Jaha, nehe

Jodå, jag blev sjuk jag med. Tack och lov fick jag den lindriga varianten. En kräka, lite feber och muskelvärk, inget värre. Tackar kosmos och alla gudar för det!

Kråkan är pigg och glad och frisk, det är faktiskt huvudsaken. Det var tusen gånger jobbigare att ha en riktigt, riktigt kräksjuk kråka än att vara kräksjuk själv, kan jag meddela. Jag har åtminstone hyfs nog att inte kräka ner folk, kläder, sängkläder, väggar, golv osv i tid och otid ;) Hon är lite känslig i magen och har dålig aptit, så det är bebisgröt och majsvälling och vitt bröd som gäller.

Alla dagar med kråkan är ljuvliga, vissa mer än andra. Igår var en såndär überljuvlig dag när kråkan var på ett strålande humör hela dagen. Hon lärde sig att säga spindel (ninne) och ville läsa samma avsnitt i boken om Matilda Mus om och om och om igen. Vi byggde en koja av en filt och en tvättställning som hon så gärna ville visa för pappa. Vi lekte spöke och hon lekte så vilt med bollen att hon snubblade på sina egna fötter och ben och tog emot sig med ansiktet. När hon vaknade efter sin lunchvila låg hon kvar i sin säng och lekte en stund och gjorde söta små jamande ljud.

I natt sov hon bra men vaknade av en mardröm eller något och ville kramas, kramas, kramas. Hon satt upp i sängen och slog sina små armar runt min hals, jag kramade med ena armen och klappade henne på ryggen och håret med andra handen. Så fort jag rörde mig och hon trodde jag skulle släppa henne började hon gråta. Men jag visade henne att vi kunde lägga oss ner i sängen och sova så – hennes armar runt min hals, hennes ansikte i min halsgrop, min ena arm runt henne, den andra på hennes rygg och huvud. Så somnade hon. Hennes snusande andedräkt mot min hud. Hennes hår kittlade min näsa.

Ljuvliga, ljuvliga lilla barn.

Inget annat betyder något. Så länge jag har dig, lilla kråka.

Det spelar ingen roll att det inte blev något av det där jobbet som jag blivit lovad. Det gör inget att min förra arbetsgivare snackar skit om mig för nya arbetsgivare. Det gör inget att jag inte ens kommit in på arbetsarknaden trots att jag snart är 40 och har en kvarts miljon i studieskulder och inga jobb finns att söka. Att ingen vill ha mig, för att min förra arbetsgivare snackar skit om mig. Det spelar ingen roll, för jag har dig, älskade lilla barn. Inget kan någonsin bli riktigt dåligt när du finns!