Tapperhetsmedalj!

Dagens tapperhetsmedalj går helt klart till mammas lilla hjärtegryn!

Jag ringde till Elviras läkare i förmiddags och vi fick komma med en gång, så fort vi kunde. Det var bara att kasta på sig kläder och åka.

Hon gillar verkligen inte det där stället! Eller jo, väntrummet är kul, där finns det massor av roliga leksaker och en rutschkana! Det är tanterna i vita kläder som är hemska, enligt kråkan. Att väga sig var riktigt pestigt!

Och att gå in till doktorns rum var också riktigt hemskt. Men när hon fick se att doktorn hade ett stetoskop, precis ett sånt som mamma har, då gick det plötsligt jättebra. Elvira har ju fått lyssna på sig själv och på mamma och på Siska med mammas stetoskop och det vet hon ju att det inte är läskigt eller farligt.

Hon satt prick still och alldeles tyst när läkaren lyssnade och även när hon tittade i öronen, klämde på halsen och på magen. Det var lite värre att bli tittad i halsen, men det gick så fort att hon inte hann hetsa upp sig.

Sen fick vi inhalera lite och efter det kom det värsta – ett stick i fingret! Jag tror inte att det var själva sticket som var så hemskt, det var att bli fasthållen och tvingad till något hon inte ville som var det hemska. Men när mamma berättade att man får ett plåster sen, då blev det lite lättare att stå ut. Hon är ju lite plåstertokig, den här lilla kråkan :)

Sen gick hon runt lite i väntrummet och visade sitt plåster för rutschkanan och berättade för den att det kom blod på fingret och att då får man plåster.

Efter en kvart inhalerade vi igen och mamma “råkade” läsa att CRP var <8 (dvs att snabbsänkan var normal) och lättnaden var stor. Ingen lunginflammation! Ingen bakterieinfektion! “Bara” influensa.

Innan vi gick, så lyssnade doktorn med stetoskopet igen och så fick kråkan dricka en slurk Betapred. Ett nytt recept med Singulair fick vi också samt ordination på att öka dosen Flutide till 2×3 puffar och sedan nertrappning av kortisonet när hon är bra i luftvägarna igen.

Kråkan fick ett bokmärke och en ring innan vi åkte.

Det var en väldigt trött och febrig liten tjej som somnade som en sten i bilen på vägen hem. Av med ytterkläderna och så lite välling innan hon fick lägga sig och sova middag.

Tyvärr vaknade hon med väldigt, väldigt hög feber och var helt otröstlig inte alls långt senare, så då fick det bli mer Ipren och en massa bärande tills febern gått ner igen.

Det känns som om man begår hemska övergrepp varje gång man ger henne medicin och hon inte vill. Singulairen rör vi bara ner i lite fruktpuré, så den slinker ner utan problem, men Iprensupparna är inte så populära! Hon gråter och skriker hysteriskt när man säger att hon ska få sån där medicin i rumpan. Hon vill verkligen inte, men hon måste ju. Och supparna funkar så mycket bättre än flytande, för vill hon inte ha det flytande så skriker hon så hemskt att hon nästan kväver sig när man sprutar in medicinen i munnen. Det går så snabbt att bara stoppa in en supp, men samtidigt är det hemskt att göra så mot henne när hon inte vill.

Och innan hon skulle sova och vi skulle inhalera fick hon totalpanik och bara vägrade. Vi fick vara två som höll fast henne för att det skulle gå att få i henne Flutiden. Hon måste ju verkligen ha den, det går inte att förhandla bort den. Det är bara för henne att stå ut, men det känns riktigt vidrigt att göra så mot sitt eget barn, trots att jag vet att det är för hennes eget bästa. Hon vet ju inte att det är för hennes eget bästa.

Nu är jag solo hemma med kråkan medan pappan är i huvudstaden och roar sig. Hon verkar sova lite lugnare än tidigare nätter, men när hon vaknar är hon tröstlös och jag måste ta upp henne och krama och pussa och nynna och gå omkring med henne tills hon lugnar ner sig innan hon kan lägga sig ner och somna om. Jag vet inte vad det är – kanske någon reaktion på allt som varit idag. Alla hemska tvång som mamma utsatt henne för :(

Nu hoppas jag att febern snart släpper och att andningen fungerar bättre om ett par dagar när Flutiden och Singulairen har effekt.

Mammas tappra lilla krigarkråka. Lilla älskade barn som är så himla, himla sjuk. Om jag kunde så skulle jag byta med dig, det gör ont i hela mig av att se henne så sjuk och må då dåligt.

Nu ska jag fortsätta frysa in de där 16 kilona nötfärs vi köpte av en bonde igår. Vi kommer inte behöva köpa kött på ett år, allra minst!

Ingen bättring

Än så länge ingen bättring i kråkans allmäntillstånd. Riktigt otäck hosta och hög feber så snart det febernedsättande går ur kroppen.

Nu vågar jag inte vänta längre, nu ringer jag hennes läkare och ber att få komma.

Stackars, stackars lilla barn! Och stackars föräldrarna som inte får sova på nätterna och inte vila på dagarna. Jag har burit mig till högersidig ischias.

(Dessutom tvingas vi titta på Mamma Mu om och om igen precis hela dagarna. Det är bara sex avsnitt och varje avsnitt är kanske tio minuter långt. Inse hur många gånger man måste se samma avsnitt varje dag! Men ibland vill hon se på Dissi (=Upsi Daisy = I Drömmarnas Trädgård) :) )