren, så skulle de sett att jag faktiskt inte alls är en sån som är borta jämt. Då när smittrycket minskar. Alla småbarnsföräldrar jag träffat säger samma sak – första året på dagis är barnet och föräldrarna sjuka hela tiden. (Våra fina vänner från hufvudstaden var i princip borta från jobbet hela februari och mars förra året pga VAB eller egna sjukor) Året därpå åker man kanske på en förkylning och en omgång magsjuka. Om man har otur. Då har barnet byggt upp sitt immunförsvar och är inte lika känslig.

Cheferna har antytt att det är vårt dagis det är fel på eller att det är vårt hus det är fel på eftersom vi varit sjuka så ofta. Nej – vi är dagisbarnsföräldrar! Det är så det är! Och tydligen har den här hösten varit ovanligt jobbig mtp smittor. Ett tag stod det skrivet på dagisets anslagstavla att ALL PERSONAL SJUK och så namnet på vikarierna.

Det känns bittert att bli “straffad” för att jag prioriterar mitt barn och min hälsa före arbete och karriär.

Och veterinärjobb växer INTE på träd i Uppsalatrakten. Om vi säger så. Och polisjobb finns inte att söka någonstans i hela Sverige för Kärleken.

Så. Att.

Det här med syskon till kråkan känns allt mer avlägset…

Jag är så himla, himla ledsen. Bitter. Sur.

Måtte 2012 bli bättre än 2011!

I want to be alone

Jag vill bara en sak nu; vara ifred. Som i ensam. Som i att inte behöva ansvara för en vild 1½-åring. Som i att kunna vara tyst ett helt dygn utan att någon undrar. Som i att kunna äta och sova och läsa och se på tv och spela tv-spel som det behagar mig.

Men tidigt som fan i moron bitti ska vi åka till tjocka släkten i Jämtland. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill bara vara hemma. Ensam. Ifred.

Men att sätta kråkis i bilen tillsammans med bara pappa i 6 timmar är inte att tänka på . Det kan bara sluta på ett sätt – i katastrof.

Och om de också stannar hemma, så blir jag inte ifred och ensam.

Så det är bara att bita ihop, svälja ner gråten och klistra på mammamasken, svärdottermasken och sambomasken.

Kan ingen bara ge mig ett stort svart hål där jag kan få vara ifred?

Ensam?!

“Lilla”

En av favoritsakerna som Kråkan fick av tomten var en raketlampa. Alltså en lampa i form av en raket. Den fungerar som nattlampa och ficklampa. I raketen sitter en liten astronaut och tittar ut genom ett fönster.

Kråkan verkigen älskar den där raketlampan och vill leka med den hela tiden. Kcchhh, säger hon och flyger med den över huvudet.

När man frågar vem det är som sitter där inne i raketen svarar hon “Lilla”. Det är det hon kallar sig själv – Lilla. Elvira = Lilla på kråkiska.

Hur underbart bedårande är inte det?!

Mammahjärtat bara sväller och sväller och kommer snart att spricka av kärlek till det där underbara lilla barnet som kommit till mig.

(För övrigt har jag varit hemma från jobbet idag. Vaknade med migränen från helvetet komplett med känselbortfall i halva ansiktet, sluddrigt tal och spyhink. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att jag fått en stroke. Klockan 14 tog jag mig ur sängen. Mår fortfarande som en räv med terminal rabies, som man säger. Jobbar heldag imorgon istället för halvdag, så cheferna kan få den ledigheten de skulle haft idag då istället. Och sen far vi till farmor och farfar i Jämtland. Men jag orkar inte. Jag. Orkar. Inte!)

Hilfe

I nat thar det blåst, vill jag lova! Inne i Uppsala var det ynka femton sekundmeter. Här ute måste det varit mer – närmare orkan. Det är ju bara mil efter mil efter mil med öppna fält och vi bor högst uppe på en kulle.

Det dundrade och small, hela huset skakade och jag var rädd att en av de stora ekarna skulle komma infarande genom taket eller att någon stor gren skulle krascha ett fönster.

Mitt i natten small det till och jag tänkte att något bara måste gått sönder. Men så tänkte jag att det är inte vårt hus och det finns inget jag kan göra något åt just nu i mörkret och blåsten ändå. Så jag somnade om.

I morse gick jag ut. Dagmar hade rivit med sig vindskivan i plåt som sitter vid vårt sovrumsfönster. Inte konstigt att det dundrade och small!

En glasskål som stod ute på bron med ris a la Malta i hade krossats och ljusslingan runt verandaräcket hade blåst ner. Så vi har klarat oss bra, måste jag säga.

Jag skulle ju berätta om läkarbesöket också.

Läkaren pratade väldigt mycket om Addisons. Läskig sjukdom. Finns hos hund. Nu tror jag ju inte att jag har det. Men när man tittar på symtomen, så, visst. Mycket stämmer faktiskt.

