LillSkansen

Äh, ni verkar tydligen vara jäkligt blyga av er, ni nya läsare. Det är okej, ni får läsa och hänga här precis hur mycket ni vill! Det är bara kul att ni är här!

Idag har vi haft en riktig heldag. Vi var nämligen på Skansen med kråkan. LillSkansen hade ju invigning igår.

På vägen dit hade vi tänkt att Elvira skulle sova i bilen, men eftersom någon, jag nämner inte vem (men det var inte jag) gav barnet två bollar att leka med i baksätet, så blev det inget sova av. Hon var helt enkelt för upptagen med att leka med bollarna, bolltokiga lilla barn. I Bålsta tog jag bollarna och sa att bollana skulle sova och det skulle Elvira också göra. Det mottogs inte väl, kan man sammafatta det hela med. Men lite välling gjorde åtminstone humöret bättre. Men sova skulle hon inte.

Jaja, man kan leda en häst till vatten, men inte tvinga den att dricka. Så att.

Lagom tills vi var framme hade hon faktiskt somnat, jag tror hon sov max tjugo minuter. Max.

Men hon var på bra humör ändå, lillkråkan. Hon halvlåg i vagnen, nerpackad i åkpåse och med mössa och filt och napp och myste medan pappan kämpade sig upp för backarna med vagnen. Sist vi var på Skansen hade han det tyngre. Då var det varmt som i helvetet och han rullade en sjöko i rullstol. En väldigt gravid, skvalpig, tjock och handikappad sjöko. Jag vägde nära 90 kilo (jag gick upp nästan 30 kilo, varav 15 var vätska).

På LillSkansen var det gott om folk men ont om djur. De enda vi såg var getterna, katterna och hönorna. Och katterna sov. Inte fick man klappa några djur heller. Nä, förra LillSkansen var bättre. Enda fördelen nu var att det var inomhus.

Elvira lyckades med konststycket att försvinna från mamma och pappa. Hon stod bredvid mig och tittade på katterna och nästa sekund var hon borta. Jag tittade efter henne en sekund efter att jag såg i ögonvrån att hon gick, men då var hon redan borta. Jag frågade pappan som satt och letade efter myror och daggmaskar om han sett barnet. Det hade han inte och skräcken som grep oss båda… Den höll i sig i kanske fyra sekunder innan vi hittade kråkan i full färd med att klättra upp på ett litet berg några meter bort.

Men det tog säkert tio minuter innan hjärtat slutade banka. Det var som om det öppnade sig en avgrund under mig, bara tanken att hon var borta.

När vi hämtat oss, lastade vi ner barnet i vagnen och gick till Akvariet istället. Där var det bättre tyckte både barn och vuxna. Vi har tittat på massor av apor, lemurer, fiskar, fåglar, spindlar, ormar, surikater, ökenråttor och ödlor. Elvira plaskade i en liten pöl med vatten i barnens regnskog och höll på att skrämma slag på en liten nyfiken apa som kom fram och tittade på oss där i barnens regnskog. Den satt så nära och Elvira tittade andäktigt på den. Sen helt plötsligt räckte hon ut handen och pekade på den och tjoade “AAAPAAAA”. Sen satt apan inte så nära längre.

I butiken pillade klåfingerbarnet på ALLA sakerna, ville först ha en boll, sen ett halsband, sen blev hon rasande när jag försökte ge henne et thalsband. Till slut fick det bli en mugg med en elefant på.

Vi gick innan klåfingerbarnet hann riva sönder hela affären.

Jag var helt säker på att Elvira skulle somna som en liten sten i bilen på vägen hem, men nej, hon satt och lekte lite med några leksaker där bak i bilen. Åt ett äpple. Pratade med månen.

Vi kom hem så pass sent att det blev en snabb middag (makaroner och korv) och sen i säng.

Jag tror att Elvira är nöjd med sin dag. Jag och Kärleken är i alla fall väldigt nöjda med dagen! Det finns inte mycket som slår en utflykt med min underbara lilla familj!