Sen sist

Då ska vi se…

Kråkan och jag har hängt på Öppna Förskolan. Vi har inte varit där sen i augusti, så kråkan minns inte stället. Det var lite läskigt i början, tyckte hon. Hon var nog rädd att jag skulle lämna henne där. Hon klängde sig fast vid mig och tyckte det var hemskt när en av tanterna som driver stället kom fram och pratade med mig.

Men sen släppte det och det var livat värre. Hon åkte rutchkana, till och med på mage till mammans förskräckelse, lekte med tågbanan och med alla bollarna, med traktorerna, med riddarborgen och i lekköket. Vi stannade över lunch, men kråkan var inte jättesugen på att äta, bara på att leka. Och sova i vagnen kunde jag ju glömma.

Tyvärr slutade det hela med platt fall, kan man säga. Medan jag satt i hallen och fixade för avfärd pratade jag med en av tanterna. Kråkan grejade med en dockvagn. Och rätt vad det var hade hon klättrat upp på vagnen som såklart välte och kråkan föll med ansiktet i golvet.

Jag såg bara ett stort gap fullt med blod. Herrejisses, vad blod! Stackars liten kråkunge slog hål på läppen och det blödde och blödde. Hela favorittröjan var nerblodad innan jag ens hann få fram en bit papper att hålla för. Jag blev också lite blodig. Men det slutade blöda ganska snabbt och det såg ut som om det bara var läppen som fått sig en smäll.

Men bara för säkerhets skull åkte vi till tandläkaren igår. Jag hade väntat mig en smärre katstrof, med tanke på hur otroligt sjukvårdsrädd kråkan blivit efter den här hösten med alla sjukhusbesök och påtvingade undersökningar och behandlingar. Men kråkan tog det ganska lugnt. Hon var avvaktande, såklart och ville helst inte att tant doktorn skulle ta i henne. Världens raraste tandläkartant hade vi som tog det helt och hållet på kråkans villkor. Vill man inte bli klappad på, så ska man få slippa det! Mamma fick lyfta på läpparna och visa tänderna för doktorn. Mammas duktiga lilla älsklingskråka! Efteråt fick hon välja en skatt ur en skattkista som tant doktorn hade. Hon valde en penna, men var lite sugen på en liten studsboll också :)

Tänderna verkar ha klarat sig bra, men vi ska på ny koll i slutet av mars.

Idag fick jag ett erbjudande om jobb. Man kan ju lätt tro att man ska bli glad över såna erbjudanden och det är klart att jag känner mig smickrad. Men faktum är att det ställer till det en massa för mig! Då måste jag ju välja! Och jag VILL inte välja, för sist jag valde så blev det så galet, så galet! Jag kan inte skriva mer än så just nu, det hela är lite småhemligt.

Ja, och så i natt hände något som inte hänt på väldigt, väldigt länge. Jag trodde jag drömde, men egentligen var det ett minne. Jag hade glömt hur det känns när förträngda minnen letar sig fram och upp till ytan. Omtumlande och förvirrande. Jag har haft den där känslan i kroppen hela dagen, men försöker att inte tänka så mycket på det. Jag vet av erfarenhet att ju mer jag tänker på det och försöker frammana minnet för att det ska bli klarare och tydligare, desto suddigare blir det. Det bästa är att bara låta det vara, det kommer när jag är redo.

Nu; sängen. Imorgon MÅSTE jag åka till gamla jobbet och hämta mina saker och lämna nyckel och jourtelefon. Jag gruvar mig! Ångesten väller upp av bara tanken!

Kämpa på

Jodå, vi kämpar vidare. Det går framåt. Frågan är bara – vad ska vi göra nu? Kärleken vill byta myndighet (vilket i praktiken är en omöjlighet). Då måste vi flytta. Men nu har ju jag fått jobb. På stora djursjukhuset. Och just nu är det ju där och bara där jag vill jobba! Aldrig mer liten klinik!

