Karriärbyte

Om jag haft studiemedel kvar hade jag bytt inriktning. Jag tror jag hade läst till läkare istället. Jo, men faktiskt.

Man blir så maktlös och liten i den här veterinärvärlden som ändå är ganska begränsad. De flesta arbetsgivarna är små, privata kliniker som kan behandla en ungefär hur som helst och det finns inget man kan göra åt det, så länge de följer lagen. Alla veterinärer känner alla andra veterinärer och ställer man krav eller är “besvärlig” på andra vis får man dåligt rykte. Eller om man har ett sjukt barn. Eller om man har en annan syn på verkligheten än arbetsgivaren.

Men igår kom jag på en sak;

Nästa gång de annonserar om att de söker radiooperatörer till polisen i Uppsala, så ska jag faktiskt söka. Byta karriär helt och hållet. Bara för att ha ett jobb att gå till varje dag, en inkomst.

Jag passar ju uppenbarligen inte som veterinär av en eller annan anledning. Jag klarar inte pressen, klarar inte ansvaret. Jag är alldeles för rädd.

Om jag kunde stänga av kommentarsfunktionen till det här inlägget så skulle jag göra det. Jag är inte ute efter att ni ska skriva att jag visst passar som veterinär, jag vill inte att ni gör det. För mig skulle ett karriärbyte inte kännas som ett nederlag eller som att jag ger upp eller förlorar. Tvärtom. Det känns som en lättnad.