Sista april

För ett härligt väder det varit idag!

Kråkan och jag har varit ute precis hela dagen! Det här är vad vi gjort:

Busat med Siska och Britta. Bosse tycker det är trist att leka med tjejorna!

Ätit mellis på cykeln tillsammans med Lakrits och Pino. Pappa och Siska tittar på

 

Matat den här filuren med korv

 

Plockat blommor

Tittat på myror vid vedboden

Jaha!

Och när jag äntligen lyckades få med alla bilder jag ville, så kom inte texten med. Gaaah! Jag hade ju ungefär tusen länkar till olika företag som sponsrat goodiebag och ännu ett gäng länkar till alla utställare. Och jag tänker inte sätta mig och fixa alla de länkarna igen!

Och så hade jag skrivit att maten var mycket god, utom gazpachon vi fick till förrätt på lunchen. Jag skrev att Rica Talk Hotel har suverän service och väldigt trevlig personal och att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att bo där igen! Och så skrev jag ett tack till Mgroup PR&Event och Rica Talk Hotel för att ni gjorde ett superarrangemang och så skrev jag ett tack till alla bloggmammor som var där och som jag fick nöjet att träffa.

Tack tack!

Nytt försök

Det vore ju själva fan om man ska behöva lägga ut 16 poster med en bild i varje. Nytt försök.

Bättre bild på håret. Nu har jag fått smink på också.

Smink och hår

 

Den snygga ögonmakeupen syns bättre om jag tittar neråt.

 

Dressed for success! I den urläckra klänningen jag fick av Kärleken i julklapp.

 

Förrätt: Laxtartar med stenbitsrom och pepparrotscrème

 

Huvudrätt: Grillad gårdskyckling med ljummen potatis- och primörsallad samt citron och örtcréme

 

Efterrätt: Chokladterrin med rabarber- och jordgubbskompott och chokladsticks. Några sticks såg jag dock inte röken av.

 

 

 

Goodiebag!

 

 

 

 

Bloggmingelbilder

Det tog mig trekvart att ladda upp 16 bilder, så uselt fungerar WordPress. Och när jag sen ska lägga in bilderna i ett inlägg, då fungerar inte det heller!

Dessutom vägrar barnet att sova. Jag har varit uppe femtiotolv gånger, hon hånflinar åt mig, sparkar och slår mig när jag stoppar om henne och klättrar i gardinerna. Bokstavligt talat. Jag. Blir. Galen!

Nu ska jag försöka lägga upp bilderna. Igen. Men jag kan tydligen inte lägga in mer än en bild åt gången. Så. Att. Jag. Blir. Galen!

Fått håret fixat, men är ännu inte sminkad

Öööh

Om ni undrade, så är jag lyckligt hemma igen. Utan några som helst missöden, faktiskt. Om man bortser från att jag glömde min necessär med allt smink jag äger och har på hotellrummet. Men fatta hur klantig man får vara?!

Jag hann inom Åhléns en sväng och tänkte spana in lite kläder. Behöver ett par nya jeans och en vårjacka. Kom ut med en byxdress, ett par trekvartsjeans, ett linne, ett par badbyxor och en sjalett. Till Elvira. Som redan nu har ungefär fem gånger så välutrustad garderob än jag. Så. Att.

Nämen, jag drar väl in på H&M och kollar då. Klev in, började svettas vid tanken på provrum, klev ut igen och köpte en läsk på Pressbyrån. Satte mig på centralen och väntade på tåget.

Jag är helt hopplös!

Åh, åh, åh, vad jag längtade hem efter kråkan och Kärleken! Ju närmare hem jag kom, desto mer längtade jag! Och när jag äntligen var framme såg jag dem stå där och vänta på mig! Kråkan med största flinet när hon fick syn på mamma!

Hon hade illvrålat MAAAAAMMAAAA så högt att hela perrongen skvatt till och vänt sig om när hon fick syn på tåget vid horisonten. Åh, mammas lilla hjärtegryn!

Sen kramades vi i en evighet eller två.

I goodiebagen jag fick på Bloggminglet fanns det en Pino-nalle. Den fick kråkan när vi gick mot bilen. Det var kärlek vid första ögonkastet. Pinåå, heter han på kråkiska. Pino har varit med hela eftermiddagen och kvällen. Knackat på dörren till Elviras lekstuga och tittat in genom fönstren, tittat på flygplanen, sparkat boll, druckit välling, tittat på när Elvira lekt i sandlådan och när hon ätit middag.