Så planen just nu är: vi avvaktar till hösten. Kärleken börjar sin nygamla tjänst på fredag. Jag börjar på stora djursjukhuset i april. Om jag får vara kvar där även efter sommaren söker sig Kärleken till Stockholm. Då får vi bo mittemellan huvudstaden och stora djursjukhuset. Om jag inte får vara kvar på stora djursjukhuset, så söker sig Kärleken till västsverige istället. Och jag får börja leta jobb, vilket som helst till att börja med.

Jag blir alldeles matt bara jag tänker tanken att flytta, byta jobb, byta förskola, hitta hus… ja, allt.

Men så länge jag har min Kärlek och min älskade kråkunge, så är det värt att fortsätta kämpa. Frågan är bara; när ska livet sluta handla om att kämpa och bara om att leva? Det var så ett tag, när allt liksom bara flöt på. Men sedan i höstas har det bara varit motgång på motgång på smärre katastrof för oss alla i familjen.

Jag börjar bli trött på att kämpa, trött på den där gnagande oron som ständigt finns i magen och som knyter sig i alla mina muskler och orsakar värk och en stelhet som gör att jag knappt tar mig ur sängen på morgonen.

Jag säger bara, tack kosmos för min underbara, finaste lilla kråka! När jag ser hennes leende blir allt bra igen. När jag hör hennes skratt kan jag inte låta bli att skratta. Tack för alla hennes tokiga infall och hennes häftiga humör. Tack för min älskade Kärlek. Tillsammans är vi starka, vi tre. Tillsammans är vi oslagbara!

Ilskan

Jag har ett vrak till Kärlek här hemma. Ledsen, trött, bitter, arg. Okoncentrerad.

Sättet han blir behandlad på av sin arbetgivare är… ja, det gränsar till tortyr.

Så jag städar, lagar mat, lämnar och hämtar på dagis, nattar, går upp varje gång kråkan vaknar. För Kärleken orkar inte. Kan inte. Sitter och spelar hjärndöda tv-spel hela kvällarna som han inte kan pausa, så varje gång kråkan vaknar måste jag gå upp. Och eftersom han hänger så lite med kråkan, så är det bara mamma som gäller. Mamma som ska natta, mamma som ska byta blöja, mamma som ska mata.

Jag gör det gärna, jag vill göra allt för att min Kärlek ska må bra. Han har ställt upp så enormt på mig när jag mått dåligt. Men jag vill ha honom tillbaks.

Jag är arg! Så vansinnigt arg och ledsen!

Jag vill ha tillbaks min Kärlek! Det här är inte han! Den där bittra, cyniska människan som sitter och spyr bittergrön galla i soffan är inte min Kärlek.

Fan ta er, alla beslutande på Polismyndigheten i Uppsala län. Fan ta er alla!

Lågtryck

Märkligt. I natt drömde jag att jag hade lågt blodtryck och svimmade titt som tätt. I natt när jag var upp till kråkan kunde jag inte gå upprätt, var tvungen att gå dubbelvikt för att inte svimma ihop.

I morse vaknade jag av att kråkan låg och pratade om stora och små stjärnor. Reste mig upp, försiktigt, och sen fick jag kravla mig upp från golvet när jag kvicknade till från svimningen.

Idag kan jag inte stå eller gå upprätt några långa stunder innan det svartnar. Jag har hjärtklappning (såklart, hjärtat jobbar hårt för att hålla trycket uppe) och är lite lätt kallsvettig. Jag har sällan sett mig själv så blek.

Om jag inte visste att det inte är något allvarligt fel på mig, så hade jag nästan blivit rädd och orolig. Men hjärtat är kollat i kvadrat och kubik, på längden, tvären och höjden. Alla andra parametrar är också utan anmärkning. Hb och järndepåer ua. Lever och njurar ua. Jag har inte epilepsi och inte diabetes, inte addison och inte någon mystisk blödning och ingen annan sjuka heller. Jag har bara extremt lågt blodtryck av okänd anledning.

Jag har ätit och druckit, kissat och bajsat. Sovit bra i natt. Känner mig inte sjuk. Bara väldigt, väldigt blek.

Kärleken är på väg hem, det känns inte tryggt att ha ansvar för en vild kråka när man inte kan stå på benen utan att svimma ihop.

