Resursslöseri

Nu hade det väl varit alldeles utmärkt att ha en insatsstyrka på plats? Eller vad säger ni Andrew Tomkinson, Per Halldén och Erik Steen?

Nu får man istället vänta i timmar på piketen från Stockholm, med risk för människoliv. Eller så chansar man och skickar in några “vanliga” poliser, med risk för både deras, gisslans och gisslantagarens liv.

Bra jobbar, grabbat. Verkligen. Synd att ni har sån otur när ni tänker, bara!

Uppdatering

Nämen, varken Stockholmspiketen eller NI kunde komma. Vilken osis! En faslig tur för alla inblandade att det var poliser som tidigare jobbat i insatsstyrkan på plats. De löste situationen. Och jag är oerhört stolt över min Kärlek som ledde insatsen.

Tänk att utan denna nepotism inom polisen i Uppsala, så hade vi fortfarande haft en fungerande insatsstyrka. Tvi vale! De som påstår att det inte finns korrumption i Sverige vet ingenting!

Rädslor

På sista tiden har vi märkt att kråkan är rädd för saker och ting. Att hon är rädd för dammsugaren har vi vetat typ jämt. Och alla köksmaskiner som låter, tex elvispen. Hon springer alltid ut ur köket eller gömmer sig när vi vispar. När vi vispat färdigt kommer hon och vill smaka.

Nu är hon rädd för allehanda småkryp. Det första jag märkte var att hon var rädd för fjärilar. Vi såg några fjärilar när vi var ute och lekte en dag. Jag blev alldeles exalterad och ville visa dem för kråkan. Men när hon fick syn på dem gick den en rysning genom hela hennes kropp. Jag skämtar inte, hela lilla barnet rös. Sen gömde hon sig bakom mina ben och sa “dädd”. Vi har pratat massor om fjärilar sedan dess. Att de pussar på blommorna och är jättesnälla. Jag vill ju inte bara avfärda hennes rädsla, det hon känner har hon rätt att känna, hur “onödigt” jag än tycker att det är. Men hon är ju så liten att hon inte kan förklara än varför hon är rädd. Jag kan liksom inte nå henne med förnuft än. Men som sagt, vi pratar om fjärilar och tittar på massor av bilder på fjärilar. Och det går bra, men varje gång hon ser en bild på en fjäril säger hon “dädd”.

Sen är det flugor och bin, humlor, getingar. Alla såna där små flygfän. Hon blev så rädd för en humla en gång att hon bara illskrek och sprang därifrån. Och en gång var det en liten, liten fluga inne i hennes lekstuga och sen dess har hon inte vågat gå in i lekstugan. Vi pratar om flugor och en dag hade vi turen att det var en fluga i vårat sovrumsfönster. Jag var framme till flugan och “klappade” på den och visade att den inte är farlig, men kråkan vågade inte. “Dädd” är allt hon säger, lilla plutt. Och när man frågar varför kan hon ju inte förklara. Jag förklarar att flugor pussar på allt de ser – blommor, bajs, mamma, pappa, Siska, Elvira, bilarna, traktorerna, gräset, hästarna. Allt. Och vi tittar på bilder av flugor och små flygfän, men än så länge är hon fortfarande så rädd att hon inte vågar gå i närheten av något som kanske skulle kunna vara en fluga.

Jag antar att hon kommer bli botad av flugfobin i sommar. Annars får hon det jobbigt. Vi bor ju på en bondgård med hästhagen tre meter från huset…

Och så är det spindlar. Hon fick se en spindel på ett reklamblad en gång och hon blev så rädd att hon skrek och sprang och gömde sig. Men som tur är bor vi i ett gammalt hus och vi hittar spindlar inne lite då och då. Då har jag fångat spindeln i ett litet glas, sen har vi “klappat” spindeln, “pussat” den och sen har vi pratat om att spindeln spinner tråd och syr kläder åt sina barn med den. Sen har vi släppt ut spindeln, så att den kan hitta hem igen. (För jag tycker det är viktigt att kråkan ska lära sig respekt för allt levande. Man ska inte döda spindlar och kryp bara för att man kan eller för att man inte vill ha dem inne!)

Ett tag var hon rädd för allt småkryp, typ skalbaggar, nyckelpigor och sånt. Men vi har haft sån tur att vi har hittat nyckelpigor ute. Första gången vågade hon knappt komma fram och titta, men senast igår hittade jag en nyckelpiga och då ville hon att den skulle krypa på hennes hand och hon “pussade” på den (såpass att den stackars nyckelpigan fastnade i snoret hon ständigt har under näsan) och “klappade” på den. Och titt som tätt hittar vi små baggar av något slag inne, antar att de följt med veden in och sen vaknat till liv inne i värmen. De små baggarna har vi “klappat” och sen hjälpt ut igen, så de kan komma hem till sin mamma.

Ja, vad gör man när ens barn har fobier som man inte kan begripa sig på? Ingen av oss är ju rädd för varesig spindlar eller flygfän eller småkryp. Jag antar att vi bara får fortsätta prata om det, visa henne att flugor och fjärilar inte är farliga. Men jag tror inte på att säga “du behöver inte vara rädd”. Det känns som om jag tar ifrån henne hennes rätt att känna det hon känner. Vadå “behöver”?! Man behöver ju inte vara rädd för höjder heller, men det kvittar liksom – jag är rädd ändå.

Jag tror att den här sommaren kommer bota henne från de flesta fobierna. Vi är ju totalt omringade av kryp av alla de slag här ute i spenaten!