En evig tomhet

Jag har funderat länge på varför jag var så ledsen i torsdags. Det var ju en så bra dag. Jag mådde bra och var glad, ända fram till eftermiddagen/kvällen.

Elvira hade namnsdag. Nej, egentligen hade Liv namnsdag, men eftersom Elvira heter Elvira Liv Magdalena så hade även Elvira namnsdag. Och min mamma.

Medan jag stod och torkade köksbordet efter middagen slog det mig att pappa fyller år samma dag som Liv har namnsdag. Det hade jag glömt. Han blev 81 år i torsdags.

Hur ironiskt är det inte att han fyller år på Liv-dagen?! Ja, visst har han givit mig liv, men det är också det enda han givit mig. Han har närapå tagit det ifrån mig också.

Jag börjar så smått förstå, äntligen kanske jag borde tillägga, att det alltid kommer vara ett tomt hål i hjärtat där min pappa borde funnits. Ibland gör det ont, men för det mesta inte.

För det mesta påverkar han inte mitt liv överhuvudtaget. Han är en icke-person. Förr tyckte jag att jag var “duktig” när jag gjorde tvärtemot allt han med hot och våld och tyst tortyr präntat in i mig. Men vem var det då som styrde?

Nu påverkar han mig mindre än en liten svartmyra som kryper i solen på verandan. Svartmyror är åtminstone söta.

Men i torsdags blev jag ledsen. Ibland svider det till när jag ser Kärleken och hur fin han är med Elvira. Hur gränslöst och respektfullt han älskar henne. Hur han skulle göra precis vad som helst för henne. Naturligtvis. Precis som alla pappor ska göra för sina barn.

Jag har aldrig förstått hur man med berått mod kan skada ett barn – fysiskt eller psykiskt. Sedan Elvira kom till oss är det fullständigt otänkbart och hela min kropp skriker i vildsint protest bara vid tanken på att något ont någonsin ska hända henne. Eller något annat barn. Det är så fullständigt vedervärdigt och vidrigt otänkbart att vuxna människor förgriper sig på de allra svagaste, de allra mest utsatta, tillitsfulla och behövande.

Inget barn ska någonsin behöva bli slaget eller hotat, bli kallad ungjävel, fittunge, horunge eller bli sparkad i ansiktet av en vuxen man med träskor! Inget barn ska någonsin behöva välja mellan att freda sig själv eller att freda sin lillebror, där valet är givet på förhand. Inget barn ska någonsin behöva gömma sina blodiga underkläder av rädsla för att hamna i fängelse om polisen fick veta. Inget barn ska tvingas bli vuxen när smältvattnet droppar från taken och snödropparna tvingar sig upp genom fjolhöstens brungeggiga löv.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om vad barn aldrig ska behöva uppleva. Men vi vet alla att det sker, i varje sekund, dygnet runt. Därför stänger vi vår dörr och hoppas att ondskan aldrig hittar hit.

Men om du lyssnar på det där barnet som kommer utrusande från sitt hus en vårdag när vinterns grus fortfarande knastrar under dina fötter. Om du hör vad hon skriker till den halvöppna dörren. Jo, hon skriker faktiskt “Det spelar ingen roll, jag kommer få stryk hur jag än gör”. Du hörde rätt. Då kan du välja att fortsätta tvätta din motorcykel, du kan välja att fortsätta beskära dina päronträd. Eller så kan du välja att höra vad hon skriker. För ondskan finns inte i den stora staden långt bort, i ett annat land på en annan kontinent. Den finns i huset bredvid ditt. Kanske är den perfekta tvåbarnsfamiljen med hund, båt och två bilar inte vad den utger sig för att vara. Den där präktiga, trevliga mannen är i själva verket en hustrumisshandlare, barnaplågare och pedofil, så händig och hjälpsam han är.

Jag vet, visst är det svårt att tänka sig?!

Jag vill be dig, snälla. Att om du någonsin en vårdag ser ett barn som rusar ut från sitt hus och skriker som jag gjorde. Snälla, gör något. Titta inte bort och låtsas som att du inte hörde, låtsas inte som att du inte vet. Bara gör något!

Hjärtegryn

Åh, hur usel känner man sig inte när barnet gråter stora tårar och hulkar “Lilla dessen” om och om igen. Allt medan jag säger: du måste stå alldeles, alldeles stilla hjärtat. Det är snart klart.

De stora tårarna trillar ner för kinderna och jag börjar nästan gråta själv. “Lilla dessen, Lilla dessen”.

När jag är klar säger barnet: “jama mamma” (krama mamma) och kramar mitt ben krampaktigt. Jag lyfter upp henne och torkar hennes tårar och kramar och kramar tills snyftningarna avtar. Berömmer henne att hon var så duktig, mammas duktigaste lilla Elvira!

När jag till slut ställer ner henne på golvet igen konstaterar hon: “Lilla dutti”

Vad jag gjorde för att tortera mitt barn på ett så grymt vis? Jag försökte jämna till hennes hackiga och snedklippta lugg.

Ett riktigt barndomstrauma!

Lyx

Jag inser att mitt liv är ordentligt innehållslöst när jag sitter och längtar mig fördärvad efter att få gå på Bloggmingel om tolv dagar!

Men, ja, det ska bli riktigt, riktigt roligt och jag ska njuta ordentligt av all lyx! Det blir en annan typ av lyx än den jag vanligtvis omges av.

För visst är det lyxigt att varje morgon vakna av att den mest älskade personen på jorden ropar “maaammaaaa” och sträcker sina små, spinkiga armar mot mig för att få en kram. För att inte tala om lyxen i att få borra ner min näsa i hennes hår och sniffa till jag blir alldeles yr av kärlek. Att höra hennes hesa kråkskratt när jag pussar hennes kinder och hals, när jag killar henne på magen. Lyxen i att få se den mest älskade personen växa upp, få höra hennes funderingar och iakttagelser.

Bara att få se hennes ohöljda förtjusning när hon ser segelflygplanen som seglar ovanför vårat hus varje dag är en lyx som är få förunnade.

En annan lyx är att kunna slå upp ytterdörren på vid gavel, trä ett par slitna träskor på fötterna och gå ut till fågelkvitter och doften av nygödslade åkrar. Sätta sig på förstukvisten och dricka en kopp kaffe med hunden bredvid sig och en bok i näven. Och när kaffet kallnat – att hälla ut det som gödning åt den lilla rosenbusken jag planterade förra året. Rosenbusken som kallas Elvira. Rosenbusken vi fick av vänner på Elviras ettårsdag förra sommaren.

För att inte tala om lyxen att kunna plocka plommon och äpplen direkt från träden, att kunna öppna dörren och låta barnet gå ut, utan att vara livrädd för att hon ska bli överkörd eller kidnappad. (Men förr eller senare kommer hon göra smärtsam bekantskap med elstängslet till hästhagarna som omger huset.)

Som sagt, mitt liv är kantat av lyx. Men på bloggminglet ska jag njuta av en annan sorts lyx.

En tidig morgon

Det är en förbaskat tidig morgon i mitten av april och detta är vad jag möts av när jag tittar ut genom köksfönstret:

Den utsikten kan man stå ut med när man står och diskar! Jo, vi har sjöutsikt innan träden slår ut – då skymmer all grönskan utsikten.

När jag sedan förflyttar mig ut till vardagsrummet ser jag det här:

En morgonrufsig och nyvaken liten kråka som kollar på Bolibompa.

Life’s good!