Fantomsmärta

Efter två nätters bra sömn från kråkan, så börjar det om med att vakna ofta och länge. Igår kväll/natt var hon vaken mellan 22 och 02. Man blir lite lätt less. Om man säger så. Sen vaknade hon två eller om det var tre gånger fram till kl 8. Tur att det var min tur att ha sovmorgon :)

Det mysigaste idag var när jag låg i den varma, goa sängen och hörde Kärlekens mörka röst på nedervåningen “humhumhum” och sen en liten, liten kråkröst som svarade “dadabadabidoda”. Mitt hjärta svällde av värme och kärlek till min lilla underbara familj!

Idag har det varit plusgrader och där med kramsnö. Kärleken tog med sig Siska på joggingtur och efter mycket om och men fick jag på kråkan overallen och vi gick ut och gjorde en snögubbe och en snölykta. Alltså, kråkan ville gå ut, men inte sätta på sig overallen. Nehe, men då stanar vi inne då. Vråååål, stoooora tårar. Ska vi gå ut? Jaa! Kom så sätter vi på overallen, då. Lyfter upp barnet som blir som en påse sand och vägrar sitta still och ta på overallen. Nehe, då stannar vi inne då. Vrååål, stooora tårar. Och så vidare. Snark!

Hur som helst. Vi gjorde alltså en snögubbe och en snölykta. Eller, mamma gjorde, kråkan hojtade “LÅLL” varje gång hon lyfte upp en klutt snö som bakat ihop sig till något bolliknande :) När Kärleken och Siska kom tillbaks hade hyresvärden kommit ut med sina två hundar och Siska och Britta lekte järnet i snön. Det bara sprutade snö om dem :) Bosse stod mest och knorrade och tyckte att tjejerna betedde sig jäkligt illa. Det är en liten farbror polis, det där. Man får inte bete sig eller se ut hur som helst, faktiskt. Då får man en utskällning och kommer man för nära får man smaka på gaddarna.

Men Britta sprang och Siska efter och tjo vad det gick! Siska kommer ha träningsvärk imorgon, så mycket motion har hon nog inte fått sen… ja sen typ aldrig.

Kråkan har inte ätit någon riktig mat alls idag. Sitta vid bordet? Skulle inte tro det. Springa omkring och ropa “TINGE” (springer)? Jepp. Hela tiden.

Håhåjaja. Det är inte lätt att vara kråkmamma alla dagar. Men roligt är det för det allra mesta.

För övrigt har jag brutala fantomsmärtor där jag en gång i världen hade vadmuskler, lårmuskler och magmuskler. Det började igår. Det känns ungefär som om de där hinnorna man har runt musklerna är inflammerade – det är inte inne i musklerna det gör ont. Inte har jag gjort något för att dra på mig träningsvärk heller. För att vara intim med min Kärlek ger mig INTE träningsvärk. Åtminstone inte i vaderna!

Men alltså, upplys en hypokondriker – muskelvärk utan några andra symtom. Jag funderar på om fläskfilén jag åt på mammas födelsedag var full med trikiner och jag fått trikinos ;)

Men ni doktorer som eventuellt läser – ska jag ringa vårdcentralen imorgon?

Sara

Nu är vi hemma hos Kärleken igen.

Jag hade lite tankar på att stanna kvar tills på lördag, men när jag hörde hur bedrövlig Kärleken lät på telefon, så kände jag bara att jag måste åka hem och krama om honom. Det går inte an att sitta ensam hemma när man mår så som han mår.

Så igår packade vi bilen full med kråksaker och med Siska-saker och så styrde vi kosan nordösterut.

Kråkan somnade i Vargön och vaknade i Hova. Jag hade väntat mig skrikfest resten av vägen, men vi satt och pratade om alla stora lastbilar vi körde om och så pratade vi om Mamma Mu. När humöret blev lite småuselt började jag langa bak lite äpplebitar och när hon lessnat på äpple blev det välling. När den var slut langade jag bak en liten bok och när hon lessnat på den en liten leksaksbil. Så fortsatte vi tills att alla leksaker jag hade förberett med var slut. Då fortsatte vi in på Bokstavskexen. När vi passerat Västerås lessnade kråkan och tjöt en liten stund, men då var vi ju nästan framme i Enköping där vi stannade och handlade.

