Vägskäl

Jaha, från och med i morgon är jag då arbetslös och jag håller på att bittra ur fullständigt och det gillar jag INTE! Särskilt bitter känner jag mig när jag läser statusrader på FB om hur mycket skatt man betalat under 2011 och jag inser att det är mer än vad jag TJÄNAT under samma år.

Lägg till en kråka som sover som en potta skit (i natt sov hon 19-02, var vaken 02-05 och sov sen till 6.30) och illskriker nätterna igenom. För att inte tala om mornarna. Det skriks så vansinnigt att jag nästan får panik, jag är rädd för vad jag ska ta mig till om inte skrikandet upphör NU. Och så trotset. Trotset!

Att ta på en overall och lasta in i bilen tar mellan en halvtimme och en timme. Man svettas, lockar, pockar, svär, skrattar, gråter och sliter sitt hår. Det går liksom inte att TVINGA på henne en overall heller. Försök att ens hålla fast en illskrikande boaorm som slåss och liksom böjer sig bakåt men samtidigt blir helt slapp när man lyfter henne. Så slapp att hon liksom glider ur ens armar.

Jesus Kristus och hans ömma moder Maria!

I och med att jag nu är arbetslös också, så får hon bara 15 timmar/vecka på dagis vilket innebär att jag ska stå ut med illskrikandet timme ut och timme in helt ensam på måndagar och fredagar. Hamnar jag inte på hispan av det, så lär jag aldrig göra det!

Men när jag känner att jag bittrar ur och ångrar att jag läste till veterinär, ångrar att jag bosatt mig på det enda stället i Sverige där det inte går att få ett veterinärjobb, då tänker jag ett steg till.

Hur ska jag kunna ångra? Ångrar jag det ena, så innebär det också att jag ångrar det andra. Det som liksom har följt med på köpet i mina beslut.

Jag kan så tydligt se vägskälet. Där mitt liv började avvika från den planerade resvägen. Det fanns en tid då jag hade kunnat vända och gå tillbaks, vända in på den planerade vägen igen. Men jag valde att fortsätta på den nya, spännande vägen.

Vägskälet är en iskall lönefredag i januari för fyra år sedan.

Då såg jag honom för första gången. Där i kön på Värmlands nation. Så oerhört vacker. Så andlöst sexig. Jag minns inte ett smack av hur hans kompisar som var med såg ut. Jag hade bara ögon för den där otrolige mannen. Jag fick hans namn. Sen försvann han.

Och jag tänkte och funderade, rabblade hans namn. Kände vibrationerna han sänt genom mig. Kunde inte lämna och gå vidare. Måste åtminstone FÖRSÖKA hitta honom. Och det gjorde jag. Jag hittade honom och under några månader hade jag kunnat vända om och gå tillbaks. Men efter den 18 maj för fyra år sedan var det försent. Sedan dess är det han och jag. Jag och han. Min Kärlek. Min underbare man med de starka, lena armarna, det glittrande leendet, sina bruna sammetsögon. Han är min och jag är hans. För alltid.

Så hur ska jag någonsin kunna ångra att jag började veterinärutbildningen? Hade jag inte gjort det, hade jag inte lärt känna Sparrisen. Och hade jag inte gjort det, hade vi inte gått på Värmlands den där svinkalla kvällen för fyra år sen. Och hade vi inte gjort det, hade jag aldrig träffat min Mysbert. Och hade jag inte gjort det, hade kråkan aldrig funnits.

Och är det något jag värderar mer än ALLT, mer än mitt eget liv, mer än alla pengar i hela världen, mer än alla jobb, så är det min kråka och min Kärlek. Så länge de två finns i mitt liv kommer jag aldrig kunna ångra något! Bättre medicin mot bitterhet finns inte.

Så lite ödmjukhet inför livet och dess konstiga språng, tack, Lilla Mysan. Så ska du se att det ordnar sig.

Det här med ork

Jag sitter här med en text i huvudet, men orken räcker inte till för att få ut den på skärmen idag.

