Oh no!

Jag trodde jag var sjuk, jag med. Kärleken har varit hemma sjuk i snart en vecka. Någon mystisk magåkomma som inte smittat av sig på varken kråkan eller mig. Men jag trodde igår att jag höll på att bli sjuk. Kände mig riktigt, riktigt risig.

I morse kom förklaringen.

Alla äckelmagade kan ju sluta läsa typ nu. Ja, jag tänker skriva om mens och sånt snusk.

Alltså AJ! Ja, jag har fött barn och det gjorde ondare, helt klart! Men AJ! Jag vet att det gör värre ont de här jobbiga månaderna om jag använder tampong, så idag blev det binda. Men sen kom kråkan hem från dagis och hon ville vara ute och jag ville vara ute med henne. Med tanke på den rikliga nederbörden blev det tampong – kände inte riktigt för att välja mellan två onda alternativ – antingen springa in tre gånger i timmen och byta (och dra på mig kråkans vrede när hon måste följa med in) eller inte bry mig om att byta och visa min blodiga ända för hela gården.

Istället valde jag det sämsta av alla alternativ – tampong.

När vi varit ute en halvtimme sisådär kom de första kramperna. Inga problem, lite profylaxandning ståendes på huk, bara. Senf förflyttade sig kråkan ner på grusvägen och upp på grannens slänt där hon brukar springa upp och ner och upp och ner och upp och ner i ett par timmar eller så. Där slog det till på riktigt. Så att säga.

Jag skojar inte – det svartnade för mig när kramperna kom, jag liksom säckade ihop i en hög på grusvägen. Försökte ropa på kråkan att komma, men det sket ju hon i att mamman höll på att dö.

Så jag kravlade mig fram till henne, lyfte med mycket möda och stort besvär upp henne och började bära henne mot hemmet. Jag orkade kanske 20 meter, sen kunde jag inte gå längre. Jag satte ner henne och stod på alla fyra på vår gräsmatta och kallsvettades och profylaxandades. Åh herregud! Zeh pain!

Inte hade jag telefonen med mig ut heller!

Jag kravlade mig in medan kråkan höll till i slänten. Bad en bön att inget hemskt skulle hända den minut det tar för Kärleken att ta på sig kläder och komma ut.

Det gjorde det inte.

Det blev bättre av att avlägsna tampongen, men alltså, jag skojar inte, det gjorde så jäkla ont att dra ut den att jag trodde jag skulle svimma sittande.

Sen dess har jag småsvimmat och mått illa av smärta till och från.

Den som ändå hade något mer potent än Alvedon att ta till! (Be mig inte ta NSAID  (Ipren, Voltaren, Magnecyl, aspirin, Naproxen, Orudis och alla andra rävgifter.), jag vill aldrig mer ha en anafylaktisk reaktion. Never!)

Men jag ska se det från den ljusa sidan. Att jag har mens betyder att jag är fertil och kan skaffa fler små illbattingar om jag vill. Och jag kan fortfarande kissa, så uppenbarligen har jag inte lika ont som jag hade pre kråkan. Och det är ju bra!