Kråkan fick en banan och så tittade vi på fiskarna i akvariet vid fiskdisken. Lycka för ett litet kråkbarn!

Det blev ett kärt återseende av alla hennes bollar och av traktorn. Pappan hade inte kommit hem från jobbet än, men när han gjorde det blev det om möjligt ännu bättre att vara hemma. Det tjöts “PAPPA” för full hals och kramades och kramades och kramades!

Min ljuvliga lilla familj!

Siska klarade resan bra, hon med. Hon fick sitta i framsätet med mig, kråkan blev alldeles för distraherad när Siska satt där bak, så hon kunde inte somna.

Och Siska verkar ha funnit sig väl till rätta här hemma. Hon har fått en fäll i hallen där hon sover och verkar ta det ganska lugnt i största allmänhet.

Idag tog vi en promenad i det alldeles ljuvliga vädret. Siska fick dra kråkan i pulka, men när vi kom in på grusvägen släppte jag Siska, så då fick pappan dra kråkan istället.

Det är så skönt att komma ut! Det finns liksom ingen anledning att gå ut och gå när man inte har hund. Det är skittrist, rent ut sagt. Men med hund kan jag promenera nästan hur långt som helst utan att lessna.

Mamma ringde på eftermiddagen och frågade hur det går med Siska. Hon erkände faktiskt att hon saknade “den där byrackan” som hon uttryckte det :) Såklart hon gör! Konstigt vore det väl annars?!

Jag har just läst två böcker av en, för mig, okänd författare. Sara Lövestam. Inte nog med att hon är snygg så klockorna stannar, (jag menar SLURP! Jag vet både ett och annat jag skulle kunna tänka mig att göra om jag inte vore löjligt kär i min Kärlek.) tjejen kan SKRIVA! Och är klok som en bok och smart som… här tog liknelserna slut. Jag har bara en uppmaning: LÄS!

Nu är tid att skrika

Idag är välrdens bästa mammas födelsedag! Hipp Hipp Hurra för min mamma som fyller 70 år idag!

Kråkan lät mamman få 3½ timmes sömn i natt, så mormödrarna tog hand om kråkis på förmiddagen medan jag sov. Men först sjöng vi såklart för jubilaren.

Till fikat blev det tårta. Även för kråkan. Och kex. Namnamnam!

Sen fick vi kamma till oss och kliva ur våra pyjamasar. För på eftermiddagen åkte vi till grannstaden för att gå på lokal som det heter.  Första gången på restaurang för kråkan. Vi valde naturligtvis en restaurang där man kan ha med sig barn, så det blev inget überflådigt.

Jag satte på Totoro på datorn och kråkan fick äta av kusin Lillans kebabpizza. Dessutom blev det välling, ett äpple och en halv banan. Sen tog batterierna på datorn slut och kråkan ägnade sig åt att springa runt, runt samt klättra upp och ner på stolarna. Det blev bara ett litet illtjut när mamman inte ville resa sig från stolen för att kråkan skulle klättra på den.

Det var en mätt och trött liten kråka som somnade i bilen på vägen hem och var rent otröstlig innan hon fick på sig pyjamasen och landa i sängen. Vi fick skippa tandborstningen.

Nu har det där som jag gått och varit så arg över nått media. Jag har såklart lagt mig i debatten, jag kan inte hålla käften – den är alldeles för stor för det. Käften alltså. Jag blir helt vansinnig på detta och Kärleken mår så dåligt att jag kan gråta när jag hör hans röst i telefon.

Jag vill att alla ska veta och höra och se vad det är som pågår. Svågerpolitik. Frimureri. Bastuklubb. Så kan man beskriva Polismyndigheten i Uppsala Län!

Läs och hjälp mig skrika! Det här är FEL!

Gosh…

… nu var det sådär längesen igen!

Jo, jag vikade två dagar på akuten på stora djursjukhuset och det var ju DÄRFÖR jag blev veterinär! Så. Himla. Kul! Jag kände mig hemma. Och uppskattad. Jag fick så många kramar och ryggdunkningar och glada tillrop under dagarna att jag blev alldeles varm och njuk inuti.

De ville ha mig där!

