Barnet och hostan

Min lilla kråkunge började hosta 25 september. Sedan dess har hon hostat och hostat och hostat. Och hostat lite till. Ibland hostar hon så hon kräks. Vi har provat alla hostmediciner i boken.

Nu inhalerar hon Flutide 2 ggr/dag, Airomir 2-6 ggr/dag och så får hon Singulair till kvällen.

Och fortsätter hosta.

Men hon kan andas med ovanstående behandling. Och det är ju bra, kan man tycka.

När kråkhostan inte gick över efter två veckor började jag prata med vårdcentralen om Mycoplasma. Det var flera på dagis som hade det och en kollega till mig blev sjuk (förmodligen jag som smittade henne) i Mycoplasmapneumoni.

Men, nej. Så små barn får inte Mycoplasma. Hon har inte feber. Eller så har hon väldigt lite feber som kommer och går. Hon äter och dricker och mår relativt bra. Orkar vara på dagis. Och så fick vi en annan hostmedicin.

Ytterligare två veckor senare ställde jag samma fråga när medicinen inte fungerat. Samma svar.

Jag har frågat och frågat och tjatat och tjatat om denna Mycoplasma. Alla vet ju att det går sånt i år.

I tisdags fick jag prata med bästa doktor Elisabet på Barnspecialistmottagningen. Nja, hon trodde väl inte heller på det, men visst, vi kunde ju ta ett prov. (Om inte annat för att jag skulle sluta tjata så förbaskat…)

I onsdags var vi och tog prov.

Mitt stackars lilla barn blir alldeles ifrån sig så fort vi kliver ur bilen på parkeringen. När hon ser en pyjamasklädd person börjar hon gråta. Alla sjukhus- och läkarbesök har skrämt henne så :( Mitt lilla, lilla kråkbarn!

Igår ringde doktor Elisabet upp. Jomenvisstserru, kråkis har visstde Mycoplasma. Så. ATT!

(I hate to say I told you so!)

Och jag blir så ledsen och upprörd. Alla dessa sömnlösa hostnätter. Alla besök hos doktorn, alla hostmediciner, alla inhalationer, alla kemikalier vi öst i vår lilla kråka. Vi har tvångshållit henne, hon har varit så hysterisk att hon närapå tuppat av, varit alldeles genomblöt av svett efter att ha skrikit och kämpat för att slippa undan behandlingar och undersökningar. Det har känts som om vi utsatt henne för övergrepp efter övergrepp. För hon har en enormt stark och tydlig integritet, vår lilla kråka. Och vi har inte kunnat respektera den, vi har fått tvinga oss på henne. Det har kännts fruktansvärt! Jag grät när jag såg att hon satt snällt i pappas knä när doktorn lyssnade på henne, men enda anledingen till att hon satt så stilla och tyst var för att hon stängt av.

Jo, min lilla, lilla tjej, så liten hon är, hade stängt av och befann sig någon annanstans. Hon var liksom slapp och tom i blicken. När jag pratade med henne ryckte hon liksom till efter ett tag och så fick hon liv i blicken och började gråta.

KRACK! sa mitt mammahjärta.

Jomenserru. Mycoplasma hela tiden.

Och nu är det Ery-Max som gäller för hela slanten. Läkaren var lite tveksam till att behandla, men då flippade jag nästan.

Det är fan inte meningen att ungen ska behöva så mycket mediciner för att ens kunna andas! Men fortfarande hosta. Ungen har hostat i 2½ månad!

Antibiotika it is!

Nu har hon magknip istället, antibiotika dödar inte bara luftvägsbakterier… Men nu ska hostan väck och där med basta!

Åh vad jag hoppas att hon slipper alla mediciner sen!

Och snart är det jul också. Hur ska jag hinna med det?!