Fulltid

Ikväll gav vi sista dosen Ery-Max. Stor skillnad om man jämför nu med innan antibiotikakuren! Fortfarande lite, lite rossel och hosta, men det är det lilla. Och magen har stabiliserat sig också. Skönt!

Idag har jag varit och shoppat julprylar och julväxter och pynt för allt mitt guld. Gjort två egna julgrupper och pyntat klart här hemma med doftljus, dukar och allt. Nu är det bara granen som saknas, den kommer in nästa helg. Det är nästan löjligt julmysigt hemma nu :) Just the way I like it!

Men jag har tusen andra saker att fixa innan jul. Jag ska inte tråka ut er med en jättelång lista, jag lovar.

Imorgon blir kråkan 1½ år. Tänk att det redan gått ett halvår sen hon fyllde ett! Då satt vi ute i trädgården och det var tryckande hett ute. Mormödrarna och farmor och farfar var här. Dagen efter hade vi stort barnkalas i trädgården.

Kråkan kommer få en massa klappar. En lekspis med tillbehör, låtsasmat (att leka med spis och låtsasmat är det bästa hon vet på dagis. Och att köra dockvagn). En tunika och en klänning. En Mamma Mu-film. En nattlampa i form av en raket (hon gillar raketer, jättemycket!) och en fotobok med foton från året som gått. Pappan säger att han ska köpa en bok om riddare åt henne, tydligen gillar hon en riddarbok på dagis. En docka med nappflaska ska hon tydligen få av bror med familj också.

Jag har kvar att köpa klappar till brorson och mina gudbarn, till mamma och till Partnern samt till bästvännen.

Till veckan kommer bror med familj på besök. Hurra! Då är det kanske bäst att fixa klapparna innan de kommer så de kan få med sig dem tillbaks igen. Eller så får mormödrarna ta med sig klapparna ner igen efter jul.

I helgen ska Kärleken jobba en natt. Om han inte blir hemma. Han fick någon form av ryggskott igår.

Halvtid

Nu är vi i halvtid med kråkans antibiotikabehandling.

Utvärdering: Bättre men inte bra.

Och iom att hon får en himmelens massa andra mediciner, så är det egentligen svårt att säga vad som hjälper. Men innan vi började med antibiotikan hjälpte inte de andra medicinerna.

Kråkis är mycket mindre rosslig på mornarna (tidigare kunde vi behöva ge upp till 3 puffar Airomir – inse skakig, virrig, darrig, stirrig kråka efter det!) och hon hostar inte alls på nätterna.

Sen ska jag erkänna att jag ger henne lite högre dos än den angivna. Enligt receptet ska hon ha 2 ml två ggr/dag. Hon får 2½. För enligt fass ska barn mellan 5 och 10 kilo ha 2 ml och barn mellan 10 och 15 kilo 3 ml. Elvira väger 10,1 kg. Eller gjorde för ett par veckor sedan. Nu väger hon nog mer, det känns så.

Tyvärr är det inte bara luftvägspatogener som kolar vippen av behandlingen, det gör även snälla tarmbakterier. Med diarré och mycket gaser som följd. Och hon blir alldeles illröd, “bubblig” och får nästan som nässelutslag i rumpan av diarrén. Och det svider ju, såklart. Vi tvättar och torkar och smörjer och tvättar och torkar och smörjer, så nu ser det riktigt fint ut. Alla gaserna ger magknip, så nattsömnen är väl inte den bästa (i natt fick mamman sova 2½ timme eftersom kråkis tyckte det var morgon kl 2.30 och höll på och härjade järnet till kl 5 – då var det ingen idé för mig att ens försöka somna om. Så, ja, jag var förbaskat trött och förvirrad på jobbet idag.)

Känner mig stressad inför jul. Det blir inte så mycket gjort varje dag, man får liksom passa på att pyssla när man är två så en kan ha koll på kråkan och det är vi bara på helgerna. Vissa helger, då Kärleken inte jobbar, vill säga. Eller så på kvällarna då kråkis sover, men då kan man ju inte åka iväg och köpa julklappar, då har ju affärerna stängt. Och nej, man tar inte med sig helvild kråka in i affärer om man inte måste. Been there, done that och jag ångestsvettades konstant och kollapsade närapå av utmattning när vi kom hem. Det är lätt att man  blir skadeståndsskyldig när man tar med sig en helvild 1½-åring in i en affär, om vi säger så!

