Gott Nytt År!

Klockan fyra igår morse ringde väckarklockan och en halvtimme senare rattade vi bilen mot Jämtland. Jag hade inte sovit en enda sekund på hela natten. Kråkan somnade om i bilen när vi kommit till Uppsala och vaknade inte förrän vi nästan var i Sundsvall. Sen tittade hon på Totoro på min dator två gånger på raken och sen var vi framme.

Kråkan trivs förträffligt hos farmor och farfar – hela deras hus är som en enda stor lekstuga. Full med spännande saker. Men det mesta får man bara titta på och inte röra.

Det är trist att vi inte fått någon snö hemma än i år – kråkan älskar snö! Hon kastade sig i snön och rullade sig igår, hon tog upp grabbnävar med snö och bara tittade på den och log och skrattade. Vi åkte kälke ner för hela långa uppfarten och nästan ända ner till vattnet och kråkan tjöt av glädje och log med precis hela ansiktet. Och hon tjoade och skrattade åt kusinerna som åkte madrass och kälke och pulka.

Fast det var lite svårt att somna igår. Nytt rum, ny säng, massor av nya intryck hela dagen. Och det har inte sovits så värst mycket i natt.

(Mamman har lyckats skrapa ihop nio timmars sömn på två dygn. Zzzliten!)

Idag var det julklappsutdelning och tomten hade visst lämnat julklappar här till litet kråkbarn. Jösses, hon dränks ju nästan i presenter, det här lilla barnet. Till nästa år får det nästan bli klapprestriktioner. Jag vill verkligen inte ha ett bortskämt barn som får massor av saker som hon inte ens känner tacksamhet för!

Det var Duplo, lekmat, bok, traktor med bonde och djur, lekdammsugare (perfekt – kråkan är livrädd för dammsugaren hemma, så vi hade tänkt köpa en liten lekdammsugare till henne i terapeutiskt syfte), body, morgonrock och liten cape.

Det här med presenter har hon förstått. Så fort farfar sa hennes namn gick hon och hämtade sin klapp och räckte den till mig eller pappa så att vi skulle hjälpa henne öppna. Helst ville hon ha sina kusiners klappar också, om hon fått bestämma :)

Tyvärr äts det dåligt, det är väl det enda som inte är riktigt bra med kråkis just nu. Hon har inte ätit riktig mat på två dagar. Bara välling, gröt och frukt. Jag tror det kanske är tänder på gång, hon krafsar sig mycket i munnen. Och så länge hon får i sig något så är jag nöjd. Jag är inte den som trugar – hon äter när hon vill och är hungrig.

Någon dag, någon helg ska pappan och barnet få åka bort utan mig. Jag bara måste få vara ifred och ensam. Klart att jag skulle kunna åka hem till mamma, men då blir jag ju inte ifred och ensam ändå.

Problemet är ju att hit är det så långt och att sitta ensam i bilen med kråkan i 6½ timme kan aldrig sluta bra. Det kommer ofelbart sluta i hysteriskt illskrikande litet barn och därmed en trafikfarlig, stressad förare. Och att åka tåg med all packning (tänk resesäng, madrass, sängkläder, kläder, blöjor, välling, gröt, Lakrits, egna kläder och på det en helvild 1½-åring som inte ens är i stillhet när hon sitter still…) är inte att tänka på.

Vill vara ifred och ensam och slicka mina sår över att jag inte får fortsätta på jobbet. Jag är ledsen. Lite bitter. Känner mig orättvist behandlad. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är för att jag varit borta så mycket som jag inte får vara kvar. Men enligt cheferna beror det på att jag inte kompetensutvecklats som de hoppats på. Man “får” ju inte ange frånvaro som orsak till att inte få vik förlängt. Och visst har de rätt, jag kan inte fler operationer nu än när jag började. Men jag tycker inte att det beror på mig. Jag har en operationsdag i veckan schemalagd. Då är jag ensam veterinär på stället – alltså ingen som kan lära mig. Övriga operationsdagar är jag inte schemalagd. När ska jag då kunna lära mig fler operationer? Det känns hemskt orättvist!

Och ja, jag har varit borta mycket. I snitt två dagar per månad. Det är mycket när man bara jobbar halvtid. Men vad ska jag göra när barnet gått med Mycoplasma hela jäkla hösten, haft feber till och från, haft magsjuka, när jag också fått alla sjukor hon dragit hem. Om de bara väntat till våren, så skulle de sett att jag faktiskt inte alls är en sån som är borta jämt. Då när smittrycket minskar. Alla småbarnsföräldrar jag träffat säger samma sak – första året på dagis är barnet och föräldrarna sjuka hela tiden. (Våra fina vänner från hufvudstaden var i princip borta från jobbet hela februari och mars förra året pga VAB eller egna sjukor) Året därpå åker man kanske på en förkylning och en omgång magsjuka. Om man har otur. Då har barnet byggt upp sitt immunförsvar och är inte lika känslig.

Cheferna har antytt att det är vårt dagis det är fel på eller att det är vårt hus det är fel på eftersom vi varit sjuka så ofta. Nej – vi är dagisbarnsföräldrar! Det är så det är! Och tydligen har den här hösten varit ovanligt jobbig mtp smittor. Ett tag stod det skrivet på dagisets anslagstavla att ALL PERSONAL SJUK och så namnet på vikarierna.

Det känns bittert att bli “straffad” för att jag prioriterar mitt barn och min hälsa före arbete och karriär.

Och veterinärjobb växer INTE på träd i Uppsalatrakten. Om vi säger så. Och polisjobb finns inte att söka någonstans i hela Sverige för Kärleken.

Så. Att.

Det här med syskon till kråkan känns allt mer avlägset…

Jag är så himla, himla ledsen. Bitter. Sur.

Måtte 2012 bli bättre än 2011!