Kämpa på

Jodå, vi kämpar vidare. Det går framåt. Frågan är bara – vad ska vi göra nu? Kärleken vill byta myndighet (vilket i praktiken är en omöjlighet). Då måste vi flytta. Men nu har ju jag fått jobb. På stora djursjukhuset. Och just nu är det ju där och bara där jag vill jobba! Aldrig mer liten klinik!

Så planen just nu är: vi avvaktar till hösten. Kärleken börjar sin nygamla tjänst på fredag. Jag börjar på stora djursjukhuset i april. Om jag får vara kvar där även efter sommaren söker sig Kärleken till Stockholm. Då får vi bo mittemellan huvudstaden och stora djursjukhuset. Om jag inte får vara kvar på stora djursjukhuset, så söker sig Kärleken till västsverige istället. Och jag får börja leta jobb, vilket som helst till att börja med.

Jag blir alldeles matt bara jag tänker tanken att flytta, byta jobb, byta förskola, hitta hus… ja, allt.

Men så länge jag har min Kärlek och min älskade kråkunge, så är det värt att fortsätta kämpa. Frågan är bara; när ska livet sluta handla om att kämpa och bara om att leva? Det var så ett tag, när allt liksom bara flöt på. Men sedan i höstas har det bara varit motgång på motgång på smärre katastrof för oss alla i familjen.

Jag börjar bli trött på att kämpa, trött på den där gnagande oron som ständigt finns i magen och som knyter sig i alla mina muskler och orsakar värk och en stelhet som gör att jag knappt tar mig ur sängen på morgonen.

Jag säger bara, tack kosmos för min underbara, finaste lilla kråka! När jag ser hennes leende blir allt bra igen. När jag hör hennes skratt kan jag inte låta bli att skratta. Tack för alla hennes tokiga infall och hennes häftiga humör. Tack för min älskade Kärlek. Tillsammans är vi starka, vi tre. Tillsammans är vi oslagbara!