Baka baka

… liten kaka.

Det är ungefär vad jag och kråkan ägnat oss åt idag.

För på förmiddagen sov jag och när kråkan vaknat från sin middagslur gick vi ut till sandlådan och där bakades det sandkakor. I tre timmar bakade vi sandkakor. Nu står det 33 små sandkakor på rad längs sandlådekanten och fem stora sandkakor mitt i sandlådan.

Jag ljög nog förresten, det var inte tre timmar. Det var kanske två och en halv. En halvtimme ägnade vi oss åt att gå ner till landsvägen, hämta posten och lasta flaket på trehjulingen fullt med sten. Samt att hoppa upp och ner för en liten mur. Nej, kråkan kan inte cykla på trehjulingen, men den skulle följa med lika fullt. Så jag fick bära den.

I mitt klena tillstånd trodde jag att jag skulle lämna in där ett tag. Det är svårt att andas med luftvägarna fulla av var och slem har jag märkt.

Jag tjatade och mutade med allt jag kunde komma på för att vi skulle gå in när det nästan var kväll. Inget hjälpte. Kråkan satt kvar i sandlådan och jag orkade inte bära henne. Jag låtsades helt sonika gå in och tänkte att då lär hon väl följa efter. Men, nej. Hon satt där hon satt och gjorde sandkakor. Jag grejade i rabatterna på framsidan och vad hon gjorde på baksidan har jag ingen aning om. Antagligen gjorde hon sandkakor. Till slut kom hon runt hörnet och satte sig i pulkan som fortfarande står kvar bredvid trappan.

Men in, det tänkte hon inte komma. Hon gick runt till sandlådan igen när hon såg att jag var där.

Det var då jag fick ta till den grövsta av alla mutor: Totoro. Det hjälpte.

Det var en hungrig liten tjej (inte ätit annat än frukost på dagen och klockan var 16.15 när vi kom in. Lunch vägrade hon äta.) som satte i sig välling, smörgås och en full tallrik makaroner och kyckling.

Jag hoppas att hon sover bättre i natt. Natten till idag var hon vaken mellan 23 och 2.30, jag fick gå in till henne kanske var tionde minut, oftare ibland, mer sällan ibland. Sen somnade hon, men vaknade en gång i halvtimmen fram till gryningen. Jag tror hon håller på att bli sjuk, hon med. Nu ligger hon och hostar och hostar och hostar uppe på sitt rum. Jag hoppas hon lyckas somna snart.

Det är bara att sätta igång med alla mediciner igen. Airomir, Flutide och Singulair. Vi har klarat oss helt utan mediciner i snart en månad nu.

Somna nu, älskade lilla barn, så jag också får sova.

Kärleken jobbar kväll och jag är helt slut efter alla timmar ute. Jag är alldeles vimmelkantig och trodde jag skulle säcka ihop ett tag när jag plockade i köket. Måste vila. Måste bli frisk snart!