Det här med förtryck

Här sitter vi i västvärlden och förfasar oss över det kvinnoförtryck som många av länderna i mellanöstern ägnar sig åt. “Där får ju kvinnorna inte ens gå ut utan slöja utan att åka på stryk!”

Och jag frågar mig: är vi så mycket bättre? Verkligen?

I Sverige 2012 måste en kvinna tåla att bli mobbad och dödshotad om hon visar sig offentligt med orakade armhålor.

Och det här med slöjförbud… Jag begriper inte hur “folk” kan vara så inskränkta och rent ut sagt dumma i huvudet!

Sepideh och hennes man Amir flyr till Sverige från Iran. I sitt hemland har Sepideh inte fått gå i skola eller ta ett arbete. Hon har varit hemma och tagit hand om barn och hushåll medan Amir försörjt familjen.

När Sepideh kommer till Sverige får hon gå en SFI-kurs. Hon får studera och arbeta, röra sig fritt i samhället, precis som vilken annan svensk som helst.

Men då kommer nån jäkla svennebanan och säger att det är kvinnoförtryck att tvinga kvinnor att bära slöja (liksom det, i mina ögon, är kvinnoförtryck att “tvinga” kvinnor att raka bort hår på ben, kön i och armhålor). Ponera att det blir slöjförbud. Kvinnorna förbjuds att bära slöja. Sapideh får inte längre klä sig i hijab.

Vad tror du händer då? Tror du Sapideh får lov av sin islamske man att röra sig fritt ute i vårat samhälle? Gå i skolan, arbeta, träffa människor?

Jag tror att problemet är så mycket djupare än så. Jag tror inte man minskar kvinnoförtrycket i mellanöstern genom att förbjuda islamska kvinnor att bära slöja i Sverige! Tror man det är man så naiv att det borde vara olagligt!

Förflugna ord

Ibland undrar jag varför jag säger som jag gör. Ibland ramlar orden bara ur mig, utan att de passerat granskningsfiltret i hjärnan. I samma stund som jag hör orden som smiter ifrån mig, så vill jag ta dem tillbaka. Men det går ju inte.

Ibland är det allvarliga saker jag säger. Saker som sårar och gör ont. Ibland är det bara korkade och dumma saker.

Som idag när kråkan satt och åt lunch. Hon åt så duktigt med skeden, men rätt vad det var la hon ner skeden och åt med fingrarna. Genast kastade sig orden ur mig, helt utan min egen förskyllan (jag vet att så inte är fallet, men det känns så).
- Nej, inte äta med fingrarna.

Och sekunden senare, när jag hörde vad jag sagt:
- Eller jo, gör det.

Vad kom det där ifrån?! Vilken nazidel av min hjärna hittade på det där?! Klart ungen ska äta med fingrarna om hon vill! Hon är ju för sjutton inte ens två år gammal! Både jag och Kärleken anser att det är näst intill en mänsklig rättighet för barn att få äta med fingrarna och kladda med maten! Så länge intentionen är att maten ska in i munnen, så får man göra nästan vad som helst med maten i det här huset. Man får äta direkt från tallriken med munnen som en hund, man få äta med fingrarna, man får äta med kniv, gaffel, sked, man får lägga maten på bordet och äta den därifrån. Men, man får inte kladda och leka med maten för kladdandets och lekandets skull. Och man får inte mata hunden eller kasta mat omkring sig. Men det finns undantag där med. När kråkan äter fruktpuré med fingrarna, så kommer det liksom naturligt att man måste rita på bordet med purén. Hur ska man kunna låta bli? Jag skulle inte kunna låta bli, om jag någonsin åt puré med fingrarna!

Blir man kladdig går det att tvätta, både barn och kläder går att tvätta. Blir bordet kladdigt kan man torka av det. Blir golvet kladdigt kan man torka av det. Hunden äter upp eventuellt spill på golvet.

Det är genom att experimentera som man lär sig. Det tror i alla fall jag! Hur ska man veta hur potatismos är beskaffat om man inte fått känna på det? Med alla sina sinnen! Eller smör. Eller mjölk. Eller makaroner.

Och jag har inte sett en tonåring som inte lärt sig äta ordentligt med bestick.

Så kladda på du, mitt älskade lilla barn! Ibland säger mamma dumma saker, men jag är inte sämre än att jag kan ångra mig.