  • Trötthet – check
  • Allmän svaghet – check
  • Lågt blodtryck – check (vid senaste kontrollen hade jag 82/47)
  • Viktnedgång – check (tappat nånstans mellan 2 och 5 kilo den sista månaden)
  • Hyperpigmentering – nope
  • Salthunger – nope

Hur som helst fick jag lämna en hel massa blod och i mellandagarna borde jag få svar. Var jag inte anemisk innan, så lär jag vara det nu när de tappat mig på halva blodvolymen ;)

Själv tror jag det är mörker, dålig sömn (snarkningar från Kärlek och stökig sömn från kråkan), pendling och jobb som göret. Men det är väl bra att utesluta fysiska orsaker. Och är det som jag tror, så går det ju över snart.

(Ett tag funderade jag på om jag inte var gravid (inte ens i början av graviditeten var jag så trött som jag är nu), men sen kom syndafloden och smärtan, så då behövde jag inte fundera mer.)

God Jul!

Nu är den snart slut, julafton.

Vi har pratat och pratat om tomten i en månad eller så. Vi har pratat om att tomten kommer på julafton och att han har med sig presenter om man varit snäll. Att han knackar på dörren och frågar om det finns några snälla barn här.

Och så fort Elvira har sett en tomtefigur eller en tomte på bild, så har hon knackat.

Idag var det dags då. Det kändes lite nervöst. Jag vill ju inte att hon ska bli superrädd för tomten, så man måste avbryta det hela.

Hon har varit på uselt humör mest hela dagen. Inget har varit bra och hon har knappt ätit något alls. Antar att hon varit trött och känt sig lite sjuk eller nåt.

Det blev julfrukost med tända ljus, sen fick hon se på Totoro, favoritfilmen. Lite lunch och sen dags at sova en stund. Jag griljerade skinka och sen vilade jag en stund, jag med.

Sen lunch för oss vuxna med tomtegröt, kråkan ville inte ha något.

Kalle Ankas jul klockan 15. Kråkan blev rädd när Piff och Puff busade med Pluto så Pluto blev arg. När Pluto ramlade ner från stegen och fick toppstjärnan på svansen började hon gråta. Lyckat…

Sen försvann pappan ut med soporna. Några minuter senare såg vi en lykta komma svävande i mörkret på stenålderskullen bakom huset. Vi följde lyktskenet från fönster till fönster och i köksfönstret såg vi att det var tomten som kom! Elvira bankade på fönstret så att tomten inte skulle missa att komma till oss!

Så kom han då och knackade på dörren och klev in. Elvira var alldeles tyst och bara satt på min arm. När tomten kom för nära gnällde hon lite, klappade på mig och sa “mamma”. Men sen när tomten kom in kunde hon komma ner från min famn och vara själv på golvet medan jag hällde upp en whiskypinne till tomten.

Sen satt hon i mitt knä och när hon märkte att hon fick paket av tomten, blev hon glad och var inte alls rädd längre. Hon vågade hämta paketen själv, jag fick hjälpa till att öppna och till sist ville hon inte ens sitta i mitt knä längre utan leka med sina leksaker och få mer paket av tomten. Och vad med paket hon fick! Jösses! Mängder med kläder, en raketlampa, tre böcker, tre filmer, en cd med sånger, en jättefin tomteby med olikfärgade lampor som man bara får titta på, inte röra och så fick hon en lekspis med små kastruller och slevar. Favoriten var raketlampan, spisen och en tröja som gudmor gjort. Hon hade nämligen ritat av Lakrits på den! Hon gick runt och kramade tröjan när tomten gått :) Och så att hon och tittade på tomtebyn jättelänge.

Något julbord ville hon inte ha, men lite gröt slank ner och sen var det en trött liten tjej som somnade som en stock och sover gott vad det verkar.

Vår tomte kom när köket var iordning och godisbordet dukat. Jag fick en helt fantastisk klänning av Kärleken. Helt fantastisk! Jag skulle vilja ha den på mig jämt! Jag ska se till att det tas kort på den, så ni får se. Så fick jag A-creme – den bästa hudkrämen som finns, sanna mina ord. Och så lite foundation som jag önskat mig. Och så Assassins Creed Revelations. Och strumpor. Och av mamma och Partnern fick vi en glassmaskin, en sladdlös dammsugare, en ny micro, smarta fönsterskrapor, en familjekalender och av bästvännen fick jag en frän ljuslykta i form av en döskalle. Linisen hade valt ut den. Bra smak, den ungen :)

Nu sitter vi här i soffan med bollmagar och gäspar i kapp.

Det har varit en alldeles underbar julafton. Får första alldeles egna.

Har jag sagt att jag älskar min egna lilla familj?! Det finns ingen som har det så bra som jag! Sanna mina ord! Det ljuvligaste barnet är mitt och den bästa Kärleken är min.

Ha nu en riktigt God Jul! Ta hand om varandra!