Inte för att det har varit en jobbig dag, tvärtom. Jag har sovit 11 timmar i natt, varit på återvinningscentralen med vår gamla micro, handlat lite, myst och lekt med kråkan. Det är ungefär det jag orkar på en dag nu för tiden.

Men jag lovar dyrt och heligt att den där texten kommer. Och jag lovar också att svara på Garbos och Sparrisens kommentarer på förra inlägget.

Och så måste ni hjälpa mig, jag kan inte bestämma mig för vilket som är gulligast; när kråkan sa “putt” när hon pussades eller nu när hon säger “puff” istället.

Karriärbyte

Om jag haft studiemedel kvar hade jag bytt inriktning. Jag tror jag hade läst till läkare istället. Jo, men faktiskt.

Man blir så maktlös och liten i den här veterinärvärlden som ändå är ganska begränsad. De flesta arbetsgivarna är små, privata kliniker som kan behandla en ungefär hur som helst och det finns inget man kan göra åt det, så länge de följer lagen. Alla veterinärer känner alla andra veterinärer och ställer man krav eller är “besvärlig” på andra vis får man dåligt rykte. Eller om man har ett sjukt barn. Eller om man har en annan syn på verkligheten än arbetsgivaren.

Men igår kom jag på en sak;

Nästa gång de annonserar om att de söker radiooperatörer till polisen i Uppsala, så ska jag faktiskt söka. Byta karriär helt och hållet. Bara för att ha ett jobb att gå till varje dag, en inkomst.

Jag passar ju uppenbarligen inte som veterinär av en eller annan anledning. Jag klarar inte pressen, klarar inte ansvaret. Jag är alldeles för rädd.

Om jag kunde stänga av kommentarsfunktionen till det här inlägget så skulle jag göra det. Jag är inte ute efter att ni ska skriva att jag visst passar som veterinär, jag vill inte att ni gör det. För mig skulle ett karriärbyte inte kännas som ett nederlag eller som att jag ger upp eller förlorar. Tvärtom. Det känns som en lättnad.

Insikt

Igår satt jag och läste om LAS, bara för att veta vad som gäller.

Gissa om jag ångrar mig bittert att jag inte tog viket på stora djursjukhuset förra sommaren istället för att hoppa på jobbet som ju skulle bli fast?! Då hade jag nämligen kommit upp i 12 månaders vikariat inom en treårsperiod på stora djursjukhuset. Det innebär att jag hade haft förtur till alla vikariat inom en viss tidsperiod.

I april i år går den där treårsperioden ut. Jag får börja om på nytt.

Fifan, vilken skit vi sitter i!

Inget jobb här för mig, inget jobb i resten av Sverige för Kärleken. Hopplösheten ad infinitum!

Jaha, nehe

Jodå, jag blev sjuk jag med. Tack och lov fick jag den lindriga varianten. En kräka, lite feber och muskelvärk, inget värre. Tackar kosmos och alla gudar för det!

Kråkan är pigg och glad och frisk, det är faktiskt huvudsaken. Det var tusen gånger jobbigare att ha en riktigt, riktigt kräksjuk kråka än att vara kräksjuk själv, kan jag meddela. Jag har åtminstone hyfs nog att inte kräka ner folk, kläder, sängkläder, väggar, golv osv i tid och otid ;) Hon är lite känslig i magen och har dålig aptit, så det är bebisgröt och majsvälling och vitt bröd som gäller.

Alla dagar med kråkan är ljuvliga, vissa mer än andra. Igår var en såndär überljuvlig dag när kråkan var på ett strålande humör hela dagen. Hon lärde sig att säga spindel (ninne) och ville läsa samma avsnitt i boken om Matilda Mus om och om och om igen. Vi byggde en koja av en filt och en tvättställning som hon så gärna ville visa för pappa. Vi lekte spöke och hon lekte så vilt med bollen att hon snubblade på sina egna fötter och ben och tog emot sig med ansiktet. När hon vaknade efter sin lunchvila låg hon kvar i sin säng och lekte en stund och gjorde söta små jamande ljud.

