Vägskäl

Jaha, från och med i morgon är jag då arbetslös och jag håller på att bittra ur fullständigt och det gillar jag INTE! Särskilt bitter känner jag mig när jag läser statusrader på FB om hur mycket skatt man betalat under 2011 och jag inser att det är mer än vad jag TJÄNAT under samma år.

Lägg till en kråka som sover som en potta skit (i natt sov hon 19-02, var vaken 02-05 och sov sen till 6.30) och illskriker nätterna igenom. För att inte tala om mornarna. Det skriks så vansinnigt att jag nästan får panik, jag är rädd för vad jag ska ta mig till om inte skrikandet upphör NU. Och så trotset. Trotset!

Att ta på en overall och lasta in i bilen tar mellan en halvtimme och en timme. Man svettas, lockar, pockar, svär, skrattar, gråter och sliter sitt hår. Det går liksom inte att TVINGA på henne en overall heller. Försök att ens hålla fast en illskrikande boaorm som slåss och liksom böjer sig bakåt men samtidigt blir helt slapp när man lyfter henne. Så slapp att hon liksom glider ur ens armar.

Jesus Kristus och hans ömma moder Maria!

I och med att jag nu är arbetslös också, så får hon bara 15 timmar/vecka på dagis vilket innebär att jag ska stå ut med illskrikandet timme ut och timme in helt ensam på måndagar och fredagar. Hamnar jag inte på hispan av det, så lär jag aldrig göra det!

Men när jag känner att jag bittrar ur och ångrar att jag läste till veterinär, ångrar att jag bosatt mig på det enda stället i Sverige där det inte går att få ett veterinärjobb, då tänker jag ett steg till.

Hur ska jag kunna ångra? Ångrar jag det ena, så innebär det också att jag ångrar det andra. Det som liksom har följt med på köpet i mina beslut.

Jag kan så tydligt se vägskälet. Där mitt liv började avvika från den planerade resvägen. Det fanns en tid då jag hade kunnat vända och gå tillbaks, vända in på den planerade vägen igen. Men jag valde att fortsätta på den nya, spännande vägen.

Vägskälet är en iskall lönefredag i januari för fyra år sedan.

Då såg jag honom för första gången. Där i kön på Värmlands nation. Så oerhört vacker. Så andlöst sexig. Jag minns inte ett smack av hur hans kompisar som var med såg ut. Jag hade bara ögon för den där otrolige mannen. Jag fick hans namn. Sen försvann han.

Och jag tänkte och funderade, rabblade hans namn. Kände vibrationerna han sänt genom mig. Kunde inte lämna och gå vidare. Måste åtminstone FÖRSÖKA hitta honom. Och det gjorde jag. Jag hittade honom och under några månader hade jag kunnat vända om och gå tillbaks. Men efter den 18 maj för fyra år sedan var det försent. Sedan dess är det han och jag. Jag och han. Min Kärlek. Min underbare man med de starka, lena armarna, det glittrande leendet, sina bruna sammetsögon. Han är min och jag är hans. För alltid.

Så hur ska jag någonsin kunna ångra att jag började veterinärutbildningen? Hade jag inte gjort det, hade jag inte lärt känna Sparrisen. Och hade jag inte gjort det, hade vi inte gått på Värmlands den där svinkalla kvällen för fyra år sen. Och hade vi inte gjort det, hade jag aldrig träffat min Mysbert. Och hade jag inte gjort det, hade kråkan aldrig funnits.

Och är det något jag värderar mer än ALLT, mer än mitt eget liv, mer än alla pengar i hela världen, mer än alla jobb, så är det min kråka och min Kärlek. Så länge de två finns i mitt liv kommer jag aldrig kunna ångra något! Bättre medicin mot bitterhet finns inte.

Så lite ödmjukhet inför livet och dess konstiga språng, tack, Lilla Mysan. Så ska du se att det ordnar sig.