Pino har till och med tittat på tio Pino-avsnitt kanske tre gånger tillsammans med kråkan. För det var ju en Pino-DVD med i goodiebagen också.

När det var läggdags fick inte Kanin och Busmusen följa med och sova, de är ratade till förmån för Pino. Nu är det Lakrits och Pino som gäller. För hela slanten.

Det tar tydligen på krafterna att vara hemifrån ett dygn. Jag slockande på soffan runt 20 och vaknade 23.30. Så. Att. Jag tänkte vakna när Kärleken åkte till jobbet kl 21, men jag skulle ju bara lyssna klart på talboken jag håller på med nu. Hmm.

Det finns en anledning till att jag inte kan lyssna på talbok när jag kör bil. Efter ungefär femton års talbokslyssnande när jag ska sova, har det blivit en betingad reflex – jag somnar innan jag hört ett kapitel ur boken. Det har sina nackdelar, jag får sällan en särskilt sammanhängande handling i boken, eftersom jag hinner lyssna så kort stund innan jag somnar och måste börja om ungefär är jag somnade nästa gång jag ska sova. Därför lyssnar jag uteslutande på böcker jag aldrig skulle läsa. Dvs deckare. Men det har också sina fördelar. En bok räcker väldigt, väldigt länge!

Vad jag ville ha sagt med det här inlägget? Tja, säg det. Kanske att det är alldeles underbart att vara hemma hos mina käraste igen! Kanske att borta är bra men att hemma är superbäst! Om ni undrar.

Jag visste väl att ni undrat! Jag menar som ni undrat!

PS. Den observanta läsaren kanske uppfattar bristen på bilder från minglet. Alltså, jag har SOVIT ikväll. Det kommer! Lugn!

Bloggmingel

Då var Bloggmingelt 2012 officiellt slut.

Det är en mätt, nöjd och glad liten Mysa som sitter i en hotellsäng och skriver just nu.

Jag tycker nästan inte vi gjort annat än att äta. Trerätters lunch, jättefika, trerättersmiddag, hotellfrukost. Jag kommer inte behöva äta på en vecka, allra minst! Jag ser ut som en orm som ätit en antilop!

Jag gick upp till rummet strax innan midnatt, det var karaoketävling och det är väl kanske inte riktigt min kopp te. Tyvärr hade jag fått rummet precis ovanför musikanläggningen och basen gjorde att glasen i badrummet skallrade. Så jag hade lite svårt att somna, det ska erkännas. Och jag var lite irriterad, det ska också erkännas. Inte på festdeltagarna eller på musiken, absolut inte. Inte irriterad på någon eller något alls egentligen. Mer irriterad på att det är så typiskt att när jag sett fram emot att sova en hel natt för typ tredje gången på två år, då kan jag inte sova pga oväsen. Jag är ju van vid knäpptystnaden på landet!

Jag har hur som helst haft det alldeles rasande bra! Jag är ingen proffsminglare, men jag har minglat lite. Pratat med rysligt trevliga bloggare och sippat bubbel. Men mest har jag njutit av att “komma bort” och bara få rå om mig själv. Duscha ensam, utan sällskap av liten tvååring som ropar “mea bobbor” (mera bubblor) när skummet från schampot runnit ner i avloppet. Det var ljuvligt att kunna torka sig och klä på sig och göra sig iordning utan en liten klängapa som ropar “ockock” (badrock – hon ääälskar sin badrock och det är nästan det bästa med att duscha, att man får ha på sig badrocken efteråt), släcker lampan inne i badrummet och skriker i frustration över att mamma tar så lång tid på sig. Det brukar sluta med att jag sveper en handduk runt håret och kränger på mig en badrock och struntar i att göra mig iordning.

Det var underbart att kunna sitta ner i lugn och ro och äta. Det var makalöst att få sova en hel natt, trots att det var svårt att somna. När jag väl somnat sov jag. Som en liten gris! (Jag hade ställt klockan på 7 för att gå upp och duscha och äta frukost och sen sova en stund till. När klockan ringde stängde jag av den och sov vidare till kl 9.30!)