I natt sov hon bra men vaknade av en mardröm eller något och ville kramas, kramas, kramas. Hon satt upp i sängen och slog sina små armar runt min hals, jag kramade med ena armen och klappade henne på ryggen och håret med andra handen. Så fort jag rörde mig och hon trodde jag skulle släppa henne började hon gråta. Men jag visade henne att vi kunde lägga oss ner i sängen och sova så – hennes armar runt min hals, hennes ansikte i min halsgrop, min ena arm runt henne, den andra på hennes rygg och huvud. Så somnade hon. Hennes snusande andedräkt mot min hud. Hennes hår kittlade min näsa.

Ljuvliga, ljuvliga lilla barn.

Inget annat betyder något. Så länge jag har dig, lilla kråka.

Det spelar ingen roll att det inte blev något av det där jobbet som jag blivit lovad. Det gör inget att min förra arbetsgivare snackar skit om mig för nya arbetsgivare. Det gör inget att jag inte ens kommit in på arbetsarknaden trots att jag snart är 40 och har en kvarts miljon i studieskulder och inga jobb finns att söka. Att ingen vill ha mig, för att min förra arbetsgivare snackar skit om mig. Det spelar ingen roll, för jag har dig, älskade lilla barn. Inget kan någonsin bli riktigt dåligt när du finns!

Sweet Jesus

Herreminje, vilken natt.

Det blev hysteri när hon inte fick välling i natt, utan istället fick vatten. Hon ville bara ha mer och mer vatten. Till sist fick hon inte mer vatten. Hon kräktes. Rakt över mig. Och blev ännu mer hysterisk. Gick inte att få lugn på något sätt.

Till sist tog jag upp den nerkräkta kråkan i min famn och bar henne, nynnade, viskade vackra ord, smekte nerkräkt hår iklädd min nerkräkta natttröja. Hon somnade där, mot min axel. I omgångar fick jag sätta mig ner och jag satt tills mina ben domnat bort. Då la jag mig försiktigt ner, men hamnade med huvudet mot sänggaveln som tryckte in ett jack i mitt bakhuvud. Där halvlåg jag tills huvudsvålen domnat bort. Då hasade jag försiktigt ner och la mig. Kråkan låg på mitt bröst, precis som hon gjorde när hon var liten, liten. Hjärta mot hjärta.

Hon sov så en stund innan hon rullade av mig. Och strax därpå vaknade hon. Lika hysterisk igen, skrek efter vatten och banan. Omöjlig att trösta eller få lugn. Så då gick vi upp. Klockan var 5.30. Jag hade sovit mellan midnatt och tre.

Kråkan låg i soffan, åt en tugga banan, drack några centiliter välling, några centiliter vatten.

En kvart senare börjar hon gråta, jag lyfte upp henne och fick hela kaskaden över mig. Igen.

Jag ägnade förmiddagen åt att hindra kråkan att dricka mer än en mun vatten åt gången. Det var hysteriskt.

Sen sov vi nästan fyra timmar.

Eftersm hon faktiskt fått behålla det hon fått ner under förmiddagen, tyckte jag att hon kunde försöka få i sig lite mer. Lite yoghurt, lite glass, lite kex. Näpp. Gap och skrik och gnäll mest hela eftermiddagen. Åh, jösses.

Innan hon gick och la sig fick hon i sig lite yoghurt. Nu sitter jag här och ber till kosmos att hon inte börjar kräkas igen. Orkar inte mer.

Ont i magen har jag, men har inte börjat kräkas än. Åååh, som jag hoppas att jag slipper. Det vore inget mindre än ett mirakel, så nerkräkt som jag blivit idag. Vanligtvis blir jag magsjuk bara av att höras talas om någon som är det.

Snälla, låt mig slippa!

What a day

Det har kräkts och kräkts och kräkts lite till idag. Kråkan somnade på soffan på förmiddagen, då vet man att hon är sjuk! Soffan är annars hennes studsmatta/kullerbyttematta/hopptorn/klätterställning.

