Sara

Nu är vi hemma hos Kärleken igen.

Jag hade lite tankar på att stanna kvar tills på lördag, men när jag hörde hur bedrövlig Kärleken lät på telefon, så kände jag bara att jag måste åka hem och krama om honom. Det går inte an att sitta ensam hemma när man mår så som han mår.

Så igår packade vi bilen full med kråksaker och med Siska-saker och så styrde vi kosan nordösterut.

Kråkan somnade i Vargön och vaknade i Hova. Jag hade väntat mig skrikfest resten av vägen, men vi satt och pratade om alla stora lastbilar vi körde om och så pratade vi om Mamma Mu. När humöret blev lite småuselt började jag langa bak lite äpplebitar och när hon lessnat på äpple blev det välling. När den var slut langade jag bak en liten bok och när hon lessnat på den en liten leksaksbil. Så fortsatte vi tills att alla leksaker jag hade förberett med var slut. Då fortsatte vi in på Bokstavskexen. När vi passerat Västerås lessnade kråkan och tjöt en liten stund, men då var vi ju nästan framme i Enköping där vi stannade och handlade.

Kråkan fick en banan och så tittade vi på fiskarna i akvariet vid fiskdisken. Lycka för ett litet kråkbarn!

Det blev ett kärt återseende av alla hennes bollar och av traktorn. Pappan hade inte kommit hem från jobbet än, men när han gjorde det blev det om möjligt ännu bättre att vara hemma. Det tjöts “PAPPA” för full hals och kramades och kramades och kramades!

Min ljuvliga lilla familj!

Siska klarade resan bra, hon med. Hon fick sitta i framsätet med mig, kråkan blev alldeles för distraherad när Siska satt där bak, så hon kunde inte somna.

Och Siska verkar ha funnit sig väl till rätta här hemma. Hon har fått en fäll i hallen där hon sover och verkar ta det ganska lugnt i största allmänhet.

Idag tog vi en promenad i det alldeles ljuvliga vädret. Siska fick dra kråkan i pulka, men när vi kom in på grusvägen släppte jag Siska, så då fick pappan dra kråkan istället.

Det är så skönt att komma ut! Det finns liksom ingen anledning att gå ut och gå när man inte har hund. Det är skittrist, rent ut sagt. Men med hund kan jag promenera nästan hur långt som helst utan att lessna.

Mamma ringde på eftermiddagen och frågade hur det går med Siska. Hon erkände faktiskt att hon saknade “den där byrackan” som hon uttryckte det :) Såklart hon gör! Konstigt vore det väl annars?!

Jag har just läst två böcker av en, för mig, okänd författare. Sara Lövestam. Inte nog med att hon är snygg så klockorna stannar, (jag menar SLURP! Jag vet både ett och annat jag skulle kunna tänka mig att göra om jag inte vore löjligt kär i min Kärlek.) tjejen kan SKRIVA! Och är klok som en bok och smart som… här tog liknelserna slut. Jag har bara en uppmaning: LÄS!