Kramp

Jag känner mig nästan helt frisk, förutom den produktiva hostan.

Kråkan är långt ifrån frisk.

Kärleken åkte iväg in till Uppsala för ett läkarbesök. Kråkan och jag satt och tittade på I Drömmarnas Trädgård, hon satt i mitt knä. Plötsligt drog hon upp sina ben och böjde sig framåt och började skaka våldsamt.

Jag vände på henne så hon låg halvt på rygg, halvt på sidan. Hon skakade i hela kroppen, det gick inte att få kontakt med henne och hon var blå om läpparna.

Skräcken. Alltså, skräcken! Den överträffar allt jag någonsin varit med om i hela mitt liv, inräknat överfall och övergrepp och dödshot. Ändå begrep jag med den logiska delen av hjärnan att hon hade feberkramp och att det är ofarligt. Men en sådan skräck är oresonlig. Jag haffade telefonen med ena handen, kollade att kråkan fick luft och andades med den andra, kände på pulsen och höll henne intill mig medan jag pratade med 112.

Sen släppte krampen och kråkan var lite förvirrad, men fick genast fin färg, hon var fortfarande ryckig i armarna och benen och pratade en massa strunt.

Jag fick prata med en rar ambulanssjuksköterska där jag fick instruktioner. Ännu mer febernedsättande, mer vätska (hon dricker helt ok, men vill inte äta) och krampar hon igen kommer de med en ambulans.

Nu sover hon och jag sitter och gråter och är helt skakis.

Händer det Elvira något så skjuter jag mig ett skott för pannan!