Språka på kråkiska

Det är en ljuvlig tid med kråkan. Hon är som en svamp och lär sig nya saker varje dag. Varje dag kommer det nya ord från henne. Här kommer ett utdrag från kråkans ordbok:

  • Tattí – Lakrits (favvogosedjur/snutte)
  • Därta – Hjärta
  • Naaam – Banan
  • Låll – Boll
  • Läla alt jäla – stjärna
  • Nininin – clementin
  • Batt – vatten
  • Wlawla – ramla
  • Totto – filmen Totoro, favoritfilm
  • Kocka – klocka
  • Docka – docka
  • Wölk – mjölk
  • Vaang – vagn
  • Völla – blöja
  • Poppa – hoppa
  • Möööwk – mörkt
  • Lääng – regn
  • Datta – dansa
  • Tatto – traktor
  • Dato – dator
  • Bompa – Bolibompa

Andra saker gör hon ljud till. Hon mjauar som en katt, ryter som ett lejon, skäller som en hund och brummar som en bil. Hon kan gnägga som en häst och låta som en raket. Det är ingen hejd på uppfinningsrikedomen hos det här lilla barnet.

Jag försöker njuta av varje stund, men ibland är det svårt. Tröttman ligger som en grå, stickig, tung filt över tillvaron.

Snön lyser vit på fur och gran…

…snön lyser vit på taken.

Julstämningen börjar lägga sig över kråkslottet på landet.

I söndags hade vi adventsmys med vänner. Vi kokade knäck och gjorde Rocky Road medan andra bakade pepparkakor och de tredje kokade fugde. Barnen lekte, brasan sprakade i kaminen och Frank Sinatra sjöng om en vit jul

Och med lite tur blir det en vit jul i år. Det har kommit lite snö och om vi har tur får den ligga kvar till julafton.

Granen är klädd och än så länge har den fått stå utan att bli vält av litet kråkbarn. Hon har kommit på två knep på hur hon ska kunna röra granen utan att röra granen

  1. Hon matar julgransprydnaderna med russin och säger “nomnomnom” när de “äter”
  2. Hon pussar på julgransprydnaderna och säger “putt” varje gång.

Det är ju så himla gulligt att man inte kan vråla NÄÄÄJ, utan skrattar lite och klappar på henne istället.

Listigt barn, det där!

Det r fortfarande en del kvar att göra. Baka saffransbullar, göra klart Mozartkulorna, handla det sista, städa. Men så är det tröttman… På torsdag eftermiddag ska jag på läkarundersökning, bara för att utesluta fysiska orsaker till tröttman.

Imorgon jobbar jag halvdag – ska först på utvecklingssamtal på kråkans dagis. Om jag hinner handlar kråkan och jag lite på förmiddagen. På torsdag ska jag till läkaren och på eftermiddagen kommer mamma och Partnern. På fredag ska det lagas oändliga mängder mat. Så när jag ska hinna med det där andra, det vet jag inte.

Men det blir ju jul ändå, oavsett om jag ligger på soffan och sover eller om jag gör Mozartkulor och saffransbullar!

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Energibrist

Jag är så trött och matt och allmänt less. Ingen ork, knappt någon lust till något.

Beror det på mörkret? (Lite snö skulle pigga upp.)

Beror det på Elviras halvrisiga sömn? (Tror hon lider av någon sorts nattskräck – tidigt på mornarna vaknar hon och illtjuter som om någon satt kniven i henne och det går inte att få henne lugn.)

Beror det på Kärlekens snarkningar? (Han har börjat snarka så bedrövligt att det inte går att sova. Nu ska han på snarkutredning. Så illa är det. Och han är inte överviktig. Och har inte högt blodtryck.)

Jag vet bara att jag ofta känner att jag bara vill vara ifred. Ensam hemma. Ligga i sängen under täcket med en talbok. Sova. Ett helt dygn eller så. Minst.

Men imorgon ska jag bland annat till frissan. Det ska bli kul! Ny frisyr och ny hårfärg.

Julklappar var det också, ja.

Och julgodis.

Och julmat.

Och julgran.

Och julkort.

Bror med familj är här. Härliga bror, härliga svägerskan. Underbara Lillan. Ljuvliga lille Abbe. Kråkis tycker det är prima liv att ha kusinerna på besök, trots att hon var lite blyg till en början.

Men visst, det var en smula knöligt att få alla tre barn att somna igår kväll. Om vi säger så. En smula uppskruvade :)

Särskilt eftersom Lillan gav kråkan julklappar precis innan hon skulle sova. På eget bevåg. Lillan kunde inte hålla sig längre. En riktig docka (kråkans första) med napp och nappflaska. Elvira blev så till sig att hon hoppade och studsade och slet sig i håret innan jag fick ur dockan ur förpackningen :D Så det var en kråka som inte var det minsta sovasugen.

Och till råga på allt fick hon sova i sin säng inne i vårt sovrum medan bror med familj kamperar i hennes rum.

Allt uppochner.

Menneh, om någon har en skvätt extra energi att skicka över, så mottages det tacksamt av bättre behövande.