Ord och meningar

Jag har närt ett geni vid min barm, sanna mina ord!

Kråkan är ett år och sju månader och för en månad sen ungefär hörde jag henne sätta ihop tre ord till en mening för första gången. “Tappa min bok” sa hon. Fast det lät inte så som det gör när du och jag säger samma sak, för en liten kråka pratar kråkiska.

Igår gjorde hon det igen: “Lilla dygga donn” sa hon. På kråkiska betyder det “Elvira bygga torn”.

Och idag var det två ord: “Ligga dä” när hon la upp kuddarna i soffan igen.

Förövrigt är månen det mest intressanta som finns. Hon bankar på fönstren så att de närapå spricker och hojtar åt månen, men månen svarar aldrig. Traktorn som vi fick syn på idag var också ungefär lika spännande.

När vi sitter vid matbordet tar hon sin pipmugg med mjölk, håller upp den över huvudet och ropar “Låål” (=skål) och sen ska hon slå sin pipmugg mot våra glas några gånger innan hon kan dricka.

Idag sa hon ett ord som jag inte hört henne säga förut. Nämligen “lilling” som på kråkiska betyder välling.

Och på skötbordet idag låg och hon rabblade en ramsa som jag brukar säga när hon säger mamma men menar pappa och ändrar sig och säger mammapappa som i ett ord. Då brukar jag säga: mamma och pappa, Elvira och Lakrits. Idag låg hon och rabblade: mamma, pappa, Lilla, Tattis. Mamma, pappa, Lilla, Tattis.

Och när jag kom ner för trappen idag efter min ohemult långa sovmorgon (22-11 sov jag i natt) möttes jag av ett glädjeilltjut, små ben som går som trumpinnar och en liten kråka som kastar sig runt mina ben och bara kraaamas! Aj, mitt hjärta! 

Om det händer henne något, så skjuter jag mig, så mycket ni vet det. Det där barnet är det ljuvligaste i världen! Det där barnet är det mest fulländade, perfekta ever made. Och tänk att hon kom till mig. Till oss. Att vi får förmånen att lära känna henne och följa med henne under resten av våra liv.

Tack, kosmos! Tack!

För bra för att vara sant – bokstavligt

Eh, hmm. Jag kan ju inte skriva allt jag vet.

Jag har pratat med tjejen vars tjänst jag nu ska på intervju för. Jag visste väl att jobbet lät för bra för att vara sant. Jag kan inte riktigt skriva mer än så, man vet aldrig vem som hittar hit.

Men jag kan skriva att jag är tveksam till att jobba utan kollektivavtal, utan tjänstepension eller sjukförsäkring.

Men KAN man ens tacka nej till ett erbjudet jobb och ändå få a-kassa, är frågan. Jag menar, MÅSTE man gå med på att jobba utan kollektivavtal?

Det känns som en fråga för fackets jurister. Eller min arbetsförmedlingstant.

Eller vet ni?

I värsta fall får jag väl kräva kollektivavtal och om jag inte får det så får de neka mig tjänsten eller nåt. Äh, jag vet inte.

Jag kan också göra så att jag går med på att jobba under de villkoren under en tid och när jag lärt mig alla operationer och fått ännu lite mer tjänstetid i ryggen, så kan jag söka annat jobb. (För jobb dräller det ju av i Uppsalatrakten. Inte!)

Åh, varför kan inget någonsin få vara lätt?! För en gångs skull?

Förövrigt undrar jag om jag inte dragit på mig någon form av utmattningsdepression eller nåt. Förutom att jag bara sover och sover (orkar vara vaken max tre timmar i sträck, somnar 20 på kvällen och vaknar 8 dagen därpå, orkar vara vaken till 11, sover 1½ timme med kråkan och ändå är helt utmattad tre timmar senare), och min hjärna verkligen inte fungerar (diskmaskin, tvättmaskin, vad är vad? och var är min snus som jag står och tittar på?) så känner jag mig helt utmattad av en så enkel sak som att skriva en inköpslista (bara att leta reda på vad saker och ting HETER i mitt förvirrade hjärnkontor) och åka och handla.