De kanske till och med tycker om mig… lite…

Och jag inser hur fantastiskt svältfödd jag varit på kollegor, på nära samtal, på att bolla, på att använda den där grå klumpen jag har mellan öronen, på uppskattning.

Jag pratade länge och väl med personalansvariga, berättade om förra jobbet, vad som hänt, hur jag mått. Grinade och bar mig åt. Men var fullkomligt ärlig och mig själv.

Det verkar som om jag kan få börja jobba där i april och åtminstone över sommaren. Jag vill vara kvar där. Så känns det nu i alla fall. Jag vill aldrig någonsin mer jobba på en liten klinik. Jag vill aldrig någonsin mer vara så skyddslös.

På stora djursjukhuset kan jag få en specialistkompetens om jag vill. Och det är klart att jag vill. Om jag får. Om jag får vara kvar.

Sen pågår det andra saker som kan få vem som helst att bli upprörd och förbannad, men mer än så kan jag inte säga. Det har inte med mig att göra och jag är lite belagd med munkavle.

Men jag säger bara – politik – fifan för politik! Det är något som är galet när ens arbetsmiljö är sån att man måste spela in samtal man har med sina chefer…

Nu är jag hemma hos mor. Jag och kråkan åkte hit i onsdags för att överraska. Mor fyller ju 70 på onsdag :)

Resan ner gick bra, kråkan sov 2½ timme – ända till Götene. Sen satt hon och hojtade om vidkraftverken som hon tyckte var stora klockor som snurrade. “Tooor kocka lolla” hojade hon säkert trehundra gånger (stor klocka snurrar).

Jo, mor blev överraskad :) Och glad.

Vi fördriver dagarna med att hälsa på vänner och familj, leker med Lillan, Linis, Abbe och Pocken. Vi leker en del med mormödrarna och Siska också, såklart.

Men det matvägras och det sovs uslare än ever. En bra natt vaknar hon varannan timme. En dålig natt 2-3 ggr/timme.

När ska min underbara lilla kråkunge lära sig att sova som folk? Jag längtar! Det borde vara dags nu, tycker jag. Hon blev 20 månader för tre dagar sedan. Vänder det inte snart får jag prata med BVC igen. Jag orkar inte… Just nu har hon gapat och skrikit en timme och jag går in med jämna mellanrum och klappar om henne.

Jo, vi har bestämt att Siska ska följa med mig och kråkan hem när vi åker hemåt igen. Jag har ju inget jobb och jag kommer mig inte ut annars, om jag inte har hund. Och mormödrarna vill gärna vara hundfria. Återstår att se hur det går med Kärlekens allergi.

Nej, dags att hoppa i säng och försöka få lite sömn så jag orkar hålla kråkans tempo även imorgon.

Heldagar

Gissa vem som ska jobba heldagar på akuten på stora djursjukhuset på torsdag och fredag? :)

Det känns kul! Det ska bli roligt att jobba där igen! Trots att det tar mig nästan en timme dit och trots att det är uselt betalt. Det ska bli kul att jobba på akuten! Mitt favoritplace to be!

Jag minns inte ens när jag senast tyckte det skulle bli kul att åka till jobbet… Jag vet inte om jag någonsin tyckte att det förra jobbet var kul. Men det kan också vara att slutet av min anställning blev så vidrig att det liksom har svärtat ner mitt minne av hela anställningen. Jag menar, jag trivdes ju bra med sköterskorna och vi hade kul och trevligt. Mina chefer såg jag ju nästan aldrig till, jag jobbade ensam mest hela tiden.

DET ska bli kul! Att ha kollegor! Att få lite action. Inte titta i fem hundöron, två kattmunnar, vaccinera sju katter och fem hundar och titta på tre urinprov och undersöka en kliande hund per dag. Ge mig lite akuta hemorragiska gastroenenteriter, några diskbråck, några frakturer, några pancreatiter, några sårskador. En och annan pyometra, kanske. En kramphund går också bra.

Ber en stilla bön att kråkan slutar upp med att skrika flera timmar per natt nu, så jag orkar. Natten till idag skrek hon nästan 4 timmar. Suck och stön.

God natt!