Elviras vänner

Vi har pratat en del om vänner här hemma de senaste dagarna.

Elvira är, som bekant, helt tokig i Mamma Mu. Mamma Mu vill så gärna vara vän med kråkan och i ett avsnitt berättar kråkan att han inte haft något kalas på sin födelsedag för att han inte har några vänner.

Igår när jag lämnade min lilla kråka på dagis, så pratade vi om att hon skulle leka med sina kompisar och att kompisar är samma sak som vänner och så räknade jag upp namnen på några av barnen i kråkans grupp.
- Det är dina vänner och dem ska du leka med idag tills mamma kommer och hämtar dig igen.

Idag när jag lämnade kråkan på dagis var alla barnen ute och lekte. Elvira fick syn på barnen i sin grupp som var i och omkring en av sandlådorna. Då pekade hon mot dem och sa:
- Lillas dänne (Elviras vänner)

Sen gick hon helt sonika dit och jag sprang efter för att säga hejdå. Hon bevärdigade mig med en trött blick som hejdå innan hon pinnade bort till Lillas dänne på sina små ben.

Och på eftermiddagen idag lekte hon i köket med sin nya teservis. Hon har vatten i en liten kanna och fyller på i kopparna och dricker.
- Nämen, har du kalas?!
- Aaa
- Åh, vad roligt! Vilka har du kalas för då?
- Lillas dänne!
- Är dina vänner på kalas?
- Aaa. Kåkan å.
- Kråkans vänner också?
- Aaa
- Är kråkans vänner också på kalas?
- Aaa
- Åååh vad roligt med kalas för alla vännerna och kråkans vänner också!
- Bong, tatt, dassa
- Ja, på kalas har man ballonger och hattar och så dansar man
- Aaa. Mea datten! Mea datten! Mea datten! Mea datten
- Ja, du ska få mera vatten. Lugn.
- *illskrik* MEA DATTEN! MEA DATTEN!

Jag berättar för mitt älskade barn flera gånger om dagen att hon är mammas älskling, att hon är det bästa barnet i hela världen, att hon är mammas älsklingsbarn och att mamma älskar Elvira mest i hela världen.
- Aaa, svarar hon på det.

Den som någonsin rör mitt barn på ett sätt som hon inte vill bli rörd på, den personen kommer ångra att den någonsin blev född. Det finns inget jag inte skulle göra för Elvira. Inget. Inget!

Tillbaka till henne

Nu har jag alltså boken i min hand. Äntligen!

Jag slits mellan två önskningar. Dels vill jag njuta långsamt av boken, som när man äter riktigt fin choklad. (Nu gillar ju inte jag riktigt fin choklad. Jag tycker det smakar illa och dessutom får jag migrän av det. Men ni fattar va?) Smaka på varenda ord, begrunda varje formulering. Men samtidigt vill jag bara trycka i mig den, som när jag hetsäter en hel plåt snickerskakor. Det är underbart medan man gör det, men man mår lite illa efteråt. Jag vill att boken ska räcka riktigt länge. Samtidigt vill jag veta vad som händer. Nu!

Det får nog bli något slags mellanting, i den mån det går.

Gårdagskvällen var fin. Garbo mötte upp mig på centralen och vallade mig genom myllret av människor. Ner i tunnelbanan, på rätt tåg åt rätt håll och av på rätt station. Innan själva festen började slank vi in på ett hak och drack en kopp kaffe och pratade. Det finns så mycket att prata om!

Har ni varit på Hallongrottan? Om inte, tycker jag definitivt att stället är värt ett besök! Särskilt om du är intresserad av HBTQ-frågor, feminism och genus. Det är en veritabel guldgruva! Jag ville köpa på mig hela affären, men nöjde mig med tre deckare och en bok om sexuella övergrepp på barn till mig själv och två ljuvliga barnböcker till kråkan.

Dessutom hämtade jag som sagt ut min vinst och fick den signerad.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men jag tror jag nöjer mig så här. Tack Garbo för samtal och möte. Tack Sara för boken, signaturen och festen.