Det blev många parenteser där. Är ni med?

Men jag låter det vara som det är, sover så mycket jag kan. Äter så mycket jag kan, även om det inte är så mycket. Åtta kilo ner på bara några månader. Väger mindre än jag gjort på många år.

Jag tröstar mig i alla fall med att jag inte är fysiskt sjuk, alla prover var bra. Ingen järnbrist, ingen b12-brist, ingen addison, ingen hypotyreos, lever och njurar ua.

Och kräksjukan är över för den här gången. Nu är det förkylning som gäller för hela slanten istället.

Plötsligt händer det

Sedan i juni har jag varit arbetslös på halvtid och jobbat halvtid. När man är arbetslös och får arbetslöshetsersättning måste man söka jobb, varesig man kan ta jobbet eller inte. (Förra vändan, då jag var höggravid med kråkan, tvingades jag söka ett jobb i Sollefteå, ett jobb som jag inte var kvalificerad för ett endaste litet dugg.)

I höstas nångång var det en annons ute på ett jobb i Uppsala. Jag sökte.

För en vecka och en dag sen blev jag av med jobbet. Med erbjudande om att jag skulle få vara kvar en dag i veckan och sen gå med en kirurg en dag i veckan, gratis, på min “fritid”. Så att jag sen kan söka tjänsten de nu har utannonserad.

Idag ringde de från det sökta jobbet. De var väldigt intresserade! Jag ska få lära mig livmoderinflammationer och akuta snitt på betald arbetstid. Det är ungefär lika långt som till mitt nuvarande arbete. Det är i samma stad som Kärleken jobbar. Kråkans dagis ligger på vägen till jobbet. Det är en heltid. Jour en dag i veckan och var fjärde helg. Chans till en bra lön.

Vi ska träffas lördag nästa vecka. Jag ska vara fullkomligt ärlig med hur hösten har varit, att kråkan varit sjuk och jag därmed har varit borta en del, särskilt eftersom Kärleken samtidigt gått sin utbildning. OM de ringer till min nuvarande arbetsgivare ska inget komma som en överraskning för dem.

Om, jag säger OM, jag får jobbet och OM jag får bli kvar, så kan vi börja leta hus åt vilket håll vi vill från Uppsala sett. Nu har vi bara kunnat söka i ett område och där har det inte drällt av hus. (Och det var väl en himmelens tur att vi inte köpte huset vi bjöd på!)

På måndag ska jag till läkaren, han ville prata med mig öga mot öga.

Drömscenariot vore: sjuskriven januari ut, sen nytt jobb, nya tag.

Hopplösheten

Vi är hemma igen efter tre dagar i Jämtland. Det har varit full rulle med tjocka släkten. Mycket trevligt, men alldeles för kort och jag är alldeles för trött och nere för att kunna ta till vara på det goa.

Jobbat idag.

Behöver jag säga att den här kommande månaden känns som ren och skär tortyr?

Det känns så hopplöst. Stannar vi här finns det inga jobb till mig. Flyttar vi finns det inga jobb för Kärleken. Moment 22.

Fan i helvetes jävla förbannade skit.

Hade dock bra samtal med chefen idag. Vi har helt enkelt olika syn på hur mycket handledning jag fått. När jag sa att jag endast gjort en pyo och en juverumör på de här sju månaderna blev hon förvånad.

Såatt.

Hon tyckte jag skulle jobba kvar en dag i veckan och sen gå bredvid kirurgen en dag i veckan (gratis).

Visst, har jag inget annat för mig, så. Bättre än att sitta hemma och rulla tummarna. Vad facket säger om det kan jag bara gissa. Och hur är det med försäkringar osv om något skulle hända mig?

Antar att läkaren ringer i slutet av veckan och vad han har hittat om han hittat något. Om jag blir sjukskriven eller inte. Vilket jag hoppas att jag blir. Jag är ändå ingen bra veterinär med den abnorma tröttheten och jag utsätter mig själv för livsfara varje dag när jag måste kämpa för att hålla mig vaken bakom ratten. (Somnade bakom ratten en dag förra veckan – ren tur att det inte hände något. Läskigt!)