Jag orkar inte tömma kameran och lägga upp bilder just nu. Worldpress fortsätter att krångla när jag ska lägga upp bilder, så det tar en evighet innan alla bilder är där de ska. Synd, annars hade jag lagt ut fler bilder än jag gör nu.

Nu ska jag smälta frukosten, liggandes i sängen. Sen ska jag checka ut och ta mig in till stan och träffa Garbo.

Klockan 15 går tåget hem. Då får jag äntligen krama och pussa på mina älskade igen! Kråkan hade letat efter mig i sovrummet i morse. Stackars liten, mamma är ju alltid hemma. Kan ju inte begripa varför mamma plötsligt inte är där.

Ikväll kommer det lite bilder. Jag lovar. Annars kan ni ju alltid kika in på de andra gästernas bloggar.

Nämen…

… ser man på! Kusinen från landet klarade av att hitta till pendeltågen OCH gå på rätt tåg OCH kliva av på rätt station OCH hitta till hotellet. Jag gick bara i några, små cirklar på centralen innan jag hittade rätt och jag behövde bara fråga en enda gång!

Det värsta var att åka ifrån kråkan och pappan. Kråkan följde med till stationen, hon har ju aldrig sett ett tåg i verkligheten. Hon var eld och lågor och tjatade om tåget hela vägen in till stationen.

Sen kom tåget. Jag trodde hon skulle tycka det var lite läskigt – de är ju stora de där fordonen och låter högt gör de också. Men hon flinade och flinade och flinade! Hon flinade när jag gick in i tåget, när dörren stängdes började flinet liksom stelna i hennes ansikte och paniken började lysa lite smått i hennes ögon.

Så åkte tåget. Med mamma i. Då blev det katastrof! Lille Skuttgråt och illtjut och mitt hjärta ba KRACK! Jag var färdig att dra i nödbromsen, på riktigt.

Det hade varit katastrof a la tsunami hela vägen hem. Det blev lite bättre när hon fick mat. Sen somnade hon. Och nu är allt som vanligt igen där hemma.

Själv har jag checkat in på hotellet, inspekterat hotellrum och goodiebag. (Jag har badkar på rummet!) Ätit en fantastiskt god lunch. Minglat och druckit bubbel och tittat på olika utställare. Fått håret fixat, så nu ser jag faktiskt inte ut som fåret från landet längre. Det värsta är att jag inte kan lägga mig och vila – då förstör jag ju frisyren.

Jag är väl kanske ingen mingelbegåvning, men det finns rasande många trevliga och roliga mammor här!

Nu vilar jag fötterna på hotellrummet innan nästa aktivitet drar igång.

En mer utförlig uppdatering med bilder kommer typ… senare.

Äntligen…

… är det lördag och dags för Bloggmingel!

Se upp Bloggmingelgäster, här kommer jag! Med plockade ögonbryn och nyfilade bebismjuka fötter. Och i övrigt klädd i lump och trasa. Inte ett endaste Odd Mollyplagg, inte ett enda par Acnejeans. Bara kläder inhandlade på H&M och secondhand/lumpbod. Skor från Skopunkten.

Och efter den här stöknatten med uppvaknanden 2-3 ggr/timme så ser jag lite extra mycket fram emot kommande natt. Tänk att få sova alldeles, alldeles ostört! Aaaah!

Och eftersom jag inte har någon smart telefon, utan ett gammalt tröskverk från 1900-talet, så kommer det inte bli något bloggande förrän jag sitter på rummet med datorn. (Jag lovar, jag vet ingen annan som har en lika gammal telefon som jag! Jag har försökt ha sönder den genom att låta Elvira leka obehindrat med den. Den har blivit kastad från höga höjder, dränkt i dregel och allmänt misshandlad. Ändå fungerar den. Den är ett under i hållbarhet. Jag hade hoppats på att den skulle gå sönder så jag fick köpa mig en smart telefon, men så länge den håller, så tänker jag använda den. Därav inget bloggande förrän jag sitter på rummet.)

Tåget går strax efter elva.

Det kan hända att jag somnar på tåget.

Beröm och komplimanger

Jag ger kråkan sällan beröm och sällan komplimanger. Det betyder inte att jag inte tycker att hon är duktig eller fin. Hon är förmodligen det duktigaste och finaste barnet världen skådat! På riktigt!