Lakrits är helt nerkräkt och hur vi ska få rent honom är för mig en gåta. Jag har tvättat fem maskiner tvätt och den sjätte snurrar just nu. Har inte hunnit äta något på hela dagen, bara burit, tröstat, torkat, tvättat och spritat. Åt rester när kråkan somnat för natten.

Kärleken blev jättedålig han också och har sovit och kräkts hela dagen.

Kråkan sov tre timmar runt “lunch” och på eftermiddagen kräktes hon inget och fick behålla 1½ smörgås och lite glass, några russin och pyttelite gröt.

Men nu på kvällen började det om igen. Byte av sängkläder och pyjamas gånger tre på en timme. Rädd och ledsen liten tjej som är helt slemmig av allt kräkande.

Pappan har kryat på sig under dagen, jag sov på soffan hela kvällen – det tar på krafterna att vara ensamstående mamma till ett kräksjukt barn och en kräksjuk jättebebis ;) Fast jättebebisen har mest bara gnytt, pustat och stånkat och tyckt hemskt synd om sig själv och inte varit mig till last.

Jag vet ju att han kommer få ta hand om kråkan i morgon, för jag hyser inga som helst illusioner om att jag kommer klara mig, oavsett hur ofta jag tvättat och spritat händerna.

Men än så länge mår jag oförskämt bra.

Det här var en sällsynt elakartad form av spysjuka! Jag är glad att jag åtminstone sluppit byta sju blöjor i timmen, att det bara kommer från ett håll.

Allt, precis allt, luktar kräka. Kråkan duschade jag av innan hon gick och la sig. Två timmar senare är hela hennes hår nerkräkt igen. Ingen idé att duscha henne förrän till morgonen.

Tur att vi har underbara grannar/hyresvärdar som åkte och köpte litervis med blåbärs- och nyponsoppa. Synd bara att kråkan inte gillar nåt utav det, hon envisas med att vilja ha banan och fullkornsflingor och smörgås. Och så kommer det i retur. Men lite har hon i alla fal fått behålla idag och imorgon torde hon vara fit for fight igen.

Nu sover Kärleken och kråkan och jag sitter i vardagsrummet och är för upprörd för att sova. Varför jag är upprörd? Det kan jag berätta en annan dag i ett lösenordsskyddat inlägg. Kanske. Jag. Är. Så. In. Åt. Helvete. Jäkla. Förbannad. Och. Äcklad! BLÄÄÄÄH!

Dags igen

Jahapp, då var det dags igen.

Jag sov på soffan för att få någon sömn alls (Kärleken snarkar så att jag knappt kan sova ens på nedervåningen). Vaknade av hysteriska skrik uppifrån, sen kom pappan och kråkan ner, nerkräkta båda två. Trodde att hon hostat så hon kräktes, det lät så.

Men så en timme senare kom de ner för trappen igen. Byte av pyjamas och sängkläder igen.

Och så igen en halvtimme senare.

Och så igen ytterligare en timme senare.

Jag är väldigt glad över vår tvättmaskin, kan jag meddela. Det värsta är väl att vi inta har plats att hänga all tvätt.

Nu ligger mitt älskade lilla kråkbarn alldeles still i soffan med kudde och filt och tittar på Bolibompa. Det har aldrig tidigare hänt – att hon självmant ligger still i soffan.

Hela hon luktar kräka, men ingen idé att duscha än.

För sedan hon kom upp har hon kräkts ytterligare två gånger. Bara galla och det lilla vattnet hon lyckats dricka.

Stackars, stackars liten kråka.

Och stackars pappan och mamman som knappt sovit alls i natt. Och stackars mamman som har spyfobi och samtidigt måste trösta ledsen och rädd liten kråka. För hon blir helt panikslagen när hon mår illa och klamrar sig fast vid mig och kräker alltså ner hela mig.

Det är bara en tidsfråga innan det är min tur att ligga dubbelvikt över toan och hulka. Pappan brukar klara sig bättre, men han rapar oroväckande.

En helt vanlig tisdagsmorgon i en familj med dagisbarn…

(Jag avskyr lukten av kräka. Men vem gör inte det?)