Whoop whoop

Min älskade, allra bästa mamma ringde idag, mitt i kvällsstojet med kråkan. “Dämma mamma”, hojtar barnet sjutton gånger och puttar mamma framför sig tills att jag ger upp och springer ett varv på nedervåningen. Kråkan springer åt andra hållet och när vi möts ska jag vråla monstervrålet “WROOOAAR” och lyfta upp henne och snurra runt. Eller så ska jag killas. Det roligaste är om jag gömmer mig och hoppar fram bakom toadörren.

“Dämma mamma” betyder alltså skrämma mamma. Fast det är mamma som skräms.

Telefonsamtalet med min allra bästa mamma, var det ja. Åh yl, vad jag längtar efter mamma ibland!

Det är inte mycket kul som händer i mitt liv för tillfället. Eller typ någonsin. Jo, jag var ju på releasefesten! Och i juli ska jag på Kentkonsert med grannen. Äh, jag får sluta kalla henne grannen, hon bor ju dryga timmens bilfärd härifrån. Härmed döper jag dig, grannen, i moderns, dotterns och den heliga veterinärmedicinens namn till Sparris. Jag och Sparrisen ska på Kentkonsert i juli. Whoop whoop!

Men min allra bästa mamma tyckte allt att jag behövde gå på det där bloggminglet jag skrev om i ett tidigare inlägg. Hon ville bjuda mig på det.

Och här sitter jag och gråter som ett barn.

Whoop whoop, jag ska på bloggmingel! Så värt! Jag ska sova i enkelrum på hotellet, jag ska äta konferenslunch med förrätt, varmrätt, mineralvatten, kaffe och hemmagjord chokladtryffel. Jag ska frossa i snittar och bubbel. Jag ska njuta av 3-rätters middag och vin. Jag ska träffa andra bloggare, lyssna på föreläsningar och umgås med vuxna människor. Och på morgonen dagen efter ska jag äta frukost länge. Och mycket.

Jag är så oerhört lyckligt lottad! (Nu hoppas jag bara att Kärleken får sitt schema godkänt så att han kan vara ledig den helgen. Annars får han helt enkelt sjukanmäla sig!)

Ironi

Jag borde kanske förtydliga att jag var ironisk i det sista stycket i det här inlägget.

Jag har inte och tänker inte snacka skit om någon inför någon annan. Folk får bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. Frågar de, vilket har hänt, så ger jag dem min sanning och berättar vad som hänt, men säger samtidigt att det är just MIN sanning, att de ska bilda sig en egen uppfattning.

Ingen veterinär som jag känner tycker att det är okej att jobba gratis. Vad Arbetsförmedlingen och facket tyckte om gratisarbete passar sig inte att skriva här.