Klockan

Ni glömmer väl inte att ställa fram klockan en timme innan ni går och lägger er?

Hur man kommer ihåg åt vilket håll man ska vrida klockan?

Tja, på våren ser man fram emot sommaren och på hösten ser man tillbaks på sommaren som varit.

Somliga tar fram grillen eller utemöblerna på våren och ställer tillbaks dem på hösten.

Det är bara att välja.

Illamående

Det här gör mig så arg och upprörd att jag blir fysiskt illamående.

Så långt har vi kommit med jämställdheten i Sverige år 2012…

(Och jag inser också varför jag blir mer upprörd än vad som “är nödvändigt”. Jag inser också varför jag drömmer så mycket mardrömmar på nätterna nu att jag vaknar helt ledbruten på mornarna. Det är den årstiden… Den årstiden då allt började hända. Då smältvattnet droppade från taken och snödropparna kikade fram mellan snödrivorna. Då, när solen började värma och jag samlade takdropp i små hinkar och byggde dammar i den lilla bäcken i skogen där jag mer eller mindre bodde. Skogsrå, som jag var. Satt i min koja, alldeles ensam, och tittade på rådjuren som betade i gläntan. Alldeles tyst satt jag och tittade mellan granruskorna. Andäktigt. Våren. Början på allt liv, men för längesen var det även början på slutet för mitt liv som barn. På mitt liv, så som det var då. Jag är så evinnerligt tacksam över att jag fått möjligheten att återuppfinna mitt liv! Att faktiskt få hitta tillbaks till den jag är, återuppfinna mig själv. Bakom alla lager av rädsla, skam, sorg och förnedring. Bakom alla övergrepp, bakom våldet och smärtan. Under alla dessa lager av allt som inte var jag, lager som lagt på mig av någon annan, lager som lagts på mig av andra, lager som lagts på mig för att hålla mig tyst. Stilla och foglig. Under alla dessa lager och bakom alla rökridåer – där finns jag. Ren och orörd. Och jag är så innerligt tacksam att jag fått lära känna mig själv, fri från all skam, fri från smutsen.

Ändå så är det på våren, när solens förintelsestrålar bränner den hudlösa snön, som det gör som ondast att vara jag. För jag minns hur det var att vara jag. Där, precis i början, innan skammen, våldet och övergreppen. Precis i början på slutet.)