Hopplösheten

Vi är hemma igen efter tre dagar i Jämtland. Det har varit full rulle med tjocka släkten. Mycket trevligt, men alldeles för kort och jag är alldeles för trött och nere för att kunna ta till vara på det goa.

Jobbat idag.

Behöver jag säga att den här kommande månaden känns som ren och skär tortyr?

Det känns så hopplöst. Stannar vi här finns det inga jobb till mig. Flyttar vi finns det inga jobb för Kärleken. Moment 22.

Fan i helvetes jävla förbannade skit.

Hade dock bra samtal med chefen idag. Vi har helt enkelt olika syn på hur mycket handledning jag fått. När jag sa att jag endast gjort en pyo och en juverumör på de här sju månaderna blev hon förvånad.

Såatt.

Hon tyckte jag skulle jobba kvar en dag i veckan och sen gå bredvid kirurgen en dag i veckan (gratis).

Visst, har jag inget annat för mig, så. Bättre än att sitta hemma och rulla tummarna. Vad facket säger om det kan jag bara gissa. Och hur är det med försäkringar osv om något skulle hända mig?

Antar att läkaren ringer i slutet av veckan och vad han har hittat om han hittat något. Om jag blir sjukskriven eller inte. Vilket jag hoppas att jag blir. Jag är ändå ingen bra veterinär med den abnorma tröttheten och jag utsätter mig själv för livsfara varje dag när jag måste kämpa för att hålla mig vaken bakom ratten. (Somnade bakom ratten en dag förra veckan – ren tur att det inte hände något. Läskigt!)