Jag försöker bekräfta henne för den hon är snarare än för vad hon gör eller för hur hon ser ut.

Jag tror, och det är alltså vad jag tror och jag anser mig inte sitta inne med sanningen, att ett barn som ständigt får höra att hen är duktig och fin lär sig att hen måste leva upp till yttervärldens förväntningar och hela tiden prestera för att vara omtyckt och bli sedd. Eller så blir hen självupptagen med ett jätteego som ständigt slösar energi i jakten på bekräftelse.

Det tror jag.

Tänk om du pratade med din partner så som du pratar med ditt barn? “Åh, vad duktig du var som lagade mat!” eller “Åh, vad duktigt att du kunde byta däck på bilen alldeles själv!” Kärleken skulle förmodligen åka på en propp (om det inte vore för att jag inte slåss) om han pratade så med mig!

Jag tror också, och det är vad jag tror och vad som känns rätt i mig, att när kråkan vill att jag ska titta när hon gör något, så är det upplevelsen hon vill få bekräftad, hon vill inte ha en bedöming om huruvida det hon gör är duktigt eller inte. “OJ, vad roligt det ser ut att åka så fort i rutschkanan” snarare än “Vad duktig du är som kan åka rutschkana!” Eller “Jag ser, du ritar en gul stor stjärna” snarare än “Vad fint du ritar, vad duktig du är!” Det är upplevelsen hon vill ha bekräftad. Hon vill ha en bekräftelse och inte en bedömning av sin prestation.

Och jag tror också att om jag ständig bekräftar henne för hur hon ser ut och för vilka kläder hon har på sig, så lär hon sig att det är viktigt hur man ser ut och vilka kläder man har på sig. Och det är inte ett dugg viktigt! Hon är lika älskad om hon så skulle se ut som något katten släpat in, ätit upp och sen spytt upp på hallmattan! Hon är lika älskad när hon har på sig traktortröjan som när hon har på sig barbapapaklänningen. Det. Spelar. Ingen. Som. Helst. Roll!

Det är DET jag vill förmedla till mitt barn!

Ja, det är klart att jag säger att hon är duktig ibland. Det är klart att jag säger att hon är fin ibland. Hon är ju det! Duktig och fin. Men det är inte det som är det viktigaste. Jag älskar henne för att hon är den hon är och inte för att hon gör det hon gör eller ser ut som hon gör.

Vill du veta lite mer om hur jag tänker så kan du alltid läsa den här artikeln.

Dan före dan…

…före bloggmingeldan.

Jag har hämtat ut min klänning från kemtvätten och köpt nya strumpbyxor. I morgon ska jag göra resten på min lista.

Kärleken och kråkan var med på stan och kråkan åkte rulltrappa för första gången i livet. Det var kanske det roligaste hon har gjort. Hon åkte upp och sen ner och sen upp och sen ner och sen upp och sen ner och sen… ja ni fattar.

Sen stånkade hon korv inne på Lindex och jag mitt nöt hade glömt att ta med blöjor och tvättservetter. Hasta in på Ica och köpa det och byta blöja i bagageutrymmet på bilen.

Sen åkte vi och veckohandlade på ett annat, billigare Ica.

Kråkan fick köra en kundvagn för första gången. En liten kundvagn. Det var kanske det roligaste hon gjort i hela sitt liv. Det också.

Men nåde mamma och pappa om vi la i en vara i hennes vagn! På en halv sekund byttes det nöjda flinet ut mot ett illrött, skrikande fejs komplett med sprutande tårar a la Lille Skutt. Så mamma och pappa fick kånka på påsar med mat i stället. Jo, för vi hade ju inte tagit någon egen vagn, litade fullkomligt på att vårat barn skulle låna ut sin. Dumt tänkt av oss!

Det är MIN vagn! Bara Lakrits får åka i den!

Nu har vi tittat på Fråga Olle dokumentären och jag mår lite illa. Önskar mig brainbleach. Jag förstår inte varför jag utsätter mig för det. Kärleken undrar också varför jag utsätter honom för det. Men det är lite som att äta snickerskaka. Det är jättegott medan man håller på med sitt frossande, men när man ätit sina tio bitar och det börjar bubbla misstänkt i magen kommer man på att det kanske inte var en så bra idé ändå. Och ändå gör man om det!