Lösenord

Innan jag går och knyter mig så måste jag meddela att jag kommer att byta lösenord. Det var väldigt längesen jag gjorde det, har jag kommit fram till och jag har inte någon direkt koll på vilka av er som har lösenordet just nu.

Så om du vill fortsätta (eller börja) läsa de lösenordsskyddade inläggen, så släng iväg ett mail till mig på supersoniczorro krumelur yahoo punkt se. Skriv gärna lite om dig själv om jag inte vet vem du är, om du har någon blogg eller så. Jag är inte jätterestriktiv med lösenorden, jag skriver väldigt sällan något väldigt hemligt, det brukar mest bli bilder på kråkan och saker som jag inte vill att “vem som helst” ska kunna läsa. Men om jag av någon anledning inte vill att just du ska veta om mitt lösenord, så kommer jag att berätta det och förklara varför.

Okej? Deal?

Maila och du skall få svar!

Det här med frustration

Kråkan är ett väldigt frustrerat barn. Hon blir lätt väldigt arg när saker inte fungerar som hon vill.

När hon inte kunde sitta skrek hon sig hes för det och vi fick bära, bära, bära. Sen, när hon lärt sig sitta, så ville hon krypa. Och när hon inte kunde det, så skrek hon sig hes och vi fick bära, bära, bära, bära.

Men hon lärde sig att krypa, om än inte som andra barn, eftersom hon hatade att ligga på mage. Hon ville bara sitta, sitta, sitta. Och från sittande ställning kom hon på att hon kunde hasa sig fram och till sist hade hon förfinat sitt hasande till en riktig konstform. Och snabbt gick det!

Men sen ville hon ju gå. Vi hjälpte henne att gå genom att hålla henne i händerna. Hon gick och gick och gick och vi bröt våra ryggar. Till slut orkade vi inte mer, då började illvrålandet igen. Så det var bara att ta en Alvedon, stretcha lite och sen grabba tag i de där små nävarna igen, så hon fick gå. Gå, gå och gå.

Dagen efter sin första födelsedag tog hon sina första tio steg alldeles själv och ni anar inte vilken lättnad det var för föräldrarna och deras ryggar!

Sen var hon faktiskt ett riktigt nöjt barn under en ganska lång tid. Säkert ett par månader!

Tills hon kom på att hon kunde kommunicera med oss och berätta eller visa vad hon ville. Men hon var inte särskilt bra på det till en början, mamma och pappa begrep inte allt hon ville ha sagt eller visat. Dessutom tyckte hon att vi skulle förstå direkt, på sekunden och dessutom uppfylla hennes önskan helst innan hon visste vad hon önskade. Vi rodde inte riktigt iland med det, kan man säga.  Ilskan det medförde… Jag säger bara det. Ilskan! Hon blev så arg att hon nästan hamnade i affektkramp. Det gjorde det inte direkt lättare för oss att förstå heller. Om vi säger så. Försök förstå vad en hysteriskt illskrikande och våldsamt sparkande och fäktande liten unge vill…

Men tiden gick och med lite tålamod från vår sida och en massa tålamod från kråkans sida, så förstår vi varandra ganska bra. Och när mamma inte förstår första gången, så kan man alltid visa med teckenspråk, genom att peka eller genom att dra mamma dit man vill.

Nu tycker jag vi har en riktigt harmonisk och glad liten unge här. Ja, visst kan det bli lite utbrott när man inte får titta på Mamma Mu för trettiosjunde gången samma dag eller när mjölken faktiskt är slut eller när hon inte får välling i exakt samma sekund som mamma sätter sin fot utanför sängen. Men på det stora hela, så.

Det är så underbart att komma till dagis och höra att hon faktiskt berättar vad hon gjort idag. Idag hade de haft vattenlek. Kråkan berättade att hon badat och plaskat (Lilla bada! Lilla tass-tass (plaskplask)).

Det var en riktigt lyckad dag på dagis, första dagisdagen på två veckor. Först vattenlek (kråkan är helt tokig i vatten och i att bada och duscha och plaska och göra bubblor!) och sen spaghetti (tiditti) till lunch.

När vi kom hem var vi ute i ett par timmar och lekte i sandlådan, sen gick vi och matade hästarna med gräs och där träffade vi en katt som Elvira klappade och pussade. Det berättade hon för pappa när vi kom in igen.

“Lilla dessen dääs nomnom” (Elvira hästen gräs namnam)
“Lilla tatten bossa monnen. Teeta”. (Elvira katten pussa munnen. Greta. (Katten heter Greta))

Vi har världens ljuvligaste lilla barn, så mycket ni vet det!