Har jag förresten berättat att vi ska fira jul hemma i år eftersom Kärleken ska jobba? Mamma och Partnern kommer hit och jag gläder mig något alldeles fantastiskt mycket! Vår första egna jul!

Barnet och hostan

Min lilla kråkunge började hosta 25 september. Sedan dess har hon hostat och hostat och hostat. Och hostat lite till. Ibland hostar hon så hon kräks. Vi har provat alla hostmediciner i boken.

Nu inhalerar hon Flutide 2 ggr/dag, Airomir 2-6 ggr/dag och så får hon Singulair till kvällen.

Och fortsätter hosta.

Men hon kan andas med ovanstående behandling. Och det är ju bra, kan man tycka.

När kråkhostan inte gick över efter två veckor började jag prata med vårdcentralen om Mycoplasma. Det var flera på dagis som hade det och en kollega till mig blev sjuk (förmodligen jag som smittade henne) i Mycoplasmapneumoni.

Men, nej. Så små barn får inte Mycoplasma. Hon har inte feber. Eller så har hon väldigt lite feber som kommer och går. Hon äter och dricker och mår relativt bra. Orkar vara på dagis. Och så fick vi en annan hostmedicin.

Ytterligare två veckor senare ställde jag samma fråga när medicinen inte fungerat. Samma svar.

Jag har frågat och frågat och tjatat och tjatat om denna Mycoplasma. Alla vet ju att det går sånt i år.

I tisdags fick jag prata med bästa doktor Elisabet på Barnspecialistmottagningen. Nja, hon trodde väl inte heller på det, men visst, vi kunde ju ta ett prov. (Om inte annat för att jag skulle sluta tjata så förbaskat…)

I onsdags var vi och tog prov.

Mitt stackars lilla barn blir alldeles ifrån sig så fort vi kliver ur bilen på parkeringen. När hon ser en pyjamasklädd person börjar hon gråta. Alla sjukhus- och läkarbesök har skrämt henne så :( Mitt lilla, lilla kråkbarn!

Igår ringde doktor Elisabet upp. Jomenvisstserru, kråkis har visstde Mycoplasma. Så. ATT!

(I hate to say I told you so!)

Och jag blir så ledsen och upprörd. Alla dessa sömnlösa hostnätter. Alla besök hos doktorn, alla hostmediciner, alla inhalationer, alla kemikalier vi öst i vår lilla kråka. Vi har tvångshållit henne, hon har varit så hysterisk att hon närapå tuppat av, varit alldeles genomblöt av svett efter att ha skrikit och kämpat för att slippa undan behandlingar och undersökningar. Det har känts som om vi utsatt henne för övergrepp efter övergrepp. För hon har en enormt stark och tydlig integritet, vår lilla kråka. Och vi har inte kunnat respektera den, vi har fått tvinga oss på henne. Det har kännts fruktansvärt! Jag grät när jag såg att hon satt snällt i pappas knä när doktorn lyssnade på henne, men enda anledingen till att hon satt så stilla och tyst var för att hon stängt av.

Jo, min lilla, lilla tjej, så liten hon är, hade stängt av och befann sig någon annanstans. Hon var liksom slapp och tom i blicken. När jag pratade med henne ryckte hon liksom till efter ett tag och så fick hon liv i blicken och började gråta.

KRACK! sa mitt mammahjärta.

Jomenserru. Mycoplasma hela tiden.

Och nu är det Ery-Max som gäller för hela slanten. Läkaren var lite tveksam till att behandla, men då flippade jag nästan.

Det är fan inte meningen att ungen ska behöva så mycket mediciner för att ens kunna andas! Men fortfarande hosta. Ungen har hostat i 2½ månad!

Antibiotika it is!

Nu har hon magknip istället, antibiotika dödar inte bara luftvägsbakterier… Men nu ska hostan väck och där med basta!

Åh vad jag hoppas att hon slipper alla mediciner sen!

Och snart är det jul också. Hur ska jag hinna med det?!